Konstnärlig forskning: Ett fält i förändring

TEXT: Robert Stasinski

BILD: Dennis Eriksson

”Forskning”, skrev konsthistorikern Tom Holert i Artforum 2010, ”är i allt högre grad det stoff som konsten är gjord av”. Att forskning, research och teori tagit ett jättekliv framåt i konstens rum de senaste decennierna är så självklart att kritik av denna utveckling knappast fått mycket syre i media. Men gott om exempel på kritiker som knyter näven i fickan och beklagar denna utveckling finns om man läser det finstilta.

Kritikern Claire Bishop har till och med kopplat an den forskningsbaserade konsten som ett tydligt kännetecken av det västerländska biennalformatet. Konsthistorikern James Elkins refererar till konstnärlig forskning som något ”evil” och som när det nämns på konferenser inom konstvetenskap möts av burop.

I årtionden har konstnärer som Hans Haacke, Mary Kelly, Renée Green och Hito Steyerl arbetat med omfattande researchbaserade projekt utifrån sig själva, vetenskaplig kunskap, filosofisk teori och världen omkring. När konsten under 90-talet tog ytterligare ett språng mot nya fält som feminism, postkolonialism, queerteori, bland flera, blandades teori och akademiskt skrivande med en sorts autoetnografiskt utforskande.

Vad som nu slagit konstvärlden är hur forskningen kommit att innebära både en samhällelig statusförskjutning och nya finansieringsformer för konstnärer i relation till akademin och forskningsinstitutioner. KONSTNÄREN har frågat ett antal aktörer på den konstnärliga forskningens arena i Norden hur de ser på utvecklingen, och hur vi bättre kan möta akademiseringen av konsten som vissa – av goda skäl – är oroliga för.

Lisa Torell
Konstnär och professor i samtidskunst samt studieprogramledare för programmen för konst på Kunstakademiet i Tromsø.

Beskriv läget för den konstnärliga forskningen?
– Relativt väl förankrad och under utveckling. Då världen blir mer och mer tvärvetenskapligt nyfiken så har intresset för konstnärlig forskning blivit allt större. Detta yttrar sig såväl på finansieringshåll som med samarbeten mellan högskolor och universitet och genom arenors framväxt i Europa och utanför. Fler finansiärer har fått upp ögonen för fältet, inte minst genom EU och Erasmus. Vi är ett fält baserat på konstnärlig grund, vi kan på så sätt utgöra ett alternativ till det rent vetenskapliga. Det är i sig en styrka att värna och av yttersta vikt för utvecklingen av fältet. Generellt sett är all ny finansiering av konst och kultur viktig. En mångfald av finansieringskällor bidrar inte bara till att motverka korruption, utan också till att bredda det konstnärliga fältet och skapa fler möjligheter för olika uttryck och konstnärer genom hela deras olika faser och karriärer, något som stärker det kulturella landskapet som helhet – något vi i mörka tider som dessa borde värdesätta.

– Se bara på Norge som länge har varit ett slags spjutspets inom konstnärlig forskning men där regeringen förra året beslöt att fasa ut det norska programmet för konstnärlig forskning (PKU). Paradoxalt innebär detta att de som har en lektors- eller professorstjänst i Norge inte längre kan söka externa medel för större projekt inom den del av tjänsten som ska avsättas för konstnärligt utvecklingsarbete, forskning. Detta skapar en ohållbar ekonomisk situation, där man kan fråga sig varför just konstnärer ska finansiera sina forskningsprojekt ur egen ficka när andra kan söka anslag.

Jag förstår inte hur ytterligare en möjlighet att verka som konstnär skulle kunna vara hotande eller minska våra sätt att verka och påverka.
Lisa Torell

