Black Lives Matter och de svenska konstinstitutionernas tystnad

TEXT: Valerie Kyeyune Backström

BILD: Steffi Aluoch (illustrationer).

Rörelsen Black Lives Matter startades 2013 och fick stor global spridning först efter uppmärksammandet av det polisiära mordet på George Floyd tidigare i år. I Sverige har rörelsen bidragit till organisering för att lyfta frågan om strukturell rasism i det svenska samhället men inom den svenska konstscenen har solidariteten varit minst sagt svagt..

Black Lives Matter har idag blivit en global rörelse men inom den svenska konstscenen har stödet och solidariteten varit minst sagt svagt. Varför har det varit så tyst i Sveriges konstliv om Black Lives Matter? Årets rekordstora demonstrationer som spreds som en löpeld från USA till världen fick även en yrvaken konstvärld att vakna och på kort tid se över anställningsrutiner, inköpsstrategier och donatorer, liksom sin egen historieskrivning i både USA och runtom i Europa. Men i Sverige har det varit märkligt tyst.

Trots att några få artiklar skrivits^[1], och en lite småputtrig debatt om nedtagande av statyer förts i dagspressen, har den större reaktionen uteblivit. När Artists In Solidarity with BLM Sweden, bestående av en anonym grupp svenska konstnärer och kulturarbetare, samlade ihop till ett upprop som skickades till ett hundratal institutioner, konsthallar och aktörer var gensvaret minst sagt ljummet – endast en handfull mindre aktörer svarade, och än färre återpublicerade deras upprop.^[2] Ska det tas som symptomatiskt för den svenska konstens inställning till Black Lives Matter? Och hur ser villkoren ut för en svart person som är verksam i den svenska konstvärlden?

FOTO: Manne Germain

En person som länge har varit aktiv på den svenska konstscenen är Cecilia Germain, en interdisciplinär konstnär som examinerades 2006 från Konstfack. Hon berättar att bemötandet av hennes konst har varit väldigt blandat under åren – allt från ett nyfiket betraktande till en rädsla för att framstå som okunnig, vidare till de gånger som hennes verk medvetet missförståtts. Betraktare har blivit öppet provocerade av att fokus läggs på andra berättelser än den eurocentriska, berättar hon.

- Jag kan uppleva det som underligt att vi i Sverige fortfarande verkar vara okunniga vid frågor om kolonialism. För även i vår svenska historia har vi ju en tradition av teorier och praktiker som delar upp människor. Det börjar redan med Carl von Linnés kategoriseringar som även inbegrepp ”folkslag”. Han arbete inspirerades rasbiologer som Anders Retzius. Detta tankegods bidrar sedan till makarna Myrdals folkhemsträvan med bland annat tvångssteriliseringar som följd. När jag har arbetat med att försöka perforera myter och stereotyper blir det tydligare att just den polariseringen även finns här, att skillnad faktiskt görs mellan svart och vit. Rasismen är etablerad i Sverige, och det är relevant att arbeta med att identifiera och problematisera den.

Germain upplever sig ha sett en skillnad de senaste fyra till fem åren i Sverige, då fler personer i konstvärlden börjat adressera dessa frågor och som Black Lives Matter belyst ännu mer.

- Jag har uppfattat det som att svarta och bruna kulturskapare och konstnärer uppmärksammats i lite större utsträckning än vanligt. Black Lives Matter hjälper till att påminna om att vi finns och höjer kanske vår status tillfälligt. Men det är fortfarande för tidigt att se om detta är något som bara är en fas eller om verkliga förändringar i maktobalansen kan ske. Så länge vi begränsas till att göra korta inhopp som mångkulturella alibin kan ingen riktig förändring äga rum. Det behövs fasta anställningar vid etablerade kulturinstitutioner, som chefer, intendenter, curatorer och konstkritiker!

FOTO: Joakim Forsgren

En uppmärksammad konstnär idag är autodidakta Fatima Moallim, som bland annat visats på Moderna Museet. Hon vill också lyfta fram hur Black Lives Matter reducerats inom konstvärlden och som inte tar tag i frågorna som berörs på allvar.

- Jag upplever att konstvärlden ofta agerar nyvaket och att arbetet som görs blir punktinsatser som ser bra ut på pappret men som inte ändrar så mycket i grunden. Konstvärlden bäddar gärna ner sig under ett täcke av inbillad medvetenhet och antirasism. Men om man framför kritik blir det genast väldigt känsligt, och minsta reflektion tolkas som en konflikt.

Hon berättar om tillfällen då hon blivit inbjuden till att medverka som konstnär och denna medverkan i efterhand helt reducerats till hennes svarthet eller till att handla om Black Lives Matter, trots att det varit frågor som inte alls diskuterats i sammanhanget. Moallim lyfter fram att de uteblivna reaktionerna har tydliggjort glappet i konstvärlden, skillnaden mellan att uttrycka stöd gentemot svarta och att göra det i praktiken. Agerandet har inte alltid gått ihop med institutioners eller personers antirasistiska självbild.

