Länge leve amatören
TEXT: Kira Carpelan
BILD: KIRA CARPELAN Träd med snö i oskärpa (2023).
Jag vill föreslå ett nytt förhållningssätt, eller en ny image om man så vill, för alla konstnärer: amatören. Jag tror den skulle passa oss bättre än den professionella som vi försökt vara nu ett tag.
Det finns säkert mycket jag inte tänkt på med detta, men sedan ett par år har jag försökt bli en amatör, och det fungerar förvånansvärt bra för mig som konstnär. Jag har gjort det till ett slags konstnärligt forskningsprojekt baserat på en del referenser från Wikipedia, amatörernas encyklopedi.
Amatören älskar vad den gör. Amatören vet inte exakt hur och har inte regler. Den är kanske inte så noga. Den värderar inte arbetet i ekonomiska termer. Amatörens förhållningssätt är kärlek till görandet oavsett resultat. Det som amatören gör är inget som behöver angå någon annan. Det måste inte visas upp. Det kanske till och med är hemligt. Det mår bäst av att inte granskas, synas eller bedömas enligt fastställda normer och värdeskalor.
Men precis som allt vi gör av kärlek kan det ändå vara avgörande att vi gör det, eller att det vi gör får avgörande konsekvenser. Amatörens attityd är nyfiken, intresserad och öppen. Det skapar goda förutsättningar för en konstnärlig process, det viktiga är själva görandet, inte resultatet.
Amatörens kontrast är den professionella. Den professionella förhåller sig till normer, värden, användare, beställare och mottagare. Den professionellas inställning är kritisk, beräknande, avvägande och bedömande. Relationen mellan amatören och den professionella är ojämn. Amatören bryr sig inte så mycket om den professionella, medan den professionella ofta håller noga reda på var amatören befinner sig för att säkra avståndet dem emellan.
Amatören är lika nyfiken och intresserad av den professionella som av allt annat. Den professionella bevakar amatören med en existentiell rädsla för att bli sammanblandad med amatören. Den professionella skapar regelverk och rutiner för att hålla amatören långt borta på en plats där den inte kan hota den professionella (ett exempel på detta är de nya reglerna för Guldbaggen 2024 som försvårat för debutanter att bli nominerade).
Men amatören är svår att sätta på plats. Att göra av kärlek är en så töntig hållning att det räcker till alla. I kärlekens görande finns ingen konkurrens. Alla som vill vara med skapar ytterligare rum, inte tvärtom. Ett bra exempel är karaktären Stig Helmer i Sällskapsresanfilmerna. Hans klumpighet gör honom till någon som alla vill vara tillsammans med. Hans misstag ger ett oändligt utrymme åt alla runt omkring. Det finns nämligen inget rätt och fel i amatörens hållning. Sån är leken och kärleken. Oreglerad.
Amatören kan såklart orsaka skada om den skulle låtsas vara professionell. Men om amatören låtsas vara professionell slutar den att vara amatör eftersom den då inte längre gör av kärlek utan av beräkning. Amatören blir då charlatan, och egentligen är det charlatanen vi borde vara rädda för, inte amatören. Ingen vill ju bli opererad, ledd eller hanterad av en charlatan. Ändå händer det. Kanske för att fokus felaktigt läggs på amatören?
Så varför kan inte den professionella också vara en som gör av kärlek och ger plats? Förutsättningarna för den professionella är bundna av ekonomi, och i ekonomin finns ingen plats för kärlek. I princip är kärlek ekonomins antites. Enligt Wikipedia kännetecknas kärlek ”av en vilja att ge villkorslöst till någon eller något, det vill säga att bete sig altruistiskt”. Ekonomin kan inte hantera kärlek. Det glöms hela tiden konstigt nog.
Min konstnärliga strävan sedan en tid tillbaka är att återgå till att vara amatör. Delvis av ekonomiska skäl. Men också av kärlek. För att inte drunkna i cynism. I det ingår att jag skaffat en heltidsanställning som registrator. Nu har jag kommit på att det är ett konstnärligt projekt som jag kallar Registrar – A Salary Project (2012 – ongoing), som ett konceptuellt verk. Vilket vore professionellt om det också vore rimligt, vilket det inte är. Alltså är det amatörmässigt på grund av sin orimlighet. Så enkelt får det inte vara att vara konstnär. Att bara säga det utan att göra sina timmar i ateljén. Jag kan heller inte som professionell konstnär vara heltidsanställd registrator på en statlig myndighet. Det är för abstrakt och strular med systemet på fel sätt.
Man kan också tänka att jag är en professionell registrator som i själ och hjärta älskar ordningar av olika slag. Liksom bevarande, historia och minne. Jag bevarar så denna erfarenhet i ett projekt beskrivet bland mina övriga projekt på min hemsida. Och jag har ett diplom. Jag är diplomerad registrator. Väldigt professionellt. Och i kombination med en heltidsanställning diskvalificerande för bidrag från Konstnärsnämnden. Amatörmässigt.
Så jag är professionell och amatör. Mittemellan. Just nu i alla fall. Jag har kortslutit den institutionella konstteorin och gör av kärlek, varje dag, hela tiden.