Vad saknar du i den senaste tidens debatt och kritik av konstnärlig forskning?
– Jag saknar insikt. Innanför och utanför fältet. Det jag minst av allt förstår är den interna kritiken. Varför ska konstnärer undandra sig en plats att kunna påverka? Konstnärer vill ju alltid påverka. Överallt. Plötsligt fick vi möjlighet att forska i eget fält, fördjupa genom utövandet och formulera oss utifrån kunskapen inom och dessutom finansierat. Något vi alltid har sagt att vi ändå har gjort – fast då obetalt. Jag förstår inte hur ytterligare en möjlighet att verka som konstnär skulle kunna vara hotande eller minska våra sätt att verka och påverka. Jag förstår inte heller på vilket sätt den konstnärliga forskningen skulle kunna utgöra ett hot för annan forskning, andra forskare. En intressant aspekt är dock att den hårdaste kritiken ofta har kommit från närliggande discipliner som till exempel filosofi, litteratur och konstvetenskap. Vad handlar det om? Det borde ju inte handla om konkurrens. Vi forskar ju utifrån helt skilda discipliner och förutsättningar, och om vi någon gång skulle stöta på varandras forskning så skulle den kanske kunna ge de perspektiv vi båda och alla fält behöver för att utvecklas i våra respektive fält. En mer nyanserad diskussion om detta hade kunnat bidra till en mer konstruktiv och insiktsfull debatt, som våra respektive fält båda hade kunnat gynnas av. Jag kan också tycka att det rent etiskt blir lite fel, för vem är jag att bedöma huruvida en annan disciplins forskning är bra eller dålig om jag inte alls är utbildad i detta fält?

– Jag kan tycka att debatten har utvecklats ganska bra, kanske att den varit något generell – vad är det egentligen man diskuterar och utifrån vilket program, vilket land och vilken modell? Är det doktorsexamen, postdok eller konstnärligt utvecklingsarbete? Det blir lätt lite snurrigt. Viss kritik har varit väldigt hård och framstått som representativ för en majoritet, men jag tvivlar på att det faktiskt är så med tanke på hur diskussionen har utvecklat sig. Någon kritik är väldigt befogad och någon annan inte alls. Svepande generaliseringar har fått mycket plats.

– Fältet är fortfarande ungt och slits med en hel del barnsjukdomar. Till exempel är frågan hur vi kan dela våra metoder och resultat inte helt lätt att lösa. Livesammanhanget är en sak men andra delar är kopplade till krav på arkivering. Kan vi ha open source, och hur fungerar det i relation till upphovsrättsperspektiv, i förhållande till format och under arbete? Det är ju inte bara text, utan bild, installationer, skulpturer, rörlig bild, ljud och live. Utöver detta upplever jag att många ansökningar inom konstnärlig forskning är onödigt krångligt formulerade, kanske för att de till stor del är inspirerade eller kopierade från andra akademiska discipliner. Kanske borde ansökningarna i högre grad utgå från bild istället för text – alltså fokusera på forskningens kärna snarare än på språkliga formuleringar om den.

– Oavsett anledning är det viktigt att komma ihåg att det är betydligt lättare att bli bra på att skriva en välformulerad ansökan än att faktiskt genomföra bra forskning – konst. Detta talar för att vi behöver ha in expertis från oss också i alla strukturer och ramverk runt den konstnärliga forskningen. För att forskningen ska vara relevant krävs vårt engagemang. Det handlar om att göra den ännu mer vår. Det är också därför jag har valt att engagera mig i dessa frågor, både i Norge och i Sverige. Mycket har förbättrats, men samtidigt upplever jag att det fortfarande finns en viss naivitet i hur vi hanterar dessa frågor. Konstnärlig forskning ska naturligtvis kvalitetssäkras, bedömas och granskas kollegialt – men det är avgörande att detta görs av dem som har både utbildning i och erfarenhet av det konstnärliga fältet som utövare. Endast då kan vi säkerställa en rättvis och relevant bedömningsprocess.

– Det som oroar mig mest men som helt verkar tappats bort är den smygande tendensen att krympa konstnärligt utvecklingsarbete-tiden på konsthögskolorna, liksom tendensen att vilja ersätta de tidsbegränsade tjänsterna med fasta tjänster. Detta kommer förmodligen med all säkerhet att sänka konsthögskolorna. För vad händer med konsthögskolorna om professorer och lektorer inte längre förväntas vara aktiva inom sitt konstnärliga fält?

Hur förhåller sig framväxten av konstnärlig forskning till konstnärers generella ekonomiska otrygghet?
– Kritiken som rör finansiering har varit något märklig – vilken annan disciplin inom högskola och universitet förväntas bedriva forskning utan medel? Om det är någon yrkesgrupp som gång på gång visat att de fortsätter att arbeta utan ekonomisk ersättning, så är det just konstnärer.

