Fia-Stina Sandlund

TEXT: Ida Therén

BILD: Agnes Thor

Hon ligger bakom en av Sveriges genom tiderna mest kända performance – Gubbslem-attacken mot Fröken Sverige-tävlingen 2001. KONSTNÄREN träffade Fia-Stina Sandlund i New York för ett samtal om August Strindberg, laxpaj-arvoden och feminister som de nya troféfruarna.

 

Fia-Stina har jobbat stenhårt sedan genombrottet 2001, när hon och Joanna Rytel kuppade Fröken Sverige-tävlingen med deras konstduo Unfucked Pussy. Oanmälda rusade de upp på scenen mitt i direktsändning, med en banderoll där det stod ”Gubbslem”. Det blev början på många år av politiska performance-kupper.

När jag berättar hur viktig ”Gubbslem”-kuppen var för mitt eget tonåriga feminist-uppvaknande börjar vi båda gråta, samtidigt som vi ler. Vi träffas två dagar i sträck vid samma tid – klockan halv nio– vid samma hörnbord på Le Pain Quotidien i New York, kafékedjan som hon är förtjust i och Fia-Stina Sandlund har på sig samma kläder. De serverar dyr ekologisk äggröra, med en rad olika ”spreads”. ”Blondie”, smetig vit choklad, blir Fia-Stinas favorit.

I bakgrunden spelar de klassisk musik på lite för hög volym. Fia-Stina Sandlund har stora, uttrycksfulla ljusa ögon och naturliga, långa och noga filade naglar. Hon pratar lugnt och när hon funderar biter hon sig i underläppen. Det långa ljusa håret faller ner över axlarna.

Efter att ha etablerat sig genom olika kupper, tröttnade hon på förväntningarna. I Riksteater-föreställningen ”Om du är rebell, så är jag reko ” ville Sandlund undersöka radikalitetens gränser, och rollen som feministisk konstnär. Hon fiktionaliserade verkliga möten mellan henne och dåvarande chefen för Moderna museet Lars Nittve, radioprofilen Pontus Enhörning och den danska extremradikala aktivisten Ulla Røder. Sandlund var sidekick till Enhörning i radio, men fick sparken när hon var för radikal – trots att hon fick jobbet för att vara ”den bråkiga feministen”. Samtidigt visade hon sig vara för o-radikal för Røder, som bad henne hjälpa till med en aktion som skulle innebära att de hamnade i fängelse. Först i mötet med Nittve passade hon in.

Föreställningen blev startskottet för Sandlunds långfilmsprojekt, som hon fortfarande arbetar med. Det började med att hon fick en artikel där hennes faster som är psykoanalytiker hade analyserat Strindbergs ”Fröken Julie” efter psykoanalytikern Jessica Benjamins teorier. Texten inspirerade Sandlund att skriva en samtida version av relationen mellan Strindbergs högadliga ”halvkvinna” Julie och betjänten Jean.

I processen med att skapa den kommande spelfilmen ”She’s Wild Again Tonight ” uppstod två andra, dokumentära filmer. Den första ”She’s Blonde Like Me ” beskriver hur Sandlund och skådespelaren Alexandra Dahlström reser till Venedig, för att göra ett framträdande baserat på ”Fröken Julie”. Genom en rad metanivåer tar sig Dahlström an Sandlunds röst, samtidigt som hon gör det genom att vara ”Fröken Julie”. Det är ett komplext verk, typiskt för Sandlunds produktion, som ofta kretsar kring att undersöka effekterna av olika händelser, och vad som är verkligt och inte. Filmen följdes upp av ”She’s Staging It ” där processen i förberedelse för den slutgiltiga filmen fortsätter och utspelar sig i Upstate New York där Dahlström, tillsammans med skådespelarna Elizabeth Whitney och Lea Robinson, som också är ett par i verkligheten, möts på en teater för att under en tio dagars workshop rädda ”Fröken Julie” från självmordet. De får hjälp av Jessica Benjamin, men också en dominatrixa.

Efter sju år i New York kommer Sandlund att tillbringa en längre period i Sverige under 2015, för att spela in “She’s Wild Again Tonight”, finalen i trilogin, tack vare Stockholms långfilmsfestivals-stipendium.

