Hållbarhetens lov

Krönika av Linda Marie Karlsson, vice riksordförande i Konstnärernas Riksorganisation

TEXT: Marie Karlsson

Den globala utmaning som coronapandemin ställt oss inför kan ses som en förövning inför den klimatomställning som måste ske. Under pandemin såg vi mycket av det vi tar för givet försvinna. Var och en av oss hanterade detta tillstånd på sitt eget sätt men en sak blev tydlig: det gick att ställa om.

Det finns mycket information om hur vi bör agera klimatvänligt i vår vardag, men jag har länge tänkt på hur jag ska förhålla mig till klimatfrågan i min konstnärliga praktik. Vill jag ens fortsätta producera fysiska ting när fler saker knappast är det jorden behöver? Jag hamnar också i konflikt med mig själv kring de material jag använder, mellan miljöhänsyn och konstnärlig vision.

Som konsthantverkare är metall mitt huvudmaterial. Redan där har jag gjort ett val som på grund av gruvdriften påverkar både miljö, natur och människor negativt. Lägg därtill de lacker och kemikalier jag använder för att få en önskad yta eller för att bearbeta materialet på det sätt jag vill. Å andra sidan är metall ett fantastiskt material eftersom det kan återanvändas i oändlighet och ändå i hög grad bibehålla sina egenskaper. Alla små bitar som blir över vid tillverkningen av ett smycke eller ett objekt kan smältas ned och bearbetas till ny plåt eller tråd. Rätt använt och återvunnet är det ett hållbart material.

Vi ska däremot undvika att sila mygg och svälja kameler. Det är knappast hos den enskilde bild- och formkonstnären som den största miljöpåverkan sker. Men jag tror att det är bra att reflektera över vad vi kan göra. Vi kan göra medvetna val, om möjligt välja miljövänligare produkter, stötta lokal produktion och samarbeta, låna verktyg och maskiner av varandra, dela kunskap och påverka de företag som vi köper våra material av.

Kulturen och kulturskaparnas berättelser har i alla tider haft en viktig roll vid större samhällsförändringar, och så även i klimatfrågan. Vi reflekterar över vår samtid, gestaltar frågeställningar och visar på faror såväl som möjligheter. Genom konstnärliga berättelser och gestaltningar kan vi vidga vår syn på världen och skapa oss en bild av hur vi vill att framtiden ska se ut och hur vi kan nå dit. Konsten kan inte bära allt, och jag menar inte att den måste vara nyttig, men jag är helt övertygad om att vi konstnärer har både kraften och kreativiteten att bidra med förändring.

Slutligen vill jag lyfta blicken från arbetsbänken och rikta den mot vikten av att våra konstnärskap och våra liv också måste vara hållbara. I flera års tid har Konstnärernas Riksorganisation lyft avsaknaden av social och ekonomisk trygghet för bild- och formkonstnärer och att vi självklart ska kunna ta del av trygghetssystemen som andra yrkesarbetande. Därför är det mycket hoppfullt att regeringen nyligen tillsatt en utredning om hur den sjukpenninggrundande inkomsten fungerar för kulturarbetare med målet att stärka den ekonomiska och sociala tryggheten för våra grupper. Det är bara en bit i det arbete som vi i Konstnärernas Riksorganisation bedriver för att stärka bild- och formkonstnärernas situation, men det är en viktig bit. Trygghetssystemen måste skapa förutsättningar för livslånga och hållbara konstnärskap och vi står nu självklart redo att bistå utredningen med våra omfattande kunskaper om bild- och formkonstnärers specifika villkor.

Linda Marie Karlsson, vice ordförande Konstnärernas Riksorganisation