– Frågan kan kanske snarast ställas till alla andra, vad betyder det för alla andra discipliner och vetenskaper att det också kommit medel för konstnärlig forskning? Det har varit intressant att notera att när det blev möjligt att söka medel för konstnärlig forskning, så ökade plötsligt intresset dramatiskt från andra discipliner att söka. Deras discipliner blev plötsligt konstnärliga, ordet konst lades till lite överallt och alla kunde vara konstnärer. Vi har ju ingen skyddad titel. Discipliner som tidigare visat begränsat eller inget intresse för konstnärlig forskning är nu plötsligt mycket engagerade. Hur kommer det sig, lider de också av försörjningsproblem? Etiskt tycker jag också att detta är lite av ett problem, detta att utge sig för att vara något man inte är, för att få medel för något man inte gör, speciellt oetiskt tycker jag det är när det sker just inom ramen för forskning där etik står så högt.

– Här har vi varit naiva, vi har inte kämpat tillräckligt för att säkerställa att konstnärliga perspektiv förblir ledande inom forskningsramverk, konsthögskolor, styrelser och fonder för konstnärliga medel. Kanske vi är lite för nyfikna på andra discipliner, med en överdriven tro på välvilja. Fint på många sätt men faktiskt lite dumt.

Hur förhåller sig yngre generationer konstnärer till forskning?
– Det är svårt för mig att ge ett entydigt svar, men för många studenter på både BA- och MA-nivå är intresset högt för konstnärlig forskning. Ett potentiellt problem, som jag ser det, är om konsthögskolorna börjar låta MA-studenter gå direkt vidare till doktorandstudier nästan omedelbart efter examen. Detta kan vara problematiskt av flera skäl. Konsthögskolan lägger grunden för att studenter ska kunna utvecklas att bli självständiga konstnärer efter utbildningen. Men att bli det är en process som sällan är avslutad vid examen. Tvärtom är det oftast under de kommande åren efter utbildningen som konstnärer först utvecklar sin praktik och sitt konstnärskap. Att erbjuda möjligheten att gå in i doktorandstudier för tidigt vore därför olyckligt och riskerar att skapa ett parallellt fält, som många kanske, i brist på ett bättre ord, kallar ”akademisering”, men som egentligen bara kan beskrivas genom ordet ”dåligt”.

Däremot är det i konstutbildningarna som konstnärlig forskning ofta förankras först och där den på många sätt gör mest skillnad. Vi har idag blivit uttolkare av vårt eget fält. Vi kan alltså numera också dela precisa beskrivningar om hur, när och varför något uppstod i våra metoder och processer. Kunskaper och insikter som må vara helt värdelösa för andra men som är högst betydelsefulla i vårt fält. Att vi kan föra in vår egen precisa vokabulär och utveckla detta ännu mer gör knappast onytta, utan skärper både undervisning, förmedling och arkivering av det. Det gör också dialogen till historien tydligare och över genrer. Vi är inte bara intresserade av färdiga verk, utan också av innehåll, processer och tillvägagångssätt. Jag vet hur många gånger folk precis utanför fältet har blivit förvånade över att jag är inspirerad av en konstnär som inte alls jobbar visuellt likt mig. Jag har till exempel haft mycket nytta av den norska koreografen och dansaren Brynjar Åbel Bandliens begrepp ”Hum Moment” som han beskriver som shared exchange of physical attention vilket är en betydelsefull publikrelation att jobba upp i utförandet av performance, dans etcetera.

Maryam Fanni
Formgivare och doktorand i design vid HDK-Valand, Göteborg

Beskriv läget för den konstnärliga forskningen!
– Jag har lite svårt att tala om ”den konstnärliga forskningen” i singularis eftersom det spänner över så många olika former och praktiker som kanske skiljer sig mer än vad de har gemensamt. Men av det som exempelvis erbjuds av tidskrifter och konferenser för konstnärlig forskning och högskolornas forskningsveckor så uppfattar jag det som ett aktivt, variationsrikt och inspirerande fält! Många konstnärliga forskare har länge varit verksamma utanför akademin, på så sätt tror jag att det sker en naturlig rörelse över akademins gränser – med det sagt kan samhällsrelevansen alltid göras mer och bättre anser jag, givet konstvärldens homogenitet överlag.