Är trilogin din Magnum Opus?
Ja.

Anna Odell jobbade på ett lite liknande sätt i ”Återträffen”. Vad tyckte du om den?
Den var fantastiskt bra. Jag blev väldigt berörd när jag såg den. Det finns ju många paralleller med mina projekt, som med lagren av verklighet – vad som är fiktion och verklighet – en metod och ett förhållningssätt som påminner om det jag använder. Men framförallt blev jag berörd av tematiken, eftersom jag har haft liknande bakgrund.

Blev du också mobbad?
Ja. Jag är uppvuxen i Linköping, en liten rövhåla och jag blev mobbad för att hela min familj stack ut i området där vi bodde. Min pappa gick runt i rosa och lila kläder, hade skägg och var uppfinnare. Mina föräldrar var sjuttiotalsvänster medan alla andra var moderater och läkare. Det var väldigt svårt att föra ihop vänsteridéerna som jag hörde hemma, och det jag hörde i skolan. Verklighetsuppfattningen var så olik. Dessutom var jag lätt överviktig och hade en bror som var utvecklingsstörd och autistisk. Mina föräldrar sa att man aldrig få vara dum mot någon, eller slåss. Så jag hade liksom inget självförsvar. Jag tycker att det finns en mobbningskultur i Sverige. Rädslan för avvikelse är så stor.

Du jobbar mycket med makt i dina verk, som ”Fröken Julie”, som ju handlar mycket om maktspelet mellan Jean och Julie. Varför fascinerar deras relation dig?
När jag började jobba med film hade jag jobbat många år med feministiska projekt, men i mitt privatliv hade jag svårt att bli ihop med någon. Det gjorde mig galen. Det var ingen brist på olika killar som var lite begeistrade, nästan som fans, till feminister. Det är kärnan för ”finalfilmen” av Julie-triologin.

”Att vara med en feministtjej har nästan blivit som en sorts trophy wife”

I Strindbergs förord till Fröken Julie skriver han om ”halvkvinnan”, en dålig art av kvinna, inom psykoanalysen kallar man henne ”hysterikan”. Om Strindbergs pjäs handlar om att porträttera eller ha ihjäl halvkvinnan, handlar min mer om att avslöja ”halvmannen”. Feministkillen som har uppstått i efterdyningarna av den extrema feministiska vågen som det är i Sverige. Att vara med en feministtjej har nästan blivit som en sorts ”trophy wife”. Samtidigt verkar det som att de här feministkillarna har otroligt svårt att hantera att vara i en relation med de här feministtjejerna, när det väl kommer ner till verkligheten. Det handlar mitt och Josefines Adolfsson manus om.

 

Varför tror du att det är så?
Det finns något sorts känslomässigt eftersläp i den här världen som gör att det fortfarande är svårt för män att vara i ett underläge. När de dras till de ”starka kvinnorna” vet de att det är bra, i samhällets ögon. Men när de väl är i mötet vet de inte hur de ska bete sig. Det uppstår någon slags förvirring. Det är fortfarande svårt för oss att vara jämställda och se varandra som subjekt. Män har fortfarande svårt att vara i ett underläge. Sen tror jag det finns många feministkvinnor som fått jobba mycket med självständighet, och då är det svårt att släppa in någon annan och visa sig svag. Och det är ju nödvändigt om man ska ha en relation.

Går det inte bara att vara två jämlikar?
Det vore underbart om det kunde vara så.

Du fick barn förra året. Var det ett självklart val?
Det är en stor fråga för kvinnor – ska jag vara en sån som får barn eller inte. Det är ju svårt särskilt för konstnärer, för konsten tar så mycket och det kräver någon sorts konstant uppkoppling. Jag fick barn sent, så jag har fått uppleva båda sidor – det barnlösa livet efter 35, som är lite speciellt. Och nu även livet med småbarn.

Var du orolig över hur föräldraskapet skulle påverka konstnärskapet?
Jag tänkte på om jag skulle bli tråkig och omhändertagande och mysig, liksom förlora min udd. Men än så länge tycker jag inte att det hänt. När hon var nyfödd blev jag tagen med storm och hade inte plats för så mycket annat. Men nu finns det plats igen. Att arbeta känns som en lyx. Men det kan bli jobbigt i vår, när jag jobbar med filmen. En filminspelning är ofta mer än åtta timmar om dagen.

