Klimatnormer och konstformer

TEXT: Olle Niklasson

BILD: Emma Hanquist

När konsten ska syna sitt eget klimatavtryck kan många intressen krocka. Men i väntan på visioner om hur framtiden ska se ut har många aktörer redan börjat förändra sitt sätt att arbeta. KONSTNÄREN möter en rad konstnärer, museer och andra som redan idag integrerat hållbarhetstänk i sin verksamhet.

Varför skulle konsten vara undantagen klimat-arbetet? Just det. Konstnären har samtalat med en konsthallschef, en curator och tre konstnärer för att ta del av deras olika strategier.

Den 2 november i år hade Sun & sea premiär på Malmö konsthall. Verket är ett operaperformance om klimatet som blandar konstens förhållningssätt till rummet med operans musikaliska gestaltning men utan dess linjära berättande. Under en konstgjord sol på en konstgjord badstrand sjunger ett disparat persongalleri fram alldagligheter blandat med klimatångest.

Sun & sea vann Guldlejonet för bästa nationella paviljong på Venedigbiennalen 2019, och en av många som såg det på plats var chefen för Malmö konsthall, Mats Stjernstedt.

– Sedan några år tillbaka har jag haft idén att vid åtminstone ett tillfälle per år utmana oss själva och vår publik. 2018 gjorde vi ett dansprojekt ihop med danskompaniet Weld och Anna Koch, och när jag såg Sun & sea, som vänder ut och in på flera konventioner inom scenkonsten, tänkte jag: det här är uppföljaren.

Under strålkastarljuset göms emellertid en mindre belyst paradox. Ett verk som uppmärksammar klimatproblematiken samtidigt som det kräver helt nya åskådarplatser, tretton ton sand och en ensemble som flugits in till Malmö – låter inte det lite som minst en utsläppsrätt?

– Jag kan hålla med om att det låter motsägelse-fullt, och visst skriver verket och konsthallen in sig i en miljöproblematik som vi är en del av, men scenografin har vi skapat med inhyrda byggställningar, vi har lånat in sanden som sedan ska lämnas tillbaka och fylla sandlådor på lekplatser i Malmö, och ensemblen kom direkt från en USA-turné så vårt förslag om båtresor visade sig inte vara möjligt, säger Mats Stjernstedt.

Museer och konsthallar har som alla inom konstfältet ett ansvar för att påverka klimatet i så liten omfattning som möjligt. Man har också speciella förutsättningar som spänner över koldioxidutsläpp från kylaggregat till hur man fraktar konstverk och arrangerar medverkande konstnärers resor. Under 2022 sker fler förändringar för Malmö konsthall: ett nytt mobilt väggsystem, man försöker starta ett materialmagasin byggt på återvinning som delas mellan flera institutioner, och nästa stora utställning hösten 2022 kommer att visa enbart lokala konstnärer i en grupp-utställning. Men Mats Stjernstedt tänker också på konsthallens roll i ett större sammanhang.

– Konstvärlden är idag uppbyggd kring biennaler, konstmässor och ett ekonomiskt nätverk som bygger på resande och fraktande mellan olika delar av världen. Här måste man bestämma sig: vilken typ av globalism vill vi ha idag? Efter pandemin kanske museer och konsthallar även ska tänka bort blockbusterutställningarna och mer på hur vi vill att publiken möter varandra.

Lisa Rosendahl som curaterat de två senaste upplagorna av Gibca, Göteborg International Biennal for Contemporary Art, blev under arbetet med 2021 års upplaga på grund av pandemin tvungen att ställa om och arbeta i princip helt genom digitala kanaler. Möjligheten att frakta konstverk från andra platser eller bjuda in konstnärer för att resa till Sverige och göra research, liksom fysiska verk på plats blev starkt begränsade. Resultatet blev en biennal med ovanligt många video- och ljudverk, men gav också Rosendahl en längtan efter att i framtiden utveckla andra format och sätt att arbeta som ser bortom digitaliseringen.

– Jag tror att klimatkatastrofens begränsningar kommer att generera mer experimenterande och nytänk – konstnärer är väldigt bra på att hitta lösningar och nya former – och kanske var Gibca 2021 den sista biennalen som gjordes enligt gamla konventioner och format, berättar Lisa Rosendahl.

Hon efterlyser ett omtag för hela konstfältet och ser framför sig ett kulturekologiskt system där många olika typer av praktiker och organisationer ger liv åt varandra istället för att försöka efterlikna eller tävla med varandra, vilket, enligt henne, dagens bidragssystem är riggat för.

– Men för att göra det krävs också att institutioner och bidragsgivare gör sig av med vissa förutfattade idéer om produktionstakt, publik och konkurrens. Det borde finnas återhämtningsperioder inbakade i varje institutions livscykel. Vita kubens logik, där utställningsrummen ständigt ska tömmas och återställas till någon form av illusorisk nollpunkt, är både symboliskt och materiellt destruktiv.

Konstepidemin i Göteborg är Sveriges största ateljékollektiv med 130 konstnärer som delar på 108 ateljéer. På det gamla epidemisjukhusområdet finns också fem gästateljéer, och i två av dem bor och arbetar för närvarande tre belarusiska konstnärer, Aksana Haiko, Ilona Dergach och Yauhen Attsetski, som del av projektet Status. Sedan starten 2017 har mycket förändrats i Belarus. Över 200 konstnärer har arresterats och fängslats under sanitärt usla förhållanden där våld förekommer och där också konstnärernas familjer trakasserats.

Status är ett gemensamt researchprojekt som försöker kartlägga förutsättningarna för konstnärlig verksamhet och undersöka konstens roll i en samhällsförändring. I residensprogrammet ingår också krav på klimatanpassning som ett av de prioriterade kriterierna, något Mona Wallström, projektledare och konstnär, är alltför medveten om: alla tre konstnärerna har flugit till Sverige.