Vad saknar du i den senaste tidens debatt och kritik av konstnärlig forskning?
– Jag tycker att debatten har rört sig på en fluffig metanivå och drivits av polemik – en förfärlig kombination. Det har också känts klaustrofobiskt eftersom det är samma få referenser som återkommer. Det jag har saknat är nyfikna och initierade inlägg som ligger närmare den faktiska verksamheten.

Den största otryggheten upplever konstnärliga forskare som saknar svenskt medborgarskap.

Hur förhåller sig framväxten av konstnärlig forskning till konstnärers ekonomiska och sociala otrygghet?

– I viss mån innebär konstnärlig forskning nya positioner som erbjuder konstnärer en förhållandevis god möjlighet till utövande och förkovran under mer ordnade premisser. För det mesta sker det dock alltjämt som en del av den tidsbegränsade och projektbaserade logiken som gör konstnärer utsatta. Jag ser det som nära besläktat med det som Universitetsläraren uppmärksammade ifjol under rubriken ”Provanställd i tio år villkor för många konstnärliga lärare”. Den största otryggheten upplever konstnärliga forskare som saknar svenskt medborgarskap, både vad gäller internationell mobilitet och möjligheten att göra långsiktiga planer i livet och etablera sig.

Erik Gandini
Regissör och professor i dokumentärfilm på Stockholms konstnärliga högskola

Saknade du något i filmen Fallet Bogdan?
– Som annan bra dokumentär är Fallet Bogdan en personlig, subjektiv betraktelse av ett samtida fenomen. Eftersom det är mina tidigare studenter som gjort den kan jag inte säga något annat än att de lyckats med det vi försöker inspirera dem till i våra kurser: att hitta en egen blick, en egen filmestetik och samarbeta som ett kreativt team. Men som ett försök att beskriva och gestalta den konstnärliga forskningen tycker jag att det var en hel del som saknades. Jag känner de flesta av de konstnärer som intervjuades och vet vilka modiga och inspirerande forskningsprojekt de driver. Det kom inte fram och inte heller de intressanta reflektioner de har kring sitt arbete.

Vad saknas i dagens diskussion om konstnärlig forskning?
– På många sätt har den konstnärliga forskningen aldrig haft en starkare position än idag. Tack vare Bogdan Szyber, debatten efteråt och nu filmen har plötsligt alla en åsikt om den – en skarp kontrast till den förvirring och vilsenhet som tidigare uppstod så fort begreppet nämndes. Bristande nyfikenhet från många av dem som uttalar sig bidrar till att den offentliga debatten blir onyanserad och allt oftare kantas av konstfientliga argument, som frågan ”Vad får vi egentligen för våra skattepengar?” – en invändning som sällan riktas mot resten av den akademiska världen. Att ständigt behöva försvara konstens existens på ekonomiska grunder reducerar dess värde till en kostnadsfråga, istället för att lyfta dess betydelse för samhället i stort.

Vad tänker du om att konstnärlig forskning blivit ett ekonomiskt skyddsnät?
– Konstnärlig forskning föddes ur ett kaxigt och radikalt påstående: att konstnärer, med sitt unika sätt att utforska och skapa kunskap, också är forskare. Konstnärer har alltid forskat – ständigt utforskat nya idéer, metoder och uttryck – men utan erkännande eller finansiering. Akademisering är i grunden inte ett tvång utifrån, utan en strävan från konstnärerna själva att bygga institutioner som kan ge utrymme, resurser och legitimitet till deras arbete. Min hållning på SKH är att tydligt stå på konstnärernas sida. Att värdesätta görandet – praktiken – som kunskapsbärare. Till skillnad från många traditionella konsthögskolor i Europa kan en dokumentärfilmare hos oss forska genom sitt filmande och en koreograf genom sin dans.

– Praktikbaserad forskning ger konstnärer möjlighet att fördjupa sitt arbete på sina egna villkor, även när vi möter motstånd från dem som vill förminska konsten till en ekonomisk belastning.

Maja Gunn
Konstnär och professor i textil på Konstfack.

