Konstnaren_sara_fb

Om politiker är överens om konstnärerna, varför händer ingenting?

Krönika till medlemssidorna i Konstnären nr 3 2022 av Sara Edström konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation

INFÖR VALET HAR vi hört partiernas kulturpolitiska talespersoner enhälligt utropa konstnärlig frihet och armlängds avstånd som grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Vi har hört dem säga att det är absolut väsentligt att konstnärer ska ha vettiga villkor och rätt att ta del av trygghetssystemen på samma sätt som alla andra skattebetalare. Det råder heller ingen som helst tvekan om att barn och unga ska erbjudas möjlighet både till eget skapande och att ta del av professionell kultur.

Så, varför händer då ingenting? Vi dras år efter år med dåliga villkor och stångar våra huvuden blodiga för att förklara att vi utför ett arbete och besitter kompetens och att vi inte kan leva på luft allena.

Från flera politiker har vi på senare tid hört att vi kulturarbetare borde kunna ”stå på egna ben” och vill därigenom inte kännas vid att det råder full konsensus i Sveriges riksdag att vi ska ha en offentligt finansierad kultur för att uppnå de kulturpolitiska målen. Är det bara människor som får sin inkomst inom privat sektor som anses stå på egna ben och vara fullvärdiga medborgare? Vad säger vi om alla dem som har sina yrken inom offentlig sektor? Är de sålunda är bidragsberoende allihop? Självklart inte. Lika självklart är att inte heller vi konstnärer och kulturarbetare är det.

Vi utför det som samhället efterfrågar. Men det gäller att förstå vad denna efterfrågan består av. Det kliar i fingrarna på alltför många politiker som vill styra och kontrollera vilka uttryck konsten ska få ta sig. Men det är ju faktiskt exakt den fria konsten som efterfrågas, av en högst grundläggande anledning.

Så himla överens är vi om detta att det står inskrivet i grundlagen: ”Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande” (min kursivering).

Konstnärerna måste tillåtas vara samhällets kanariefåglar. Vid minsta antydan till censur och inskränkningar så reagerar vi. Och det måste vi göra. Inte för vår egen skull, inte för att vi ska få stå och kludda vid våra stafflier, utan för själva demokratins skull. Eftersom en stor del av våra uppdragsgivare är offentligt finansierade så är vår förmåga att ”stå på egna ben” avhängig vettiga ersättningar från det offentliga.

Den segslitna myten om att vi kulturarbetare lever på bidrag måste få ett slut. Inför valet svarade alla partier enhälligt JA på vår fråga om huruvida vi ska ha skäliga ersättningar, framför allt genom MU-avtalet. Men endast två av dessa partier svarade samtidigt ja på frågan om det ska skjutas till mer pengar för att leva upp till det. Det går inte ihop.