Ifö Center toppbild till artikel

BILD: Ifö Center

Konstnärer, kollektiv och självorganisering - en text sprungen ur ett samtal med fem representanter för den självorganiserande samtidskonsten

TEXT: Ida Rödén

Konstnärsyrket beskrivs av många som ensamt. Du kämpar för att finna tid till att skapa, försöka överleva, visa yrkesstolthet, hitta fram till det nya, det som någon annan ännu inte hunnit upptäcka. Men det mesta är sedan länge upptäckt. Kanske ligger i stället det unika i det gemensamma, det kollektiva, det inkluderande? Den ensamma vägen är inte alltid den bästa. Att avstå ensamheten, att låta ett jag bli ett vi, är på sitt sätt en radikal akt.


Den här texten är det tredje temat i projektet Konststartskommissionen, och utgår från ett samtal med fem representanter för den självorganiserande samtidskonsten; Karl Hallberg från Not Quite, Teresa Holmberg från Ifö Center, Johan Wingestad från KKV i Stockholm, Karin Bäckström från galleri LarsPalm och Maria Ragnestam från Konstfrämjandet i Norrbotten. Det kollektiva arbetet är något som förenar dem. Tillsammans med andra har de byggt upp någonting stort – öppna platser som berikar deras verksamheter och samhället de lever i.

Att avstå ensamheten, att låta ett jag bli ett vi, är på sitt sätt en radikal akt.

Några av de jag pratat med är ansvariga vid konstnärliga produktionsplatser. Det är platser som tillkommit eftersom någonting saknats. Det kan handla om att bygga upp en verkstad med utrustning för konstnärlig produktion. Tittar vi exempelvis på den konst vi möter i det offentliga rummet, har den ofta skapats i en större produktionsverkstad där konstnären kunnat förverkliga sin idé eftersom det finns maskinell utrustning och ytor. Men det handlar inte enbart om en teknisk resurs. Produktionsplatserna är även mötesplatser där kunskapsutbyten är centralt. Där konstnärer från olika generationer och bakgrunder lär av varandra. Men det är inte en sluten verksamhet, utan en levande organism med kanaler som leder ut till annat föreningsliv, till företag, kommuner, lärosäten. Dessa kanaler leder åt båda håll. Kunskap frodas och stärker den egna konstnärliga verksamheten, den kollektiva gemenskapen, men även samhället i stort.

Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV) i Stockholm, grundad 1969, är ett exempel på en verksamhet som startade som ett initiativ från en konstnär. Idag är KKV en landsomfattande rörelse med ett tjugotal verkstäder som tillsammans samlar nästan halva Sveriges konstnärskår. Det är en verksamhet organiserad av och för konstnärer.

Johan Wingestad, KKV Stockholm. FOTOGRAF: Thomas Wågström
Johan Wingestad, KKV Stockholm. FOTOGRAF: Thomas Wågström

KKV i Stockholm är en arbetsplats med utrustning, kunskap, fortbildningsmöjligheter och utrymme. Dess första adress låg på Rosenlundsgatan på Södermalm. 1984 flyttade föreningen till lokaler i Nacka. Nu ligger den i Farsta. Den 16 augusti cyklar jag ut till de relativt nyinflyttade lokalerna och pratar med verksamhetsledaren Johan Wingestad. Han är i full färd med att skriva verksamhetsplan för de kommande tre åren. Det är relativt nytt att KKV har en verksamhetsledare, tjänsten tillkom i och med flytten våren 2018: ”Vi är två deltidsanställda och inför kommande treårsperiod hoppas vi även kunna anställa en tekniker några dagar i veckan för att avlasta verksamheten som helhet.” Det krävs en hel del arbete för att hålla i gång en verksamhet på 2 700 kvadratmeter. Maskiner går sönder, en dörr krånglar, en säkring går, duken på ett tryckbord spricker. Det händer något nästan varje dag med huset.