Hur skulle du beskriva läget för den konstnärliga forskningen?
– Konstnärlig forskning har väldigt små medel i relation till vetenskaplig forskning. De ekonomiska svårigheterna att bedriva konstnärlig forskning kan jämföras med de ekonomiska svårigheter som konsten och kulturen också har. Konstnärlig forskning innehåller ju en mängd olika saker, och därför varierar ju också dess plats och i vilken omfattning den är en del av konsten och kulturen i stort. Jag, och kollegor till mig, har exempelvis bedrivit forskning om textila tekniker, verktyg och metoder, vilket kan användas och appliceras på konstnärliga projekt även om forskningen presenteras i en forskningskontext. En sådan kunskapsöverföring, där forskningsresultat tillämpas i samhället, är inte unik för den konstnärliga forskningen, utan sker inom de flesta ämnesområden.

Vad saknar du i den senaste tidens debatt kring konstnärlig forskning?
– Debatten har ibland tenderat att handla om utifall konstnärlig forskning ska existera, att den skulle vara ett hot mot konstnärlig frihet, att en student kände sig felaktigt bedömd av betygsnämnden och studentens reaktion på det. Den typen av debatt ser jag inte inom andra forskningsområden. Jag kan tycka att debattörer ibland vill sätta konstnärlig forskning som konkurrent till konst och kultur istället för att fokusera på dess möjligheter och utvecklingspotential. Det tycker jag är synd.

Hur förhåller konstnärlig forskning sig till konstnärers otrygghet?
– Vetenskapsrådets utlysning för projektbidrag inom konstnärlig forskning är en utlysning som inte kräver att huvudsökande är disputerad eller att det ingår disputerade forskare. Det är alltså en möjlighet för konstnärer att bedriva finansierad forskning utan doktorsexamen. Projektbidraget är på cirka 4,5 miljoner fördelat över tre år, vilket kan jämföras med Konstnärsnämndens projektbidrag som brukar ligga på några hundratusen. Viktigt att notera är att det inte är från samma budgetpost i statsbudgeten, konstnärlig forskning tar inte medel från Konstnärsnämnden, eller tvärtom. Konstnärer har ofta en osäker och låg inkomst, varför olika typer av inkomstkällor är välkommet. Även om konstnärlig forskning inte intresserar eller passar alla konstnärer kan det potentiellt leda till bättre ekonomiska förutsättningar för de forskande konstnärerna och att färre konkurrerar om andra bidrag och stipendier. Men det finns alldeles för lite forskningsmedel inom konstnärlig forskning för att kunna göra märkbar skillnad för konstnärers ekonomiska och sociala otrygghet i stort.

Hanna Johansson
Professor i nutidskonstforskning, Bildkonstakademin, Konstuniversitetet Helsingfors

Beskriv läget för den konstnärliga forskningen idag!
– Konstnärlig forskning har etablerat sig i Finland under de senaste åren och har fortfarande kritiker, men har ganska väl funnit sin plats inom både konstens och forskningens fält. Hur mycket det har påverkat uppskattningen av konsten är svårt att bedöma. Å andra sidan, hur den konstnärliga forskningen har påverkat konstens kvalitet, är också ett ämne som det skulle vara bra att väga in och reflektera över då och då. I Finland har konstnärlig forskning haft en viss inverkan på konstnärsutbildningen, men åtminstone vid Bildkonstakademin värnar man fortfarande om ett självständigt konstnärligt arbete inom både kandidat- och magisterutbildningen, och för detta reserveras betydande tid för studier. Samtidigt försöker man i magisterstudierna i allt högre grad beakta de forskningsfärdigheter som är till nytta vid eventuella doktorandstudier och naturligtvis även i övrigt.

– Men om man tänker på hela konstfältet är den konstnärliga forskningen ett ganska marginellt fenomen.

Finland skiljer sig från Sverige genom att de som bedriver konstnärlig forskning hos oss tävlar i samma finansieringssökningar som dem som bedriver vetenskaplig forskning.