Jag tänker på en manchestersoffa utan ben som står med sittkuddarna direkt på en heltäckningsmatta. Den är brun och mattan är orange, eller tvärtom. Där bor amatören. Där finns kärleken till en ostmacka, en ful virkad halsduk, ett dåligt lagat jeansknä och så vidare. I evighet och omsorg. Som en sång om hur vi kan bli älskade, lära oss hantera tiden och dras till levande sammanhang. Som det storartat töntiga med drömmen om ett hobbyrum: snickarboden, gillestugan, garaget eller syjuntan (har inget eget rum som Virginia Woolf påpekat, de får sitta i kök och vardagsrum när ingen annan behöver dem, men dock).
Amatören har inga förväntningar på sig. Är det det som är så tilldragande i hypervisibilitetens era, att förbli osynlig till dess att man själv väljer att visa sig? Jag upplever att mycket av det konstnärliga förhållningssättet trängs ut av just förväntningar om produktivitet och oönskad synlighet. Det är stor risk att man i stället tvingas in i manér och posering. Man blir distraherad och glömmer detaljer. Det inzoomade ryms inte. Och allt måste beskrivas, förenklas, förklaras, redovisas och säljas. Amatören behöver inte redovisa någonting.
Under min praktik det sista året på konsthögskoleutbildningen i början av 2000-talet fick jag lära mig att en professionell konstnär uppträder på ett särskilt sätt. Det var mycket som hade att göra med hur man uppfattades av andra, vilket också hade flera praktiska implikationer. Till exempel var det som konstnär inte bra att ha barn. Om man ändå hade barn skulle man helst inte prata om dem. Det var bra att ha dyra kläder och smycken (och bil) och verka ha gott om pengar. Man skulle också verka ha dyra vanor utan att prata direkt om det. I stället kunde man i förbifarten nämna kostsamma resor, flera bostadsorter och fastigheter som man hade tillgång till, eller vanor och intressen som kräver god ekonomi, som olika sorters samlande. En bostad som var stor och fin nog att ha bjudningar i var en tillgång. Det var ett sätt att hålla sig närvarande i andras medvetande och hålla sitt närverk uppdaterat och intressant, och det var ofta en väg till uppdrag och utställningar. Bjudningarna fick gärna vara exklusiva och upplevas som intima, så att gästerna sedan kunde sprida en känsla av att de som inte varit med hade missat något. Det kunde öka intresset för ens person.
De flesta av de här lärdomarna kom jag att se mer som varnande exempel eftersom det verkade vara väldigt stressande att upprätthålla den här fasaden, och det hade ingenting med konst att göra. Jag hade heller inte lust att arbeta för att skaffa mig de praktiska förutsättningarna för ett sådant liv, som till exempel att bli ihop med en rik person eller göra konst som var till för att säljas. Jag ville hellre arbeta med själva konsten, tänkandet, skrivandet och görandet. Så det var inte en lösning för mig, men det var en värdefull erfarenhet eftersom jag fick en inblick i något som flera av mina jämnåriga kollegor inte fick ta del av förrän senare, kanske när det kändes för sent att ändra inriktning på sitt konstnärskap.
När samhället krisar syns nu de konkreta bristerna i det professionella förhållningssättet i konst. Trygghetssystemen som i normala fall ingår i att vara professionell fungerar inte för oss. Det professionella normala, där det finns sjukpeng, a-kassa och pension, finns inte för den som försöker försörja sig på sin konst. Det är oattraktivt att klaga och visa sina svårigheter, och i bitterheten är det svårt att älska sitt görande, så det professionella förhållningssättet blir till ett självförvållat trippelstraff när de låtsade förutsättningarna inte finns. De enda verkliga marginalerna är faktiskt ekonomiskt kapital.
Alltså det som tänks som professionellt i konst är inte hälsosamt eller kreativt, om du inte har gott om pengar och trivs med att bygga din image enligt den klassiska kapitalistiska framgångsidén, som en yuppie. Det är inte förtroendeingivande med någon som luktar svett och är stressad, det är ren biologi. Precis som yuppien behöver du lukta gott och verka lugn, med tid och resurser att fånga möjligheter och intressen. Strävan blir så ekonomisk och inte kreativ.
Här saknas en avslutning. Amatörens ogenomtänkta ovägledda skrivande bryts så snart annat som är viktigare tvingar till det (matlagning, barn, jobb). Amatörens göranden hackas i småbitar, knyts ihop, packas undan, tas fram, glöms bort och pågår i evigheter utan att bli klara.
Men så är det alltid. A work is never finished, only abandoned. Det är en del av utmaningen och det som intresserar mig, att knyta ihop lösa trådar. Jag ser mycket deckare på tv. Det är som att väva, sy och sticka. En bit här, går ihop med en bit där. Som ett collage. Och deckarna får alltid sina insikter när de gör något annat. Så är det för mig också. Så jag kan inte gå till ateljén och göra konst. Jag måste leva mitt liv så att konsten får plats att bli till. Ha mycket luft och vårda mellanrummen och aldrig tro att jag säkert vet något. l
Den här texten finns i flera versioner eftersom -amatören är oklar och övar sig. Tidigare versioner, bland annat en föreläsningsperformance inför åtta personer 2020, finns att ta del av på kiracarpelan.se och i zinet There is still hope for the future av Going under underground publication, tryckt i en begränsad upplaga.
verk
Kira Carpelan Träd med snö i oskärpa (2023).
verk
Kira Carpelan Logotyp av Chat GPT efter instruktion av Patrick Kretschek (2024).
Kira Carpelan är konstnär och filmare, utbildad bland annat på Konstfack (MFA 2007).