Ledare Konstnären #4 2021

TEXT: Robert Stasinski

Alltsedan konstnärer plockat upp en bit av jordklotet och gestaltat något med det har framtiden och det imaginära haft en särskild plats i konsten. Därför är det inte konstigt att så många konstnärer och kulturarbetare både talar om och arbetar med den klimatkris som är i antågande.

För på COP26, som nyligen avslutades med världssamfundets lovvärda försök till akut handlingsplan, fanns det förutom dystopiska prognoser även plats för framtidshopp och idéer om att en annan värld är möjlig. Detta, att kunna tänka om, bygga modeller för en rättvisare, mer hållbar värld, är vad konstnärer både i Sverige och världen nu lyfter i sina arbeten.

När det nya året nalkas är konstvärlden en av alla branscher som tänker om, experimenterar och skalar ner med hållbarhet som ledstjärna. Moderna museet avsäger sig alla transporter under hela 2022, projektet Redefining Residency försöker vända ut och in på idén om internationella utbyten och konstnären Linda Tedsdotter bygger upp ett apokalypssäkert ekokonstnärskap i byn Fotskäl, för att nämna några exempel som lyfts i detta nummer av KONSTNÄREN. Möjligheterna att bidra till den globala omställningen är många och konstnärer är ingen grupp som bör undantas från detta arbete, snarare är detta nummer ett bevis för att konstnärer är mer än villiga att både tänka och agera i klimatkrisens tid.

Men samtidigt innebär hållbarhetsarbetet en kamp mot något, ett oupphörligt motstånd mot maktens tröghet, mot invanda mönster och strukturer, mot orättvisa och mot historiska motsatspar som vi och dom, nord och syd, individ–kollektiv, natur och kultur. Konstnärer är bland många saker historieberättare och visionärer och kan på ett självklart sätt ta plats i den globala kampen för naturen, klimatet och rätten till ett värdigt liv. Det bekräftades av flera talare på det globala ministermötet G20 i Rom tidigare i år, där kulturen lyftes som en central del av klimatarbetet i världen.

De två kanske mest emotsedda utställningarna i Europa under 2022 – Documenta15 och Venedigbiennalen – signalerar om tendenser i tiden, och detta år är inget undantag. Cecilia Alemani, som är konstnärlig ledare för nästa Venedigbiennal har presenterat sitt tema –The Milk of Dreams/Il latte dei sogni – en vision av surrealisten Leonora Carrington om en ständig föränderlig, magisk värld i vilken alla kan bli något eller någon annan. Och ruangrupa, konstnärskollektivet som är ledare för kommande Documenta i Kassel har presenterat sitt koncept: lumbung (det indonesiska ordet för en kollektivt delad rislada). Detta uttryck blir utgångspunkten för konstnärliga arbeten kring kollektivitet, gemensam resursdelning och rättvis fördelning, har det Jakartabaserade kollektivet deklarerat.

Konsten bidrar inte bara till ökad föreställningsförmåga, utan kan också underlätta förståelse av svårare, mindre lättsmälta tankar. En sådan idé har biologen E. O. Wilson formulerat i sin senaste bok Half-Earth. Som titeln avslöjar föreslår han att halva jordens yta helt enkelt ska betraktas som människofri, ett slags globalt naturreservat som vi lämnar därhän. Hur detta skulle kunna åstadkommas kräver kreativitet i massiv skala. Det påminner om ett samtal med en av de medverkande konstnärerna i detta nummer, som föreslog ett slags globalt produktionsstopp i tio år, som en lösning på klimatkrisen. Inklusive ett konststopp. Alltså, inga nyproduktioner av konst, kultur eller allmänna konsumtionsvaror under en tioårsperiod. Man baxnar över själva tanken. Men att börja tänka i sådana svindlande, visionära och till synes omöjliga banor är sannolikt vad framtiden kräver.