Hur förhåller sig framväxten av konstnärlig forskning till konstnärers ekonomiska och sociala otrygghet?
– Den förstärkta konstnärliga forskningen har gjort det möjligt för konstnärerna att skaffa sig nya försörjningssätt. De som bedriver konstnärlig forskning kan ansöka om och få forskningsfinansiering och kan på ett mer naturligt sätt vara en del av en forskningsgrupp eller ett forskningsprojekt. Den konstnärliga forskningen har också gett upphov till nya expertuppdrag för konstnärerna. Finland skiljer sig från Sverige genom att de som bedriver konstnärlig forskning hos oss tävlar i samma finansieringssökningar som dem som bedriver vetenskaplig forskning, till skillnad från Sverige där Vetenskapsrådet har en separat sektion för konstnärlig forskning.

– En annan skillnad mellan länderna är att i Sverige är doktorandplatserna avlönade och antalet sökande på grund av detta mycket stort, medan doktorander i Finland väljs till oavlönade platser och först efter att de inlett sina studier börjar de ansöka om finansiering.

Behöver konstnärlig forskning definieras än mer idag, akademiskt eller konstnärligt?
– På internationell nivå finns det många olika typer av konstnärlig forskning, och det är ganska svårt att exakt definiera den. Bildkonstakademin bedriver visserligen konstnärlig forskning, men den kan vara mycket olika beroende på typ av forskning och projekt. Fokus kan ligga på konstnärligt arbete, alternativt forskning. Mångfald är vår styrka. På Bildkonstakademin talar vi om ett visst slags tänkande och en ram som definieras för det. I våra offentliga dokument nämns inte konstnärlig forskning, och det finns inget behov av en uttömmande definition av den. Det finns också akademier där man utvecklar ett forskningsområde, det vill säga disciplin kring konstnärlig forskning, varifrån man sedan definierar balansen mellan konst och forskning.

Savas Boyraz
Filmare och doktorand, Stockholms konstnärliga högskola

Finns det något som du tycker saknas i Fallet Bogdan?
– Filmen missar möjligheten att utveckla en kritisk diskussion om den konstnärliga forskningens roll i ett komplext samhälle. Istället väljer den att fokusera på det ytliga och det sensationella. Jag antar att en stor del av ansvaret också ligger på beställarna, på SVT, som verkar ha hoppat på det populistiska tåget i denna fråga. Konstnärlig forskning – särskilt inom den akademiska miljö där den idag utvecklas – är i ständigt behov av kritik. Jag hoppas att diskussionerna efter filmen kan bidra bättre till detta behov.

Vad saknas i diskussionen om konstnärlig forskning?
– En central missuppfattning om konstnärlig forskning är att det skulle vara en samtida uppfinning från storstädernas konsthögskolor under de senaste 20 åren. Denna syn bortser från den långa historia av konstnärlig forskning som sträcker sig genom hela 1900-talet, från Sovjet till Latinamerika. En snabb blick på avantgardistiska och politiska praktiker inom film och teater under förra seklet bekräftar detta. I detta avseende är Hito Steyerls text från 2010, Aesthetics of Resistance, en utmärkt utgångspunkt för den nyfikna läsaren. Utan detta historiska sammanhang kommer varje diskussion om konstnärlig forskning att sakna substans. Det finns också en tydlig trend och förväntan på att ompositionera konstnärlig forskning som en akademisk disciplin och att gjuta dess dynamiska natur i ett stelt akademiskt språk. Att ha ett universitet som värdinstitution för konstnärlig forskning innebär oundvikligen att akademins etablerade ritualer och språk sipprar in i det konstnärliga samtalet. Dessa akademiska förväntningar påverkar även den offentliga diskussionen om konstnärlig forskning, vilket leder till att den avfärdas som varken konst eller forskning. Jag föredrar en mer flexibel definition av konstnärlig forskning. Varje konstnär engagerar sig i konstnärlig forskning på sina egna villkor och skapar ett språk som kan fånga komplexiteten i detta engagemang.

Vad tänker du om att konstnärlig forskning enbart utvecklats som finansiering för konstnärer?
– ”Enbart” är en överdrift. Av de skäl jag nämnt är konstnärlig forskning en långt bredare praktik än vad den nuvarande konsthögskolekontexten antyder. Självklart pressar dagens ekonomiska förhållanden inom kulturfältet konstnärer mot akademiska möjligheter, men detta faktum säger mer om de osäkra ekonomiska villkoren än om kvaliteten på den konstnärliga forskning som bedrivs vid konsthögskolor.