Vad var tanken bakom ”Föreningen Ja!”?
Intendenten Niclas Östlind på Liljevalchs sa under en föreläsning på Konstfack att det var beklagligt med jämställdheten inom konsten, men att på Liljevalchs jobbade de med retrospektiva utställningar och att det tyvärr inte fanns några kvinnliga konstnärer som hade en tillräckligt stor produktion av så pass hög kvalitet att det gick att fylla lokalerna. Några årsenare var han en av tre kuratorer som initierade utställningen ”konstfeminism” som visades på Dunckers kulturhus, Göteborgs Konstmuseum och Liljevalchs. Det var ett väldigt praktiskt sätt att få feminist-cred och samtidigt bättra på statistiken. Några av oss som blev tillfrågade att medverka kände oss ganska skeptiska till hela upplägget.

Vi bestämde oss för att skapa ett gemensamt verk, en förening som jobbade för feministiska konstnärers rättigheter. Vi gjorde en presskonferens med statistik över antalet kvinnliga konstnärer som fanns representerade på museerna. Det blev dålig stämning, för det var såklart klar övervikt på män. Vi hade också skapat ett avtal som vi erbjöd institutionerna att skriva på, som bland annat innebar att de skulle ha minst hälften kvinnliga konstnärer och att de skulle avspegla resten av samhället. Kuratorerna blev vansinniga på oss och tyckte vi hade förnedrat dem, och vägrade samtala med oss efter det. Föreningen Ja! finns fortfarande, även om den är lite vilande just nu.

Om du skulle börja undervisa mer på konstskola, hur skulle du vilja jobba?
Det finns så extremt mycket förtryck på konstskolor, av tradition. Det är som att det ”ska vara” så. Som att man ska bryta ner eleverna, och sedan bygga upp dem igen. Det är lite som ett auktoritärt föräldraskap. Jag tror inte på att låta barnet skrika sig till sömns, det handlar ju om att barnet ska ge upp. Det är lite samma sak. Professorerna är själva konstnärer, divor, som ofta har svårt att sätta eleverna i första rummet. Jag tror många av dem blir osäkra, för de inser att de är gamla, nu kommer de nya. Då ska man hjälpa fram dem, det i sig kanske är viktigare än att hålla på att gegga med sina egna konstprojekt: vända upp och ner på flaskor eller visa muttan, eller vad det nu kan vara.

Hur ser du på utvecklingen inom feministisk konst sedan du började bli aktiv?
Det är fantastiskt. När jag gick på konstskola, för bara lite mer än femton år sedan, fick jag kämpa för att få tillgång till några kvinnliga konstnärer över huvud taget. Det är samma sak med film. Marcus Lindén och jag gjorde en kupp mot Guldbaggegalan för ganska många år sedan. Vi skulle göra ett radioprogram, och försökte göra journalistik, aktivism och konst på samma gång, för att se om det funkade. Vi dokumenterade våra egna aktioner. Vi hade tröjor där det stod ”guldballe”, eller om det var ”guldgubbe” och så tänkte vi hoppa upp där. Vår producent stoppade oss. Det skulle bli jätteproblem för Sveriges Radio, eftersom vi var ackrediterade som journalister.

Det var så otroligt gubbigt, så fort det kom in en kvinna på scen sa de ”åååh vad vacker hon är”. Tänk vad det har förändrats sedan dess! Nu är det kvinnorna som bara plockar hem alla priser. Det är helt otroligt när man tänker på hur kort tid det är sedan de enda kvinnorna som fick gå upp på scenen var de som fick ”bästa kvinnliga huvudroll eller biroll”.

Vad tänker du om idén att det finns stor konkurrens mellan kvinnor?
När det finns för få resurser blir folk snåla. Men när det finns plats för flera, finns det utrymme för generositet. Det är så enkelt. Nu kan tjejer vara som gubbar, och hjälpa varandra.

Samtidigt är det svårt att leva upp till kraven som ställs på feminister. Som när vi kritiserade Fröken Sverige undrade folk varför vi inte jobbade med fattiga flickor i Afghanistan istället. Tänk om man skulle ställa sådana krav på män? Varför ska feminister alltid rädda hela jävla fucking världen?