Idag tycks glappet mellan generationer växa. Vi distanserar oss alltmer och går miste om den ovärderliga kunskap som en annan generation byggt upp. Här fyller KKV är avgörande funktion som en knutpunkt mellan äldre och yngre, etablerade och noviser. Bland de 600 medlemmarna finns ett otroligt kunskapskapital samlat. Planerna framöver är att skapa en interaktiv digital plattform så att det blir enklare att finna och ta kontakt med varandra, men det handlar även om att snabbare kunna ta sig in i kollektivet. ”Visionen är att bli ännu mer tillgänglig”, förklarar Johan Wingestad.

Fredrik Eriksson arbetar med Bigert & Bergströms verk ”Scenario/Scenery" på KKV Stockholms metallavdelning.
Fredrik Eriksson arbetar med Bigert & Bergströms verk ”Scenario/Scenery" på KKV Stockholms metallavdelning.

Som verksamhetsledare finns han där för att förverkliga medlemmarnas konstnärliga visioner och se till att verksamheten flyter på. För KKV:s del handlar det om att fortsatt kunna erbjuda Stockholmsområdets konstnärer verkstäder, men också att fungera som ett komplement för de konstnärer som är nyutexaminerade eller nyinflyttade – konstnärer som av ekonomiska eller praktiska skäl inte har hittat en ateljé. ”Dom verkstäder vi har motsvarar till stora delar verkstäderna som finns på konsthögskolorna idag”, berättar Johan Wingestad.

Trösklarna är låga och resurserna stora. Här finns kollegor och du blir en del av en konstnärskår.

Det finns ingen kö till KKV. Du ansöker, blir direkt medlem och kan börja jobba. ”Den demokratiska aspekten är viktig och leder till en stor mångfald”, förklarar han. Trösklarna är låga och resurserna stora. Här finns kollegor och du blir en del av en konstnärskår. Det är inte heller ovanligt att medlemskapet leder till konstnärliga uppdrag. I en tid med många offentliga uppdrag är allt fler konstnärer beroende av hjälp utifrån. Det kan handla om en ställning som behöver svetsas, en skulptur som behöver gjutas, en tapet som behöver tryckas. ”Vi knyter samman personer”, berättar Johan Wingestad, ”vissa medlemmar arbetar mest med andras konst, vilket är en enorm resurs för verksamheten.”

När Johan Wingestad beskriver ”Soirée bonne chance” kan jag inte låta bli att le. Tanken och upplägget är fint. ”Soirée bonne chance” är ett konstevent där medlemmarna önskar lycka till, innan ett uppdrag helt har färdigställts. Det handlar ofta om ett offentligt konstuppdrag och under enkla former bjuds nätverket in för att lyssna till konstnären som berättar om processen och vart konstverket som skapats i lokalerna är på väg. Det är egentligen en kravlös sammankomst, men en väldigt fin sådan. Ett lycka till.

KKV i Stockholm är en välkänd aktör och får idag bra stöd från offentliga aktörer. Johan Wingestad beskriver ett klimat där politiker och tjänstemän omvärderat betydelsen av det KKV gör, att fler tycks förstå vikten av att resursen finns. Idag står Stockholms stad för hyreskontraktet och i samband med flytten gick dom även in och höjde anslaget. Det är ett 15-årigt kontrakt. ”Det kanske är en blygsam vision att man ska finnas kvar i 15 år till, men sett till hur hyresläget ser ut så är det ju inte så lätt”, avslutar han.

Senare samma dag samtalar jag med Karl Hallberg som är involverad i Not Quite, Fengersfors i norra Dalsland. Sedan 2002 pågår här förverkligandet av ett levande kulturcentrum i det gamla pappersbruket, med ateljéer, verkstäder, galleri, butik och kafé.

Karl Hallberg, Not Quite.
Karl Hallberg, Not Quite.

Not Quite började med ett gäng avgångsstudenter vid HDK-Steneby som ville stanna kvar på orten. På skolan var förutsättningarna fantastiska, med en kreativ miljö och fullt utrustad maskinverkstad. För att behålla den kreativitet som fanns i det kollektiva började några nyutexaminerade konstnärer organisera sig. Att gå samman var ett sätt att hjälpas åt. På så vis växte långsamt en kollektiv produktionsplats fram. Det var uppstarten. Nu fortsätter området att expandera. Karl Hallberg räknar sig till generation 2. Han gick själv på HDK-Steneby. Nu har han varit aktiv i föreningen i åtminstone 15 år.