Andreas Gedin
Konstnär, författare och konstnärlig forskare

Hur skulle du beskriva läget för den konstnärliga forskningen idag?
– För tillfället kritiseras som bekant den konstnärliga forskningen hårt med Bogdan Szybers underkända avhandling som ett alltmer luggslitet slagträ. Samtidigt pågår ett antal omfattande forskningsprojekt och doktorandutbildningar i det tysta på olika högskolor, vilket de borde delge offentligheten. Det är också värt att notera att flera av dem som kritiserar den konstnärliga forskningen till vardags skriver om konstnärliga arbeten i tidningar och tidskrifter. Man kan misstänka att det står en strid om formuleringsprivilegiet där de forskarutbildade konstnärerna utgör ett hot mot den etablerade ordningen inom kritikens hierarkier.

Vad saknar du i den senaste tidens debatt?
– De som gett sig in debatten är för det mesta överraskande okunniga om vad konstnärlig forskning kan innebära och vad som har gjorts hitintills. Kritikerna verkar till exempel inte ha tagit del av forskningsprojekt i någon större utsträckning, utan fabulerar fritt. De tycks inte heller ha förstått att en doktorsavhandling är ett resultat av en utbildning och inte nödvändigtvis syftar till att producera konstnärliga verk på högsta nivå. Konstnärlig forskning diskuteras också felaktigt som ett homogent fält, vilket det naturligtvis inte är, i likhet med de flesta discipliner. De kritiska rösterna har också filosoferat ganska slarvigt över konstnärers ekonomi, vetenskaplighet i största allmänhet och maktförhållanden på konstnärliga högskolor.

– Det saknas en rimlig syn i kritiken på vad det innebär att vara och arbeta som konstnär då ett påstått fritt konstnärligt arbetsliv ställts i kontrast till en begränsad tillvaro i en akademisk bur. Det är både fånigt och daterat. Framför allt saknas det kunskap om vad den konstnärliga forskningen har lett till, för konstnärerna. Därför är det svårt att föra en fruktbar debatt om den konstnärliga forskningens verkliga fram- och baksidor.

Maria Lantz
Konstnär och professor vid Malmö universitet, tidigare rektor för Konstfack

Beskriv läget för den konstnärliga forskningen idag?
– Svaret är dubbelt. Å ena sidan finns det, framför allt i Sverige en stark skepsis bland såväl konstnärer som konstvetare och allmänhet. Jag menar att det grundar sig på okunskap och missförstånd om vad konstnärlig forskning är och kan vara. Det gör att många konstnärer som sysslar med forskning duckar för begreppet och istället benämner sin forskning i andra termer, helt enkelt som konst, projekt, samarbeten eller liknande.

– Å andra sidan är konstnärlig forskning numera ytterst väl etablerad, inte minst internationellt. Ibland kallas det practice based research, ibland artistic research, men det finns i stort sett i hela världen idag.

– Jag har just avslutat ett stort arbete som sakkunnig i en kommitté för tillsättning av ett antal professurer och lektorat på en konstskola i Norden. Jag var förvånad över hur många konstnärer från länder också utanför Norden som refererar till sin konstnärliga praktik som just forskning eller research. Det gällde både dem som arbetar med specifika teman och dem som använder sig av utarbetade metoder eller systematiker, vare sig de har genomgått någon forskarutbildning eller ej. Med andra ord: Idag ser sig många konstnärer som forskare.

– Jag tror att begreppet ”forskning” har kommit att bli viktigt för många konstnärer eftersom så många idag fördjupar sig i komplexa frågor, undersöker mellanmänskliga relationer, arbetar med arkivmaterial eller intervjuer, eller metodiskt provar tekniker, material eller på olika sätt samarbetar med andra. Detta är inte bättre eller sämre än att arbeta intuitivt, ensam i sin ateljé, vilket för all del också kan vara forskning, men det är definitivt metoder och arbetssätt som blivit alltmer framträdande i samtida konst.

