TEXT: Kristoffer Viita
BILD: Kristoffer Viita
Pussy Riots medgrundare Nadya Tolokonnikova solodebuterar med en stor utställning i Europa under 2024. Kristoffer Viita träffade henne i Los Angeles för ett samtal om konstnärlig aktivism, Onlyfansfeminism och att lära sig älska sina misstag.
Nadya Tolokonnikova ser konsten som ett vapen i ett symboliskt krig mot Rysslands tyranni och patriarkat. Hennes 17 år av performancedriven aktivism började 2007, när hon endast var 18 år gammal. Först i kollektivet Voina, sedan med Pussy Riot och numera främst som solokonstnär.
Hon har suttit i fängelse för den ökända ”punkbönen” i Kristus Frälsarens katedral 2012 och hamnat på Rysslands lista över efterlysta för sina protester mot Vladimir Putins styre. Men det är ingenting som har avskräckt henne från aktivismen i konsten.
I juni gör hon sin första europeiska utställning i Österrike, lämpligt betitlad Rage – en känsla som Tolokonnikova helhjärtat omfamnar i sin konst. Enligt henne något som är speciellt viktigt för kvinnor, som ett sätt att undvika att ilskan leder till depression.
Vi träffas på Wende Museum i Los Angeles, dagen efter den ryska dissidenten Aleksej Navalnyjs begravning i början av mars 2024. Navalnyj dog under mystiska omständigheter i en arktisk fängelsekoloni efter en tid i politisk fångenskap och innan dess i politisk opposition mot Putins repressiva Ryssland.
– Efter hans död sa Aleksej Navalnyjs fru Julia Navalnaja att hon inte bara kände smärta utan också vrede, och hon bad alla andra att också bli rasande, berättar Tolokonnikova för mig.
Hon är för dagen klädd i en svart långärmad klänning med ett bastant guldkors i en kedja runt halsen. En del i ett evigt performance som blandar livet med konsten och som leker med traditionella, patriarkala och religiösa symboler.
Hur fick du reda på att Navalnyj dött?
– Min 15-åriga dotter kom in i mitt rum och grät så mycket att hon inte kunde prata. Sen berättade hon, och jag kunde inte tro att det var sant. Men sen såg jag nyheterna och förstod, allt var väldigt svårt, säger Tolokonnikova och minns att Navalnyj var en av Pussy Riots första allierade som tidigt gav stöd när de hamnade i ryskt fängelse.
Enligt Tolokonnikova förkroppsligade Navalnyj en vilja att förbättras och var motiverad av samhällsförändring genom sin politiska opposition. Han beskrev den viktigaste kampen som den mellan godhet och neutralitet, där relativismen är den största faran. Hon beskriver Navalnyjs död som att förlora en förälder och uttrycker en liknande inställning till sin konst. Främst inspirerad av avantgardet under högmodernismen, skapad av ”människor som faktiskt ville förändra världen till det bättre”. Tolokonnikova nämner den amerikanska konstnären Virginia Dudley, den ryska poeten och pjäsförfattaren Majakovskij och den ryska konstnären Kazimir Malevich som sina starkaste influenser.
Bland verksamma konstnärer idag nämner hon bland annat den ryska elektroniska duon IC3Peak.
– Jag känner mig väldigt nära vad de gör. De tog väldigt tydlig politisk ställning i Ryssland och tvingades därför i exil.
Tolokonnikovas popuputställning Fear not hedrar Navalnyjs minne genom 15 verk bestående av inramade texter som ”This art sends Putin to the international criminal court in the Hague” och ”This art is targeted by the FSB” (ryska säkerhetspolisen).
Texterna hade varit klara i sex månader före utställningen, och från början handlade de inte specifikt om Navalnyj, utan de har fått en större betydelse efter hans död. Ett kusligt sammanträffande som hänt Tolokonnikova tidigare.
– En gång gjorde vi en musikvideo till ”1312” med ett ACAB-budskap (All Cops Are Bastards, ung: alla poliser är skitstövlar) som kom ut dagen efter mordet på George Floyd. Mina vänner frågade hur vi kunde vara så snabba, men låten handlade inte specifikt om George Floyd. Jag har blivit tvungen att handskas med polisens övervåld i 17 år, säger Tolokonnikova och menar att hon som rysk aktivist vant sig vid att vänner när som helst kan bli mördade.