Hur ser du på den feministiska konsten i Sverige idag, i stort?
Det finns en intressant ny rörelse nu, som till exempel jag, Anna Odell och Carola Grahn har sysslat med: att använda fiktionen som vapen. Det är en intressant feministisk strategi när så många feminister blir stigmatiserade och bara tillåts göra utställningar i feministiska sammanhang. Fiktionstrenden är som en process: aktion, dokumentation, och sedan manipulation, eller fiktionalisering. Istället för att bara göra en aktion, som Gubbslem, eller Odells iscensatta självmordsförsök, och sen bli kallad ”galen feminist” i media, så tar man själv makt över berättelsen. Genom fiktionen skapar man en osäkerhet: vad är sant och vad är falskt? Man ger sig själv en maktposition. Den metoden är en ny feministisk genre just nu, skulle jag vilja säga.

Sen är det intressant att det finns en öppenhet för att man kan få vara flera saker samtidigt. Som Kakan Hermansson: hon tar inte på sig ett ”högstatus-manér” utan är ”något annat” i hela sin uppenbarelse. Hon är lesbisk, inte smal och arbetarklass. Hon är konstnär men kan vara med i TV utan att det är ett ”konstprojekt”, som när Pål Hollender var med i ”Robinson”.

Finns det inte en risk att konsten blir urvattnad, om man inte tar den ”på allvar”?
Förut var det mer noga att man skulle vara konstnär, punkt slut. Utvecklingen känns lite amerikansk – att man kan få vara flera saker på en gång. Jag tycker det känns skönt, och positivt. Konsten bör gärna plockas ner från sin piedestal, om du frågar mig.

”Det är skitprovocerande med män som ska göra feministiska verk och få feministcred”

Identitetspolitikstrenden är ju väldigt stark nu. Är det inte ett problem att bara vissa människor får göra viss konst, annars kritiseras de för att de inte ”förstår” hur det är att tillhöra en annan samhällsgrupp?
Jag tycker inte man kan separera verket från upphovspersonen eller resten av samhället för den delen. Det är jätteviktigt var ifrån något kommer, och jag tycker oftast det påverkar verket jättemycket. Man kan inte gå in och säga åt folk att de inte får göra en viss sorts konst. Men jag tycker att man kan gå in och kritisera någon för att inte ha mandat att prata i en viss fråga. En vit person har inte lika mycket rätt att uttala sig i om man ska få säga ”negerboll” som en svart person har. Det är skitprovocerande med män som ska göra feministiska verk och få feministcred. Jag har också svårt för Ruben Östlunds ”Play”. Jag tycker det känns hela vägen att han inte vet vad han pratar om. Jag tycker det är obehagligt. Medan i ”Turist” är han inne på sin egen spelplan. Det blir en helt annan tyngd i den filmen, tycker jag.

Men om man är en bra konstnär, borde man inte ha empatisk förmåga nog att leva sig in i andras situation? Annars underskattar man väl konstens grundidé att tränga genom och nå någon slags kollektivt medvetande?
Känslor är ju universella men erfarenheter av att utsättas för ett specifikt förtryck går däremot aldrig att helt sätta sig in i om man inte har upplevt det själv. Som konstnär är det alltid bättre att tala utifrån sin egen position. Den positionen är i sin tur relativ. Det handlar heller inte bara om empati, utan verket fortsätter utanför verket. Jag tycker det. Kontexten där verket visas är också en del av verket. Vem som har gjort verket, med vilka metoder – allt är en del av verket.

Men om vi säger att det inte finns några böcker om muslimska ungdomar i Sverige. Ska man bara vänta på att någon med muslimsk bakgrund ska skriva den boken? Eller får någon annan författare skriva den boken, efter att ha tagit reda på mer hur det är att vara muslim.
Man kanske inte behöver vänta, utan vill man verkligen ha en sådan bok kanske man kan vara redaktör för en sådan bok eller skapa en plattform om man nu har möjlighet till det.

Får kvinnor bara skriva om att vara kvinnor?
Det handlar inte om ”får eller inte får”. Men jag tycker att man kan ifrågasätta. Det är alltid frågan om vem som ska föra vilken kamp. Ska man föra sin egen kamp eller någon annans kamp. Man kanske kan vara supporter.