Det har dock inte alltid gått lätt. Not Quite har ständigt tampats med en minimal budget. Uppdragsgivare vill sätta namn på allt, vill förstå en struktur för att känna förtroende för verksamheten. ”I namnet Not Quite finns idén om att vi inte har bestämt en riktning utan beroende på vilka som är medlemmar så styrs föreningen åt olika håll. Det var hela tiden tanken. En av grundarna menade att när vi vet vart vi ska och vad vi gör, så är det slut på Not Quite.” Idag har dom en relativt traditionell struktur, det var nödvändigt för att vinna förtroende. Men trots viss anpassning rör sig verksamheten på ett organiskt sätt. Projekt uppstår eftersom en medlem brinner för en viss tematik. Ibland tillkommer något genom rent ideellt arbete, eftersom det inte finns ekonomisk kapacitet. Det handlar hela tiden om medlemmarnas motivation och lust. Visst måste det finnas en balans, men kärnan ligger i den personliga drivkraften.

En av grundarna menade att när vi vet vart vi ska och vad vi gör, så är det slut på Not Quite.

Under samtalets gång blir det tydligt att detta är en person som har koll på vad som gäller just nu. Lite nyfiket frågar jag hur han förhåller sig till begrepp som kulturella och kreativa näringar (KKN). Han ryggar inte tillbaka utan beskriver alla olika faser han gått igenom: ”Idag pratar man KKN och gestaltad livsmiljö. När jag började pratade man om kulturen som tillväxtfaktor, hur kulturen genererar ekonomiska ringar på vatten.”

Medan han pratar kommer jag att tänka på bilden av konstnären, hur den har förändrats. Idag måste du kunna allt. Det handlar inte enbart om att arbeta som konstnär – på knappa medel har många utvecklat ett kunskapsregister med expertkunskaper inom exempelvis ekonomi, miljö, teknik, politik, marknadsföring och därtill besitter de organisatoriska förmågor som imponerar på de flesta. ”Att professionalisera, det har blivit en skola för oss”, förklarar Karl Hallberg. ”Vi har fått lära oss om kulturpolitik, om ekonomi, nätverkande, arbetsgivaransvar.” Allt slit har gjort att Not Quite genom åren byggt upp ett förtroende. Idag har föreningen ett nära samarbete med region och kommun. Dom har även förtroende nationellt. Not Quite har därtill blivit ett mål för besökare och turism, en given del av besöksnäringen. Kopplingen till KKN eller gestaltad livsmiljö kan definitivt inte ifrågasättas.

Arbete pågår på Not Quite.
Arbete pågår på Not Quite.

Samtalet för oss vidare in på politiken, om hur politiska beslut formar kulturvärlden genom riktade utlysningar. Karl Hallberg menar att Not Quites verksamhet anpassade sig mer förr. Men tack vara ett upparbetat förtroende jagar dom inte på samma sätt uppdrag som inte passar deras verksamhet. ”Nu för tiden, i dom allra flesta fall, så är det processer som vi har i gång och helt plötsligt dyker det upp utlysningar där vi ser att vi passar in.”

Som exempel beviljades Not Quite medel från Formas utlysning ”Gestaltad livsmiljö”. När utlysningen dök upp hade dom redan igång ett projekt som berörde miljöfrågan i relation till markerna kring pappersbruket. I stället för att hitta en massa miljoner för att gräva bort den förorenade jorden ställde dom sig frågan: hur kan vi göra föroreningarna till en resurs? Ansökan beviljades och ”Healing Heritage” är nu ett fyraårigt projekt som har till syfte att utveckla metoder för att ta hand om markföroreningar med hjälp av växter. Tekniken är skonsam, vilket gör det möjligt att låta konstnärlig gestaltning påverka hur växterna odlas för att bilda parkmiljöer och konstverk. Samtidigt som marken renas blir platsen en konstnärlig installation. En gestaltad livsmiljö.

