Konstnaren_robert_fb

För visst känns ordet ’varumärke’ främmande att använda om konstnärer?

TEXT: Robert Stasinski

När idén om konst för konstens skull började formuleras, mest högljutt av Parisprofessorn Victor Cousin under tidigt 1800-tal, skapades två motpoler: å ena sidan var konsten historiskt sett alltid beroende av stat, prästerskap, kungahus, adel samt ekonomiska och sociala strukturer, alltså inte alls fri i någon metafysisk bemärkelse.

Å andra sidan skapades nu en öppning för konstnärer att se sitt arbete (i många dåtida filosofers skrifter ”skönheten” eller ”omdömet”) stå fritt från världsliga ändamål och inte reduceras till medel för någon eller något. Den kunde få ett syfteslöst syfte. Vad skulle kunna gå fel med denna ideologi?

Tja, att konstnärens sociala position på sätt och vis kom att raderas ur intellektuella dialoger om konstens utveckling skapade i backspegeln en rad oförutsedda bieffekter som ekar hela vägen till dagens konstklimat.

Den mest påtagliga effekten märktes redan i planeringsfasen för detta nummer av KONSTNÄREN, där det tänkta fokuset skulle ligga på konstnärens yta i en värld som skolats i att tala enbart om innehåll. ”Vad ska numret handla om?” frågade skribenter, kollegor och konstnärer. Lång tystnad. ”Tja, om konstnärlig identitet och det personliga”, mumlade jag osäkert, eller ”om varumärke och marknadsföring”, eller ”om image och digital närvaro”, eller ”tankar kring karriär och konstruktionen av konstnärskapet”. Men inget av svaren landade riktigt, det var ju något jag ville åt som jag uppenbarligen saknar språk för.

Kritikern Frans-Josef Petersson avslutade nyligen en frustrerad rant i Aftonbladet om Nan Goldins nya utställning på Moderna museet med orden: ”Dia-projektorerna matar fram bild efter bild, men allt jag kan se är: ’Nan Goldin – Nan Goldin – Nan Goldin’. Jag är ledsen, men jag bryr mig inte ett dyft om Nan Goldin. Jag kom för att se hennes bilder.”

Detta var en lidelsefull påminnelse om schismen mellan person och konst, konstnärskapet och ”konstnärskapet”, det som konstituerar karriär, stil eller igenkännbart uttryck. Här startade ett arbete i jakt inte bara efter innehåll, utan att balansera språket om detta. För visst känns ordet ”varumärke” främmande att använda om konstnärer? En ”affärsplan” är det väl ingen konstnär som gör? Hur ofta talar vi i termer av att ”bygga image” i konstens rum?

Numret du nu håller i dina händer är ett första försök i jakten på att balansera konstens grunddevis om det syfteslösa med de finansiella, sociala och ibland cyniska perspektiv som behövs för att förstå dynamiken inom ett professionellt fält. Lättare sagt än gjort, och då denna tidning går till tryck har två av konstnärerna som skulle medverkat i detta nummer, uttryckligen bett om att budgeten för deras verk inte skulle skrivas ut, något vi naturligtvis respekterar. Men, samtidigt, hur ska vi kunna tala om vår bransch just som en ”bransch”, där arbete utförs, lön utbetalas, karriärer byggs och personliga värden genereras, om språket ständigt hindrar oss? ”Konst är inte vad du ser, utan vad du kan få andra att se”, deklarerade Degas. Hoppas detta nummer kan synliggöra något nytt i dessa frågor.