Så om man är en privilegierad person, får man hålla sig till att måla träd?
Ja. Man får måla fina träd. (Skrattar). Eller problematisera den vita, heterosexuella mansrollen. Så här jobbigt är det att vara ett fint träd. Man kan bli fälld. Eller någon kan komma och palla mina äpplen.

Skulle du själv vara beredd på att ge plats till någon mindre privilegierad person, om det innebar att du fick tacka nej till något du verkligen ville göra?
Ja. Sen skulle jag säkert kunna bli besviken, som om jag jobbat i tre år med en filmidé, och så stod det mellan mig och en annan person för att få filmstöd, och den andra personen hade invandrarbakgrund, var trans och tjugo år och den fick pengarna istället. Såklart skulle jag bli ledsen, och tänka ”fan jag lade ner tre år på något och det gick åt helvete”. Men nej, absolut. Det måste vara så.

Vilka konstnärer har påverkat dig mest?
Yoko Ono, Marina Abramovic, och så många svenska kvinnliga konstnärer som var mina första möten med kvinnliga konstnärer. Som när jag pluggade i Göteborg: Annika Karlsson Rixon, Annika von Hausswolff. Jag tyckte det var helt fantastiskt, när jag såg deras bilder. Elin Wikström var också väldigt viktig för mig, för att komma ”ur” bilden, och tänka kommunikation. Mycket av det vi gjorde med ”Unfucked Pussy” var en fortsättning på den relationella estetiken. Vi flyttade den från att handla om relationer i ”vita kuben” till att luckra upp gränserna, och göra konst i media. En artikel i Aftonbladet blev en del av verket. Jag har väldigt mycket att tacka den relationella estetiken för.

Hur skulle en retrospektiv utställning se ut, för dig?
Det har jag aldrig tänkt på. Jag antar att artiklarna skulle vara med, om saker jag gjort. Jag ser mitt konstnärskap som att ett verk leder till något annat. Dels är det en personlig utveckling: man växer och blir äldre, och ändras som konstnär. Sedan ändras samhället och konstvärlden parallellt med det. Det är inte riktigt så att jag har femton olika verk, utan ett verk leder till ett annat. Jag skulle nog vilja visa den utvecklingen, i så fall.

Du har aldrig haft något galleri. Hur känner du inför konstvärlden?
Jag tycker att den kommersiella gallerivärlden är problematisk och i alla fall inget för mig. Tanken på att bli såld och köpt av privatpersoner bär mig emot. Jag tycker det är bra med statliga stöd, det är jätteviktigt. Sedan tror jag att Sverige måste vakna upp lite och ge bättre information på konsthögskolorna om hur den ekonomiska verkligheten faktiskt ser ut. När jag gick på förberedande konstskola hade vi en dag, på fem år, där vi pratade om att vi antagligen skulle behöva ha eget företag och hur man sköter det. Sen är ju statlig finansiering också godtycklig, med jurysystemet. Vissa femårsperioder har det gått väldigt bra för mig, medan andra har det varit andra i juryn som kanske inte är så intresserade av vad jag gör. Egentligen tycker jag att vi borde ha medborgarlön i Sverige. Arbete ser helt annorlunda ut idag, och det måste diskuteras. Vad är arbete? Hur ska ekonomin gå runt?

Ångrar du att du inte målar tavlor?
Nej, men det är synd att man inte får mer information på konsthögskolorna om att det är väldigt stor skillnad på att göra tavlor man kan sälja för flera hundra tusen, och att jobba mer konceptuellt, där man blir mer beroende av stipendium och bidrag.

Jag insåg ganska snart efter att jag blev färdig med min konstutbildning att jag inte skulle kunna leva på konsten, eftersom jag gjorde verk som inte var så lätta att sälja. Då var jag med på en utställning i Norrköping, där allt vi fick i ersättning var en laxpaj till lunch. Jag kontaktade media och sa att jag skulle göra ett performance. När vi fick pajen sa jag att jag skulle hålla ett tal. Ute på trappan framför museet auktionerade jag ut min laxpaj, med förslaget att jag skulle få minst 16 000, som det hade kostat att producera verket. Bitte Andersson [som gjort filmen ”Dyke Hard”] stod där ute med en banderoll där det stod ”Vi kan inte äta äran”. Alla, från de som städade toaletten till intendenten och curatorn hade fått betalt, men inte konstnärerna. Det blev en ganska obekväm stämning.