Vad saknar du i den senaste tidens debatt av konstnärlig forskning?
– För det första saknar jag en definition som inte blandar ihop forskning med vetenskap eller teori. Forskning är ett bredare begrepp. Forskning är ett samlingsnamn på systematiska undersökningar samt uppvisande av resultat. Resultaten kan vara en naturvetenskaplig avhandling, en uppfinning, en filosofisk tes, en pedagogisk metod, en relativitetsteori, en historisk slutsats byggd på arkeologiska fynd, en mekanisk eller digital apparat, en medicin, en kartläggning av språk, en analys av ett konstnärskap eller av en historisk person. Men det kan också vara ett konstnärligt verk; en film, ett musikstycke, en roman, en konstutställning avsedd att ställa nya frågor och få oss att känna – ilska, värme, empati, saknad, ömhet, irritation och så vidare.

– Denna definitionsproblematik ser vi på många håll. I debatter, tidningsartiklar och så vidare, men också hos Vetenskapsrådet. Här har man en avdelning för konstnärlig forskning, men man har satt en så kallad vetenskaplig rådgivare som ordförande för den grupp som ska fördela medel till ansökningar. Under årens lopp har vi därför haft personer med ganska annorlunda meriter än konstnärliga som innehaft posten. Inget fel på personerna i sig, men det hela visar på ett feltänk, och detta bidrar till förvirring och till frustration. Varför heter det ens Vetenskapsrådet? Borde det inte heta Forskningsrådet?

– Det som är intressant i sammanhanget är att den svenska högskolelagen säger något annat, och här lyfts den konstnärliga grunden för utbildning och forskning som likvärdig med vetenskaplig grund. Denna skrivning är inte bara välformulerad, den har även fått tillägget om konstnärlig forskning i den andra paragrafen (tillkom 2013). Därmed kan man säga att för de konstnärliga högskolorna och fakulteterna i landet är konstnärlig forskning inte något fritt valt arbete, utan ska ingå i det som görs på daglig basis.

– En annan sammanblandning av begrepp som rör den konstnärliga forskningen är att det handlar om att lägga forskningen under doktorandstudier och utfärda konstnärliga filosofie doktorer, att det är där forskningen ska ske. Men när det gäller konstnärlig forskning är det inget som säger att man måste ha genomgått en sådan utbildning för att få ägna sig åt konstnärlig forskning. Tvärtom. Alla lärare har möjlighet att söka forskningsmedel, och i de flesta anställningar ingår viss forskningstid i tjänsten. Här pågår det mesta av den konstnärliga forskningen.

– Vid anställningar tillämpas ett annat system än vid anställningar inom akademin i övrigt, som ju sker på vetenskaplig grund: sakkunnigprövning görs för nivåerna adjunkt, lektor, professor som motsvarar den vetenskaplig delen av akademin. Här är det konstnärlig och pedagogisk skicklighet som avgör vid anställningar. Vid ansökan om forskningsmedel är det på samma sätt den konstnärliga höjden och idén som bedöms.

– De som är anställda på konstnärliga högskolor och fakulteter har alltså ”lyxen” att få forska inom sina tjänster, alltså skapa sin konst som del av en anställning. Skillnaden mot att vara ”fri konstnär” är att du befinner dig i ett sammanhang, redovisar för andra vad du gör och din konst och dina metoder delas också med studenterna. Du blir möjligen också aningen avlastad från att ha tighta deadlines gentemot en gallerist eller en museicurator – även om dessa självklart också rör sig i konsthögskolemiljön.

– För att ständigt få in nya impulser och inte riskera att den akademiska miljön stelnar tillämpar många av bildkonstens utbildningsinstitutioner det undantag som finns i högskoleförordningen gällande anställningar. Detta tillkom redan på 1800-talet när man menade att konsthögskolorna (Mejan, Valand) utbildade i alltför obsolet konst, ett ”akademiskt måleri”. Idag är 5+5-årsanställningar omdiskuterade på grund av svensk arbetsrätt och nya EU-direktiv, men denna anställningsform finns fortfarande och tillämpas.

Hur förhåller sig framväxten av konstnärlig forskning till konstnärers generella ekonomiska otrygghet?
– Möjligheten att undervisa och bedriva forskning kan ses som extra ekonomisk trygghet för många. Ändå är det snarare utbytet som sker med andra konstnärer/forskare som jag ser som det mest attraktiva. Du kommer in i ett sammanhang där utbildnings- och forskningsmiljön kan bli en trampolin för att ta sig vidare. Under min tid som rektor för Konstfack sa jag alltid: målet är att du ska ha mer med dig härifrån än du hade när du kom hit.