Två dagar senare sitter jag i telefon med konstnären Teresa Holmberg. Hon berättar om det intensiva arbetet med det konstnärsdrivna kulturhuset Ifö Center i Bromölla. Det hela började 2011, då hon kom till Iföverken för att inleda ett samarbete med isolatorfabriken: “​​När jag kom hit blev jag kär i huset. Stora delar stod oanvända och övergivna sedan decennier, men ljuset var så vackert. Jag har alltid älskat gamla byggnader och fabriker, de är en del av min konstnärliga praktik. Stora arbetsplatser har en egen kultur och historia. Jag tycker också om att använda produktionsmedlen på nya sätt och trivs ofta bra på mansdominerade platser där min närvaro skaver lite och tillför ett annat perspektiv.”

Teresa Holmberg, Ifö Center.
Teresa Holmberg, Ifö Center.

I samband med besöket upptäckte hon att stora delar av fabrikens lokaler stod oanvända sedan 25 år. Ett hinder var dock att hela området var omgivet av taggtråd. Efter samtal med den dåvarande platschefen började hon skissa på en förstudie och söka finansiering. ”Han var ovanlig för sin tid, att han bjöd in mig till denna tillstängda plats. Han var ett unikt fönster i tiden”, berättar hon.

Ansökan till landsbygdsutvecklingsprogrammet gick igenom och Teresa Holmberg kunde tillsammans med kollegan Jonathan Haner påbörja förstudien ”Ett utforskande projekt”. Under två månader undersökte dom fabriken med målsättningen att ta reda på om det skulle vara möjligt att bygga upp en verksamhet i ”magen” på en fortfarande aktiv fabrik. På frågan om varför hon kallar deras plats för ”mage” beskriver hon konstnärskollektivet som ett mindre djur som lever i symbios med ett större. Den organisation de ville bygga upp var på alla håll omgiven av något annat, redan existerande. ”Vi behövde fungera som en godartad parasit i deras mage”, förklarar hon.

Som gammal husockupant känner Teresa Holmberg väl till hur det kan vara då industrier kollapsar och fabrikerna lämnas som tomma skal. Då flyttar kulturen in. I det här fallet var det spännande eftersom isolatorfabriken fortfarande fanns kvar och det fanns kontakter att odla. Det var så mycket att se och studera ur ett konstnärligt perspektiv.

Det handlar om att sköta om en levande organism. Att hitta möjligheter, behov, önskemål, resurser och att pussla ihop det på ett bra sätt.”

Det gick att utveckla en kulturplats och i augusti 2013 gick en ansökan till Leader Skånes Ess igenom. I samband med det upplät Ifö Ceramics fabrik över 4 500 kvadratmeter till uppbyggnaden av Ifö Center, men i gengäld hade isolatorfabriken inget ansvar för lokalerna eller för konstnärerna. Men som gammal husockupant var det just det Teresa Holmberg ville – bestämma själv men också själv göra jobbet. Det regnade in genom taket, vissa fönster var trasiga, duvor hade flyttat in. Det var ett äckligt jobb och det var tungt. ”Vi jobbade arslet av oss”, berättar hon. Men allt slit gjorde att relationen till de som arbetade på isolatorfabriken stärktes: ”dom såg hur vi slet. Där gick alla myter om konstnärer som dricker rödvin hela dagen i kras.”

Parallellt med det omfattande städ- och renoveringsarbetet genomfördes kurser, guidade visningar och utställningar. Kollektivverkstäder började byggas upp och ett Artist-In-Residence-program startades där den första inbjudna konstnären var ROA.