- Kanske har det också blivit ännu mer uppenbart vilka förväntningar konstvärlden har på svarta, om vilket slags konst man bör göra och vilka ämnen man ska behandla. Jag håller fast vid min rätt att få vara komplex och göra konst om annat än svarthet. För mig är det viktigt att det jag gör talar sitt eget språk. Att alla känslolägen och nyanserna av spåren från min fantasi inte börjar vid min svarthet, utan vid den person jag är och den konst jag skapar.

FOTO: Frida Vega Salomonsson

En liknande dubbelhet kan återfinnas hos konstnären Francine Agbodjalou som tidigare sysslade mycket med performance, men som nu har övergått till abstrakt måleri. Hon berättar att Black Lives Matter-rörelsen har fått henne att fundera mer på hur svarthet manifesterar sig i hennes verk.

- Jag märker att det uppstår en förvirring när jag jobbar abstrakt. När det inte finns en klar svarthet för andra att förhålla sig till. Men också vad det innebär att få andas, att få vila och vara svart. Hur övervakningen och begäret av våra kroppar och erfarenheter är ihopkopplade. Jag tillhör den generation som identifierar sig som svart, och det innefattar en afrodiasporisk erfarenhet. Men den är annorlunda beroende på hur vår svarthet ser ut, och vilken närhet den har till vithet.

Hon beskriver skillnaden mellan sig själv och sina föräldrar, som är uppvuxna i Togo och födda 1960, samma år som landet uppnådde självständighet. Ändå tycker hon att folk pratar om svart lidande som något fiktivt.

- Jag tror att det finns väldigt lite utrymme för representation som inte är konsumtion av svart lidande. Att hitta ett curerande öga som utgår från en svarthet med en annan historisk början än den transatlantiska slavhandeln. Jag saknar helt enkelt att se en bredd där jag inte behöver få ont i magen. Jag skulle vilja se att man också curerar för en svart publik med den mångfald det skulle innebära.

Agbodjalou påtalar en stor tystnad från konstvärlden under denna tid som hon har svårt att förstå.

- Att vara en del av sin samtid är att vara i ständig dialog med den. Så vad händer när den dialogen uteblir?

FOTO: Lamia Karić

Tawanda Appiah arbetar som curator och berättar att det visuella alltid spelat en viktig roll i samhället, i vår förståelse för oss själva. Han säger att konst har varit en framträdande plats för att konstruera den Andre. Samtidigt poängterar han den mångfald av röster han ser är verksamma inom den svenska konstvärlden och understryker vikten av att inte glömma bort dem.

- Det är lätt att tro att det inte funnits afrosvenskar som arbetat med dessa frågor tidigare. Det är snarare på institutionerna det fallerar, det är de som har mest makt, men också gör minst. De borde öppna sina dörrar, i allt från anställningar till samlingar, stipendiater och att initiera samarbete bortom västvärlden.

Han berättar att han inte är förvånad över den relativa tystnad Black Lives Matter-rörelsen rönt i konstvärlden. Sveriges koloniala historia sopas ofta under mattan, och det finns en beröringsskräck att överhuvudtaget benämna ras som är ett resultat av den svenska exceptionalismen.

- Konstscenen både speglar och konstruerar sin kontext, så det är inte förvånande att effekten uteblivit. Men jag har inspirerats av Black Lives Matter, att slopa eufemismer, respektabilitetskrav och att ställa kritiska krav.

FOTO: Kalle Jansson

Samuel Girma är curator och har beskrivits som en aktivist inom konstvärlden, men det är en beskrivning han vänder sig mot, för honom handlar det snarare om att hålla konstvärlden ansvarig gentemot sina egna subversiva löften. Han berättar att han mött mycket motstånd. Att frågan om att bedriva förändring ofta hamnar på svarta och andra icke-vitas axlar som sällan besitter några större positioner eller resurser, och i slutändan är risken stor att utmålas som jobbig. Liksom flera andra vittnar han om en stor problematik i hanterandet av Black Lives Matter i Sveriges konstscen, att institutioner gärna omfamnar frågor om svart lidande på andra sidan Atlanten, samtidigt som de ignorerar eller tystar svarta personer i Sverige.

- Det finns en besatthet från vitheten om svart trauma och lidande. Den ska gestaltas, helst så våldsamt som möjligt, för att eventuellt resultera i ett samtal om Martin Luther King eller Angela Davis. Den svenska konstvärldens respons till Black Lives Matter har ju varit så talande. Det var som om institutionerna inte visste hur de skulle förhålla sig till svarta som människor. En svart ruta på Instagram från någon institution eller total tystnad från andra. Bägge fallen är bedrövande och sorliga.

- Det finns informella grupper på sociala medier som har gett upphov till flera kollektiva formationer och diskurser. Dem ska vi inte ta lätt på, för de har blivit och blir formella krafter med tiden. Det Black Lives Matter och den svarta globala internationella rörelsen har gjort för mig är att öka min övertygelse om att en annan konstvärld är möjlig!Han ser däremot hopp i kollektivet och i organiseringen som görs där.

 

---

^[1] Se exempelvis Temi Odumosu, Något hände. 10.06.2020 i nordiska Kunstkritikk.

^[2] Brevet kan läsas på exempelvis Palettens hemsida: paletten.net/journal/tystnad-ar-vald

 

Reportaget är publicerat i KONSTNÄREN 4/2020 med Macarena Dusant som gästande chefredaktör.