Den idag världsberömda aktivistgruppen Pussy Riot hamnade på omvärldens radar den 21 februari 2012 när fem medlemmar stormade in i en av Moskvas mest högaktade katedraler, iklädda färgglada balaklavor och rev av en skrikig punklåt innan de greps av polis. Senare samma kväll hade de förvandlat performancet till en musikvideo med titeln Punkbön – Guds Moder, jaga bort Putin!. Protesten riktade sig mot den ortodoxa kyrkans ledares stöd för Putin i valkampanjen. Medlemmar från Pussy Riot dömdes till fängelse i Ryssland för ”huliganism motiverat av religiöst hat”.
För sin medverkan i ”punkbönen” avtjänade Nadya Tolokonnikova 21 månader i en sibirisk fängelsekoloni, där hon tvingades sy fängelseuniformer för cirka fem kronor i månadslön. Sedan dess har tillvaron fortsatt att vara farlig för Pussy Riots medlemmar. En av dem, Pyotr Verzilov, förgiftades under misstänkta omständigheter 2018, och efter Putins invasion av Ukraina har resten av medlemmarna gått i exil.
När Tolokonnikova gör sin första soloutställning i Europa på OK Linz i Österrike är ett av huvudnumren hennes performanceverk Putin’s Ashes från 2022. Ett verk som kan ha bidragit till att Tolokonnikova nyligen hamnade på Rysslands lista över efterlysta och inte kan besöka något land som har utlämningsavtal med Ryssland. I kortfilmen som ackompanjerade installationen bränner Tolokonnikova och tolv maskerade kvinnor ett porträtt av Vladimir Putin. Askan sparades och användes sedan för konstinstallationen.
En intressant sak som jag fastnat för var när du sa att du har ”lärt dig att älska dina misstag”. Vad menade du med det?
– Jag hade en väldigt beskyddande mamma när jag var liten så jag insåg att jag var tvungen att göra mina egna misstag. Mod och misstag går ihop. Du kan inte göra misstag utan mod. Jag önskar att världen vore lite snällare mot dem som gör misstag. Jag har själv fuckat upp så många gånger i mitt liv, säger hon.
Utställningen Fear Not i L.A. annonserades bara ett par dagar i förväg men Wende Museum i Culver City är trots det korta varslet fullsatt, och alla i publiken får varsin rosa balaklava – rånarluvan som Pussy Riot förvandlat till en symbol för antiauktoritärt motstånd och global feminism.
För vissa kan det vara förvånande att Nadya Tolokonnikova också har en Onlyfans-sida. Alltså en betalsida där vem som helst kan se henne posera på sexulla bilder och i video för 20 dollar i månaden. Något som inte är helt accepterat inom den feministiska rörelsen.
– Är inte hela idén med feminism att kvinnor får göra vad de vill med sina liv och sina kroppar? Det oroar mig när feminister säger åt andra kvinnor hur de ska se ut eller bete sig. Det är väldigt nära vad de konservativa vill, säger Tolokonnikova och avfärdar att hon endast vädjar till ”den manliga blicken” och påpekar att hennes bäst betalande prenumeranter är lesbiska och icke-binära.
Hon vill allra helst leva i en värld där könsroller tillåts vara mer flytande.
– Eftersom jag är konstnär så får jag vara galen, men jag vill verkligen känna vad det betyder att ha en penis. Jag hoppas att det kommer en maskin där jag kan trycka på en knapp och få en i 24 timmar. Jag har återkommande drömmar om att knulla någon med en riktig penis.
– Jag är rädd för hur de konservativa idag är så bekymrade över individers sexliv. Jag är för avkriminalisering av sexarbete. Folk ska få göra vad fan de vill så länge båda parter ger samtycke, säger hon och beskriver sin Onlyfans som en säker plats för att dela sexuella fantasier, men också en plattform där hon läxar upp respektlösa manliga prenumeranter.
– Jag kan vara ganska hård men jag hoppas att de tar med sig vad de lärt sig om gränser till sina riktiga liv.
Jag kan tänka mig att vissa som säger att de hatar dig ändå prenumererar.
– Ja det var en polisman som ville att jag skulle ”konvertera” honom till mina politiska åsikter.
Lyckades du?
– Jag tror det, ja.
Kristoffer Viita är författare och journalist.
Nadezjda Tolokonnikova framför verket Damoclos Blade på sin första soloutställning i Europa på OK Linz i Österrike. Foto: Yulia Chaika.
Verken Sex Dolls (ovan), Isolation Cell och samt Putin’s Mausoleum (nedan) från soloutställningen på OK Linz. Foto: Manuel Carreon Lopez.
Publiken i Los Angeles träffade Nadya Tolokonnikova och fick sina egna rosa balaklavor, rånarluvan som aktivistgruppen Pussy Riot förvandlat till en punkig symbol för feminism och anti-auktoritärt motstånd. Foto: Kristoffer Viita.
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.