Konstnärers roll i Rematriering

TEXT: Karolina Modig

BILD: Outi Pieski Rematriation of a Ládjogahpir – Return to Máttaráhkká / Ládjogahpir rematriašuvdna – Máhccat eatni lusa, 2022. Foto: Jean-Baptiste Béranger

För samiska konstnären Outi Pieski är repatriering och rematriering av samiska artefakter till Sápmi en del av en större konstnärlig avkoloniseringsprocess. Karolina Modig har talat med flera aktörer om hur det känsliga arbetet fortgår

Konstnären Outi Pieski målar i sin text Repatrieringens två riktningar: ömsesidighet och jämlik dialog upp bilden av relationen mellan samer och deras hantverk och föremål:

”Hur kan vi lära oss att leva på rätt sätt när vi inte får någon hjälp från våra förfäder och förmödrar? Museisamlingarna är våra ordböcker, våra vägvisare som lär oss att leva i harmoni med naturen. Det är därför vi måste få hem dem till Sápmi.”

Texten är del av antologin Offentligt minne, offentlig konst, utgiven av Statens konstråd 2022, och skriven delvis med anledning av Pieskis då -relativt nyligen avslutade arbete med den konstnärliga gestaltningen av Nordiska museets nya entré: Guektien bïegkese/Guovtte biggii/Two Directions/Två riktningar. Texten pekar på den starka relationen som finns mellan det samiska folket och deras föremål och hantverk och hur det påverkar dem att dessa föremål till stor del finns på icke-samiska museer runtom i Norden – inte minst på Nordiska museet som har den största samiska samlingen utanför Sápmi.

– I den samiska kulturen är tidigare generationer också levande i nuet. Vi har förlorat så mycket på grund av kolonialism och assimilering att de få föremål som finns kvar är oerhört viktiga. Vi har också behövt dölja vissa viktiga delar av vår kultur eftersom en så stor del av vårt arv har demoniserats eller ogiltigförklarats. I duodjipraktik [samisk hantverkstradition] finns det mycket dold kunskap som kan läsas ut om man kan språket. Ursprungsfolk har djup kunskap om hur man lever i ömsesidighet med alla levande varelser, som är nedärvd från deras förfäder, säger Outi Pieski.

Diskussionen kring återföring eller repatriering av samiska föremål är en fråga som pågår på de nordiska institutionerna med större intensitet än någonsin tidigare, åtminstone i Sverige. Forskaren Eeva-Kristiina Nylander har arbetat tillsammans med Pieski i olika projekt och la förra året fram avhandlingen From repatriation to rematriation: dismantling the attitudes and potentials behind the repatriation of Sámi heritage.

– I USA och Australien har man diskuterat repatriering sedan 1960-talet, men här i Skandinavien har samtalen dragit igång relativt nyligen. I Norge och Danmark har frågorna lyfts i perioder från 1970- och 80-talet, men i bredare nordiska termer handlar det om mitten av 00-talet, förklarar Nylander.

Nordiska museet startade en återföringsprocess 2007, och Fredrik Svanberg, avdelningschef på Nordiska museets kulturhistoriska avdelning, berättar att museet i januari 2022 på eget initiativ drog igång en utredning som handlar just om museets samiska samlingar.

– Orsaken var de diskussioner och krav på återföring som har pågått de senaste åren kring samlingarna av föremål med samisk anknytning som museet förvaltar, berättar han.

Inom utredningen har museet haft dialoger med Sametingets kulturavdelning, Ájtte – svenskt fjäll- och samemuseum, Silvermuseet i Arjeplog, Skogs- och samemuseet i Lycksele, Stiftelsen Gaaltije, Aejlies – samiskt centrum i Tärnaby, och Sameföreningen i Stockholm. Frågorna som diskuterats har handlat om återföring i framför allt praktisk mening.

– Vi har diskuterat vad samiska företrädare och organisationer mer precist anser borde återföras från Nordiska museets samlingar, vilka samiska institutioner som skulle kunna och vilja ta emot samlingar och hur det skulle kunna gå till rent konkret. Nordiska museet är generellt positivt till återförande, men det finns flera praktiska frågor som är viktiga att diskutera. När det gäller vissa delar av samlingarna är kunskapen också ofullständig gällande exempelvis var föremål kommer ifrån. Så det är ingen enkel fråga att gå vidare med.