2018 var det första året med regionala bidrag när Region Skåne beslutade att satsa på Ifö Center som resurscentra för bildkonst. Därtill fick dom riktade utvecklingsbidrag. Teresa Holmberg anställdes som verksamhetsledare. Men goda nyheter åtföljdes av dåliga. I februari meddelade fabrikens ägare att de skulle lägga ner och i slutet av året ställdes ett ultimatum – köp fastigheten eller lämna byggnaden inom 10 månader. Föreningen beslutade att försöka köpa loss fabriken via en crowdfundingkampanj. Och vi talar hela fastigheten, på 42 000 kvadratmeter. ”Det är så stort så man inte fattar hur stort det är”, säger Teresa Holmberg. Kravet från banken var att låntagaren skulle vara ett bolag och att bolaget hade en handpenning. Ett bolag startades, kampanjen lyckades, handpenningen betalades. Den 2 september tog Ifö Center över hela isolatorfabriken: ”Det känns fortfarande overkligt ibland, men oftast känns det bara helt klockrent. Nu är det vi som har hand om huset och vi älskar det.”

Ifö Center Utomhusgalleri.
Ifö Center Utomhusgalleri.

Arbetet har varit slitsamt. Men hela tiden har dom hållit i gång samtalet om det kollektiva, om solidaritet, att hjälpas åt. Det är det som är det viktiga att bevara. Själva balansen, att ekvationen mellan arbete och inkomst ska stämma, den är inte avgörande. Det handlar om att ge någonting och att få någonting tillbaka, men det behöver inte stämma varenda dag. ”Men på längre sikt måste ekvationen gå ihop för var och en utav oss”, förklarar hon.

För Teresa Holmberg går det inte att särskilja arbetet med Ifö Center från det egna konstnärskapet: ”Det här är ett organiskt levande verk, hela Ifö Center är som ett konstverk för mig. Det handlar om att sköta om en levande organism. Att hitta möjligheter, behov, önskemål, resurser och att pussla ihop det på ett bra sätt.”

Det kollektiva är en livsstil, en kultur, ett sätt att tänka. Konstnärsdrivna plattformar motiveras ofta av en inre drivkraft, ett behov av att skapa mening. Allt detta är ytterst centralt för konstnären Karin Bäckström som arbetar med galleri LarsPalm i Sandviken. Hon är den fjärde personen jag pratar med. ”Jag ser mer och mer organiserandet som en del av mitt konstnärskap. Det gör att jag kan arbeta på ett mer processinriktat sätt och låta saker korsa varandra”, berättar hon.

Karin Bäckström, Den Kollektiva Hjärnan och Galleri Lars Palm.
Karin Bäckström, Den Kollektiva Hjärnan och Galleri Lars Palm.

Karin Bäckström är även är en del av nätverket Den Kollektiva Hjärnan som har till syfte att bygga upp kollektiv kunskap och stärka de självorganiserade verksamheternas position. Genom att dela kunskap och arbete, samt stödja varandras idéer och kompetenser, vill nätverket hitta mer verkningsfulla metoder. Processen är långsam eftersom medlemmarna kommer från olika håll, med skilda syften och mål. Vissa är små aktörer som drivs helt ideellt, medan andra är etablerade med flera år av erfarenhet och jämförelsevis stora resurser. Men att skapa någon slags struktur har ändå sitt syfte och det finns vissa mönster som går igen. Galleri Box formulerar tankegångarna på ett poetiskt sätt i sin inbjudan till nätverksträffen 2017: ”Inom naturen organiserar sig fiskar så att de simmar i strukturerande svärmar. Därigenom finner de kortaste rutten till matkällor. Träd av samma art kommunicerar med varandra genom omfattande delade rotsystem som förser svagare individer med näring, medan eldflugor synkroniserar sitt blinkande.”

Med Karin Bäckström pratar jag en hel del om identitet och att veta vad en verksamhet är. I arbetet med Den Kollektiva Hjärnan får saker ta tid. Just nu pågår ett arbete med att kartlägga alla medlemmar, vilket inte är helt lätt eftersom motivationen hos en organisation många gånger handlar om att inte vilja veta, inte vilja definiera. Utifrån är det väldigt svårt att förstå sig på den typen av verksamhet. Hon berättar att bidragsgivare ibland tycks vilja pressa in galleri LarsPalm i tydliga former. Men den tvingande känslan gör att den ideella verksamheten förlorar sin drivkraft. Att definiera sig är hämmande, berättar hon och beskriver hur LarsPalms verksamhet utvecklas genom själva görandet: ”vi måste göra en sak för att komma fram till en annan sak. I stället för att tänka i teorier så tänker vi i praktik.” Men hon är inte heller särskilt bekymrad. ”Tidigare var vi ibland ängsliga. Oroliga att det inte skulle gå längre. Men nu känner vi oss mer säkra. Vi följer vår väg, det kommer att dyka upp något.”