Konstnärer skriver böcker, gör teater och film. Börjar alla konstformer flyta ihop?
Jag tycker bara att det är positivt. Det kan nog upplevas som hotfullt om man gått på en konstskola i fem år och är ”Konstnär”, och allt plötsligt börjar flyta. Förlorar man sitt existensberättigande då? Kommer kunskapen man har inte tas på allvar längre? Men det är bra tycker jag. Det är också ett sätt att skapa en jämställdhet, att skaka om alltihopa. Filmvärlden har ju blivit jätteomskakad för att det är så många som gått på konsthögskola nu som har fått göra film, och det har gått skitbra.

Konsten är flytande, den kommer aldrig att vara bestämd. Det är konstnärens uppgift, att ta reda på vad konst är, genom att hela tiden sätta den i gungning. Det måste alltid finnas ett element av osäkerhet, annars försvinner skönheten och meningen.

Du jobbar ju med en nästan journalistisk metod. Tror du att konsten har större möjlighet att nå fram till sanningen, än journalistik?
Nej, det tror jag inte. Men konsten har fyllt en viktig funktion som blåslampa i arslet på journalistiken. Konstnärer har börjat använda sig av journalistiska metoder och det har tvingat journalister att komma ut som subjekt, istället för att låtsas vara objektiva aktörer.

Tidigare har ju journalistiken gjort anspråk på objektivitet och sanning, på ett annat sätt än konsten har gjort. Idag är det inte så stor skillnad på en konstnär som gör en dokumentärfilm och Michael Moore.

Vad vill du jobba med i framtiden?
Jag vet inte. Just nu kan jag nästan inte tänka på något annat än rasism. Dels för det som händer i Sverige och Europa men också för att mitt barn är blandat och min partner är svart. Det är förlamande. Jag känner mig väldigt engagerad och vansinnig när jag tänker på hur det ser ut. Både i Sverige och här. Det är faktiskt en sak som gör att jag trivs väldigt bra med min partner. Att han är svart. En vit man kan inte identifiera mig med den ilska och förtryck som jag känt som kvinna. Vi delar någonting i den erfarenheten av förtryck. Det är väldigt starkt. Det går varken att likställa eller jämföra förtryck och säga att det ena är viktigare än det andra, så som feminismen ställdes mot klasskampen på sjuttiotalet. Men om vi säger såhär: jag har aldrig blivit jagad och muddrad av poliser för att jag sprungit till tunnelbanan.

Vi avslutar andra träffen med att gå förbi Fia-Stinas lägenhet. Vi passerar en nergången farstu med skitig heltäckningsmatta som stinker kemiskt av citronrengöringsmedel och kommer till lägenheten, som är ljus med sparsam dekoration. Över köksbordet hänger ett ärvt broderi:

”Små små ord av kärlek

sagda varje dag

hemmet gör till himmel

livet till behag”

Fia-Stinas sambo, pilatesinstruktören och affärsmannen RickyJames kommer och hälsar. Han har stort afro och skjorta. Barnet tittar upp från sin lek. Bredvid broderiet hänger hennes första teckning, imponerande figurativt för att vara gjort av ett spädbarn.

Kan du tänka dig att bo i Sverige permanent?
Det är svårt. Jag tror det är känslan av att vara i exil som jag gillar jättemycket. Att inte vara ingeggad, att vara en fri agent.

Alltid när jag är i Sverige får jag frågan om jag ”flyttat hem nu”. Det är sån hets att man måste bo på en plats, liksom. Man måste välja.

Vad är ditt idealsamhälle?
Så jämställt som möjligt. När jag tänker på hur jag vill att livet för min dotter ska se ut vill jag att hon ska bo i ett samhälle som är öppet för olikhet och mångfald. Att det ska vara ren luft och finnas bra sjukvård och bra barnomsorg.

Men är det inte Sverige du beskriver? I alla fall som det brukade vara.
Ja. Ett Sverige utan Sverigedemokraterna i så fall.

 

Ida Therén