Elisabeth Pirak Kuoljok är museichef på Ájtte och bekräftar de utmaningar som Svanberg lyfter. Den dialog som pågått mellan museerna de senaste åren har fått hjälp av att museilagen öppnat för överlåtelse av samlingar, och 2022 gav regeringen Riksantikvarieämbetet i uppdrag att analysera förutsättningarna för identifiering och återbördande av samiska föremål. Men det är långt ifrån någon smärtfri process.

– Under föregående år erhöll vi äganderätt av 477 samiska föremål som under 40 år varit inlånade från Etnografiska museet och Världskulturmuseet, men utöver att återföring är en komplex diskussion institutioner emellan väcker frågorna även starka känslor hos samer.

Upprördheten handlar om geografi och tillgänglighet: Ájtte ligger i Jokkmokk, men det finns samer från många andra delar som också vill ha tillgång till samlingarna. Den här frågan utreds också av Nordiska museet, men vilka museer, platser eller institutioner som föremålen kommer att hamna hos har enligt Fredrik Svanberg ännu inget entydigt svar.

– Nordiska museet räknar med att de har cirka 8 000 samiska föremål, beroende på hur man ser på de olika föremålen – är en dräkt med flera delar till exempel ett eller flera föremål? Dessutom finns frågor kring vad mer precist som ska ses som samiskt – hur ska man till exempel se på fotografier som skildrar samiska sammanhang men som har tagits av museets fotografer, eller föremål som under en period kanske har ägts av samer men som från början kommer någon helt annanstans ifrån?

Ovanpå detta genomsyras också samtliga processer av ekonomiska utmaningar. Elisabeth Pirak Kuoljok upplever till exempel inte att Ájtte idag har de ekonomiska musklerna som behövs för en fullständig återföring.

– Repatrieringsfrågor kräver tid och personal, och finansieringen är egentligen den största frågan. När Ájtte instiftades avtalades om finansiering via vattenkraftsutbyggnaden i Stora Sjöfallet till museets verksamhet; som huvudmuseum för samisk kultur, som specialmuseiverksamhet för fjällregionen samt till uppdraget som informationscentrum för fjällturismen. Det pågår en uppvaktning till regeringen kring finansieringsformen eftersom den behöver ses över. I den ingår förhoppningen om att få ett uppdrag och en roll som ett centralt eller nationellt samiskt museum och att vi i och med det också får finansiering som täcker våra behov, säger hon.

Förhoppningen om bättre finansiella förutsättningar finns också hos Eeva-Kristiina Nylander, som önskar att museerna hade möjlighet att jobba med de samiska samhällena och skapa trygga platser dit folk kan komma och vara i fred med sina förfäders och förmödrars föremål.

– Det finns ett behov av trygga rum där man kan utforska och diskutera föremålen på sitt eget språk, utan påverkan från folk utifrån. I min dröm skulle museer ta föremålen till folket, unga som gamla, och skapa möjligheter överallt. Det finns så mycket känslor och arv i föremålen som kan leda till diskussioner om svåra saker och bli till stärkande helandeprocesser.

Effekterna av att dagens samiska samhällen i stor utsträckning måste leva utan tillgång till sitt kulturarv är enligt Outi Pieski stora, såväl historiskt som idag och framöver

– Varje nation har rätt till sin egen historia. Den dolda, outtalade samiska historien har gjort att vi delvis har förlorat vårt minne, och därmed äventyrat vår förmåga att bygga vårt samhälle mot framtiden. När repatrieringen väl är genomförd kan de samiska museerna fungera som aktiva samlingsplatser för tidigare, nuvarande och framtida generationer; som trygga platser där de lokala samhällena kan hitta sina egna sätt att läka från koloniala trauman och stärka sig tillsammans med föremålen, säger hon.

Elisabeth Pirak Kuoljok pekar också på vikten av att kunna visa äldre föremål och återföra förståelsen för såväl bredden av uttryck som hur bruksföremålen användes.

– Vi har kunskapen och vi känner föremålen, därför bör de hamna i en samisk kontext. Det handlar om tillgänglighet, viktiga kunskapskällor, förmedlingen av föremålen och att visa dessa i våra utställningar, det vill säga rätten till vår egen kultur. Men hur pass mycket man kan ha i sina magasin etcetera är som sagt en fråga som även handlar om kostnader.

Ömsesidighet och jämlik dialog är det som Outi Pieski redan i titeln till sin antologitext anser är de två viktigaste byggstenarna för en hållbar repat-rieringsprocess. Hon understryker vikten av att Nordiska museet följer Norsk folkemuseum och finska Nationalmuseums exempel.