– Det är ett jättedilemma men det är det enda sättet de kan ta sig ut ur Belarus idag, förklarar Mona Wallström.

– Här känner jag också att projektet är så viktigt att man får kompromissa – det belarusiska konstnärer behöver är inte precis ett digitalt residens … Det ska väl också sägas att klimatfrågan aldrig har varit särskilt stor i Belarus, men det är klart att vi hade velat göra annorlunda.

En konstnär med personlig erfarenhet av dilemmat med resor och residens är My Lindh, Stockholmsbaserad konstnär som 2019 blev erbjuden ett residens i Bangalore, Indien.

– Jag var redan engagerad i Artists for future, men när residenset dök upp blev frågan så direkt. Om jag ska jag åka runt halva världen till ett av de länder som är hårdast drabbat av klimatförändringen, där många är så otroligt utsatta, så behöver jag fråga mig själv på vilket sätt, berättar hon.

My Lindh undersökte möjligheterna att ta sig till Bangalore landvägen via transsibiriska järnvägen och buss genom Nepal, men bara resan skulle äta upp hela residenset i såväl tid som pengar så hon tackade till slut nej.

Tillsammans med konstnärskollegan Alvaro Campo driver hon nu projektet Redefining Residency, inom ramen för Nordiska konstförbundets residensverksamhet. Tillsammans med nordiska aktörer undersöker de hållbara residensformer utifrån existentiella, filosofiska och praktiska perspektiv. Projektet innebär både ett prövande av alternativa residensformer, och ett tankeutbyte genom poddserien Re:Re. Frågor de undersöker är bland annat:

• Den nomadiska konstnären. Vem har tillgång till mobilitet och på vilket sätt kan förståelsen för rörlighet omformuleras?
• Residens på distans. Erfarenheter av hur utbyten kan ske över avstånd.
• Residens i rörelse. Som exempel kommer ett tjugotal konstnärer att åka transsibiriska järn-vägen nästa sommar där tågresan blir ett residens.
• Det regionala residenset. Inspirerat av -Édouard Glissants begrepp arkipelagiskt tänkande om att lära känna de allra minsta delarna för att kunna känna totalvärlden.

– Just nu pratar vi mycket om den enskilde konstnärens resa, men ännu viktigare är ju hur institutionerna, residensverksamheterna, konsthallarna och museerna kan stödja den här utvecklingen.

2022 har Moderna museets chef Gitte Ørskou lovat att enbart visa utställningar som kan skapas på plats och inte är beroende av långa transporter som belastar klimatet. Men Mats Bigert, som tillsammans med Lars Bergström gjort klimatrelaterad samtidskonst i 35 år, är inte imponerad.

– Om Moderna tog sitt ansvar skulle de istället för ett år säga att under tio år kommer vi bara att göra saker som är producerade här, uttrycker Mats Bigert.

– Då skulle man bryta mark och bli det där museet som alla pratar om: Pontus Hulténs Moderna som det var på 50- och 60-talet.

Framöver deltar duon i två utställningar på museer som beslutat att bara ställa ut konst som relaterar till hållbarhet, ekologi och klimat: danska Skovhuset och Hundertwasserformgivna museet Kunst Haus Wien i Österrike. Trots den långa erfarenheten med fokus på hållbarhet är inte klimatfrågan enkel för Bigert & Bergström. Deras verk inbegriper ofta någon form av tillverkning och i och med det också ett klimatavtryck. Mats Bigert tar The Freeze, den 500 kvadratmeter stora räddningsfilten för Kebnekaises sydtopp, som exempel.

– Det handlar väl om att ändamålet helgar medlen. Vi behövde åka upp på Kebnekaise och vi måste ha en stor duk, och då en från Tyskland som var en välproducerad växthusväv och inte en som är producerad i Kina. Och även om vi flyger upp till toppen så kanske ändå bilden av projektet som visats på väldigt många platser rättfärdigar det hela.

Ett inbyggt problem i tankegången är det omöjliga i att jämföra en fysisk tillverkningsprocess och dess fysiska klimatavtryck med en svårmätbar verkningsgrad hos en abstrakt tanke eller känsla. Där handlar det inte om äpplen och päron längre, utan äpplen och ...ja vad? Mats Bigert menar att även om detta sker i långsam takt så befinner vi oss trots allt i en positionsförflyttning i klimatfrågan, och han tar som positivt exempel en ung konststudent på Mejan som uteslutande arbetar med funnet material. För egen del arbetar Bigert & Bergström allt mer med konstnärlig upcycling och är just nu sysselsatta med att tillverka drömfångare av champagneflaskor ”som de rika människorna runt Stureplan har druckit upp”.

– Ambitionen är att de ska ställas ut och kanske säljas för att sedan hängas upp i skogen som vindharpor. Tyvärr har vi upptäckt ytterligare en paradox med klimatorienterad konst: den säljer väldigt dåligt.

Kanske är detta vad Mats Bigert sätter ett oavsiktligt finger på. När museer som Moderna och biennaler som GIBCA börjar gå från ord till handling i klimatfrågan kommer det oundvikligen att sprida sig till allt fler aktörer. Marknaden, -mässorna och samlarna men också medierna, måste inte bara ta sitt ansvar utan också bli en naturlig del i ett klimatmedvetet konstfält. Och där man talar om en tipping point, en definitiv brytpunkt, för klimatet, kommer det istället att bli de små förändringarna som gör den stora skillnaden inom konsten. När vi har passerat frågan om innehållet – är det klimatkonst eller inte? – och där det istället handlar om hållbart producerade verk, oavsett genre eller inriktning.