Ledare #1 2022

TEXT: Robert Stasinski

I år uppmärksammar vi en mörk jubilar. För exakt 100 år sedan inrättades världens första statliga rasbiologiska institut i Uppsala, som under vetenskaplig mantel kategoriserade människor utifrån ”ras”, däribland samer, romer, finnar och judar. Ett sätt att särskilja och dela upp mänskligheten i vi och dem, svenskar och icke-svenskar. Detta var 100 år sedan, men ändå känns det som att vi precis startat vår kollektiva resa ner i detta mörka kapitel.

I romanen Långa lappflickan av Åke Lundgren beskrivs en särdeles historia, inte lika mörk som den i Uppsala, men en av grenarna på samma historiska träd. Historien om Christina Catharina Larsdotter (1819–1854), samekvinnan som väckte nationellt uppseende genom sin ovanliga längd – 218 cm – som blev hennes biljett runt Sverige. Här förvandlades hennes ovanliga utseende till en cirkusattraktion, en av dåtidens freakshows att ta betalt för. Stor-Stina, som hon också kallades var även huvudpersonen i konstnären Mattias Olofssons performativa verk, från slutet av 90-talet, det första verket jag sett som tar sin utgångspunkt i den komplexa relationen mellan Sverige och Sápmi.

I en serie performances och fotodokumentationer iklädde han sig svarta lösflätor och en samedräkt och reste till en rad olika platser där han mötte människors blickar i en blandning av förundran och alienering.

Samtligt som han markerade sitt eget utanförskap genom att som man och icke-same iklä sig en samisk kvinnas attribut, gjorde Olofssons Stor-Stina mig medveten om skörheten i att förfrämliga en ensam individ, utsattheten i att låta hen bära en hel kultur och samhällets fördomar på sina axlar, hur resliga de än må vara.

Stor-Stina minns jag tydligast från fotografier tagna i Venedig, en plats där en mängd kulturer och traditioner krockat under århundraden, inte minst när konstnärer intar staden under Venedigbiennalen, som av en händelse startar några veckor efter att denna tidning går till tryck. Här startar också detta nummer av KONSTNÄREN, på biennalen i Venedig där spansk-brittiska curatorn Katya García-Antón öppnar den första samiska paviljongen i den Nordiska paviljongens minimalistiska byggnad. Konstnärerna Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff kommer visas där, vilket markerar första gången Sápmi representeras som land på biennalen. I flera texter och intervjuer fördjupas detta nyvakna fokus på en förtryckt del av vårt samhälle och dess konst och konstnärer. Det är en samevurm som, trots sina goda föresatser, ibland tenderar att tvinga in samiska konstnärer i ett narrativ som de inte valt. Bland allt det jag tagit med mig i arbetet med detta nummer är ansvaret det viktigaste. Ansvaret för att fråga, att söka upp, att inte ta för givet och att ständigt utmana min okunskap. Till alla som på olika sätt bidragit till detta nummer: Giitu!

DEN 24 FEBRUARI, ett par dagar före tryck av denna tidning startade kriget mot Ukraina och plötsligt fick detta nummer en skrämmande relevans. Det förtryck och begränsande av grundläggande rättigheter som det samiska folket utsatts för i hundratals år och som skildrats av en rad olika konstnärer och kulturskapare, riskerar nu att sänka sig över Ukraina.

Samma förtryck och ofrihet som den ryska ledningen tvingar in sin egen befolkning i och vill tvinga in den ukrainska befolkningen i, speglar det som i generation efter generation drabbat samerna. Vi stödjer frihetskampen och de fria konstnärerna i både Ukraina och Ryssland mot kriget och mot politiskt och militärt förtryck!