– Jag är glad att Nordiska har förstått vikten av -repatriering och att båda parter kan tjäna på det – inte bara de dit tillhörigheterna ska repatrieras, utan också de fantastiska möjligheter det innebär för museet när de får möjlighet att arbeta i samarbete med samiska yrkesverksamma i nya utställningar eller annat arbete.

För att processerna ska lyckas menar hon att de stora institutionerna måste lyssna noga på de lokala samebyarna, deras önskemål och behov, och ta en aktiv position när de arbetar med frågor om att minnas, lära om och läka processer.

– Samhällsarbetet är centralt i detta. Museiinstitutionerna brukade vara långsamma i sina reaktioner så det finns också ett behov av snabbare interaktion.

Repatrieringens möjligheter och utmaningar studsar mot ett uttryck som både Nylander och Pieski använder återkommande: rematriering. 2018 besökte de Nordiska museet för att bekanta sig med hornmössan, ládjogahpir. Besöket var en del av deras gemensamma projekt Máttaráhku ládjogahpir – Foremothers’ Hat of Pride (2017–2020), där de studerade ládjogahpir, som bars av samiska kvinnor fram till början av 1900-talet. De undersökte dels hur kolonialismen påverkade de samiska kvinnorna, dels hur mössorna rematrierats i det samiska samhället. Rematriering har sin uppkomst bland ursprungsbefolkningar och deras feministiska praxis och syftar på att återta förfäders kvarlevor, andlighet, kunskap och resurser.

– Rematriering är något som följer repatriering, en process som pågår inom den samiska samhället där man samlar ihop all information som finns om ett föremål som kommer tillbaka. Men när samer kommer och möter föremålet får det också tillbaka en sorts ärvd kunskap eller information. I det samiska samhället talar man mycket om ärvd kunskap, säger Eeva-Kristiina Nylander.

Hon börjar sin avhandling med en dikt av den samiska poeten, författaren och musikern Jalvvi Niillas Holmberg, som liksom Pieskis inledande ord i antologin sätter ord på kopplingen mellan nutid, dåtid, föremål och människor.

”It has been said about the old Sámi way of life that they left no trace. They left a trace all right, but those traces are under their descendants’ skin. The body remembers things that the brain does not.”

Outi Pieski förklarar att rematriering börjar där repatriering inte når fram och att kulturella artefakter kan vara medlare och möjliggörare i avkoloniseringsprocesser i Sápmi. Föremålen förmedlar budskap över generationer och är aktörer i återerinring, återutbildning och gemensam läkning.

– Det är bara i sitt eget kulturella sammanhang som föremålen verkligen kan bidra till minnes-processer, avkolonisering och helande. Rematriering tar upp misslyckandena med att lyfta fram historien ur ett genusperspektiv, erkänner kvinnors historia och värderingar och banar väg för icke-binära, queera, avvisade berättelser och kunskaper att återvända samt de kroppsliga praktikerna mellan människor och land, människor och djurfolk, säger Pieski

Hon beskriver Máttaráhku ládjogahpir – Foremothers’ Hat of Pride som ett exempel på rematrieringsprocessen. Genom att själv tillverka och bära den har hon personligen lärt sig mycket av sina förfäder och bättre förstått vem hon är, vilken typ av intergenerationella trauman och kraft från förfäderna som finns i henne och hur hon upplever dem kroppsligt.

Såväl rematriering som repatriering är svåra processer som kommer att ta tid. Att samtalen intensifierats ger både förhoppningar om kommande möjligheter och tydliga målbilder utifrån ännu rådande missförhållanden. Pieski lyfter bland annat de maktstrukturer som fortfarande diskriminerar och värderar olika kulturella arv.

– Jag kan fråga mig varför de samiska doudjihantverkarna inte får samma institutionella stöd och förståelse som de konstnärer som följer den västerländska konsttraditionen. Eller varför mina förfäders visuella kulturella tradition visas på de etnografiska museerna medan den västerländska konsttraditionen visas på konstmuseerna. Det finns en enorm skillnad i värdering mellan dessa två museiinstitutioner.

Hon menar att museer generellt bör vara till för alla grupper av människor och särskilt arbeta med marginaliserade grupper, korrigera och berätta olika historier ur det förflutna.

– Förutom att föremål återförs från museer till de samhällen där de hör hemma behöver även de nationella museerna berätta vår historia, ur vårt perspektiv. För att det ska bli möjligt krävs yrkesverksamma som leder det museala arbetet utifrån vårt perspektiv, inte bara från en rådgivande position.