Den tvingande känslan gör att den ideella verksamheten förlorar sin drivkraft. Att definiera sig är hämmande.

Genom att ha fått beviljade stöd ett antal gånger växer tilliten. Idag vet Karin Bäckström att även hennes arbetstid måste täckas in då dom söker projektstöd. ”Om det här ska finnas kvar så måste vi ha en arbetssituation som är rimlig och än mer nu när jag fått ett barn. Det är nu jag inser att projekt vi ska genomföra är helt absurda om man har ett barn att ta hand om.” På så sätt har mognaden i organisationen vuxit: ”plötsligt inser vi vad det är för slags arbetsförhållanden vi har skapat åt oss själva.”

Maria Ragnestam är frilansande curator och verksamhetsutvecklare för Konstfrämjandet i norr. Under vårt samtal pratar vi om styrkan i konstnärers självorganisering i Norrbotten. Här är Havremagasinet ett av de största exemplen på ett ideellt initiativ. Idag har det vuxit och drivs som en regional konsthall. ”Det är klart att det händer något i det skiftet”, berättar Maria Ragnestam. ”När något går från att vara konstnärsdrivet till att bli upplockat i en större struktur så finns andra saker att förhålla sig till. Det kan vara skönt att kliva in i en annan struktur, även om det inte var det som var målet från början.”

Maria Ragnestam, Konstfrämjandet Norrbotten.
Maria Ragnestam, Konstfrämjandet Norrbotten.

Det är långt ifrån alltid ett självändamål att få verksamheten att kontinuerligt expandera eftersom det upparbetade och ideella arbetssättet ger ett utrymme att röra sig mer obundet. Att kunna vara sin egen. ”Det ska man också respektera”, poängterar Maria Ragnestam, ”båda delarna behövs och dom kompletterar varandra.” Ofta har det konstnärsdrivna startat eftersom någonting saknats, det har funnits ett kreativt tomrum på en plats eller inom en viss tematik. Ett samarbete uppstår genom ett gemensamt intresse eller en idé som inte går att genomdriva på egen hand. Eller så uppstår samarbetet eftersom det helt enkelt är roligare att arbeta tillsammans. "Även om det kan leda till väldigt givande och intressanta utgångar, verksamheter eller initiativ som uppmärksammas, permanentas och ges möjlighet att återkommande påverka sin omgivning, är jag inte övertygad om att alla konstnärer drömmer om att bygga organisationer", säger Maria Ragnestam. "Det finns något osäkert i att det hela tiden bygger på viljan, att orka, att hela tiden ha drivet och att ofta arbeta ensam."

Det andra storskaliga exemplet från Norrbotten, Luleåbiennalen, har vuxit delvis genom samverkan. ”Det är ett stort maskineri, som kräver mycket tid och engagemang. Men det är ett bra exempel på en samverkan”, säger Maria Ragnestam. Hon menar att en av anledningarna till att konsten kunnat ta så stort utrymme i Norrbotten handlar om just samverkan. I lyckade samarbeten ställs inte det konstnärsdrivna mot de statligt, regionalt eller kommunalt finansierade delarna: ”Det kan finnas en poäng i att låta de större institutionerna ta hand om vissa saker som är orimliga att lägga på en ideell organisation. Det som ofta händer inom det ideella är att folk jobbar ihjäl sig. Man måste lägga projektansökningar så de ligger rygg i rygg eller överlappande för att klara av att avlöna de personer som är engagerade i verksamheten och ändå är en stor del av det professionella arbetet oavlönat. Det är viktigt att vi samverkar och det tycker jag att vi är duktiga på i norra delen av Sverige. Det är nästan ett krav inte minst på grund av de långa avstånden. Men det finns ännu utrymme för att utveckla detta ytterligare."

Det finns något osäkert i att det hela tiden bygger på viljan, att orka, att hela tiden ha drivet och att ofta arbeta ensam.

Maria Ragnestam menar att det ideella kulturlivet kan vara delaktigt på flera sätt i olika samverkansprojekt. Den egna ideella organisationen kan som huvudaktör ta det övergripande ansvaret och sedan bjuda in andra aktörer. I andra projekt så kan en annan utövare vara den drivande, men som inbjuden samarbetspartner finns ändå väldigt mycket att hämta. ”Man borde tänka bredare i de olika rollerna, att man inte alltid behöver vara den som är den styrande. Samarbeten kan se otroligt olika ut. Det går att skapa variation och en bredd utan att behöva bränna sönder sig själv. Det blir lätt för mycket jobb.” Här blir skrivna avtal viktiga. Konstvärlden bygger ofta på relationer som är halvprivata, halvprofessionella och dom är viktigt att skydda. ”Det är genom att ha skrivna avtal vi fredar våra relationer”, menar Maria Ragnestam. ”Om allt går bra så kommer man inte ens att behöva titta på avtalet. Men om något börjar skava så är det jättebra att kunna gå tillbaka till det som skrivits. Men sedan ska man även ha en förståelse för att saker behöver få utrymme att kunna ändra form under processens gång.”

Vi börjar och avslutar vårt samtal i vågen som rör sig genom Norrbotten. För Maria Ragnestam handlar det just nu om att hitta sätt att ta vara på allt som pågår. Att finna ett långbarhetstänkt i att vara en tendens just nu, att förvalta det inför nästa ämne eller område som blir aktivt omtalat och tar vid: "Allt beror givetvis på ur vems perspektiv det beskrivs men ett ämne kan ju fortsätta att vara aktivt och beröra, även om det för stunden inte samtalas om lika mycket i exempelvis en nationell kontext. Det tror jag vi i norr är väl medvetna om."

--------------

Att arbeta kollektivt är inte alltid lätt. Men det är också enda sättet att undersöka frågor och genomföra arbete som är bortom individens begränsningar. Visst uppstår svårigheter men det viktiga är att våga hålla fast vid det gemensamma tänkandet, den öppna plattformen, den levande processen. Under alla samtal framgår det att svårigheter ofta uppstått i relation till region, kommun och stat. Det saknas helt enkelt en förståelse för hur det ideella, kollektiva kulturlivet fungerar. Men det har börjat ske förändringar. Det börjar ges plats för en annan typ av konstsyn, men inte utan viss uppoffring där det ideella kulturlivet behövt anpassa sig.

Johan Wingestad på KKV i Stockholm känner av pressen utifrån: ”Om vi kunde bli ännu bättre på att visa vad som görs inom dom här väggarna så skulle vi än mer kunna visa, mot politiken och konstområdet i stort, betydelsen av den här verksamheten.” Även om tanken är god, ligger det samtidigt en frustration i detta. Jag läser Stina Oscarsons text i KKV:s relativt nyutgivna bok:

”Genom åren har över 1 000 offentliga konstverk passerat genom KKV:s lokaler. Konstverk som idag sitter på platser som FN i New York och sjukhus, skolor, tunnelbanor.

Och det ter sig därför nästan som ett skämt när jag får veta att KKV upprepade gånger från sina bidragsgivare får höra att de är för osynliga. Inte tillräckligt publika. För frågan är om det finns någon kulturverksamhet i Sverige som bidrar mer till att synliggöra konst för allmänheten?”

Det är tydligt att det finns en stor okunskap, en oförmåga från politiskt håll att hantera verksamheter som inte helt stämmer in, som går emot vårt nuvarande samhälles logik. ”KKV är inget känt varumärke. Och har inte heller haft någon ambition att bli det. Målet är konsten och föreningen bara ett medel”, skriver Stina Oscarson. Något liknande uttrycker Karl Hallberg vid Not Quite. Det finns en förväntan att deras verksamhet ska anpassa sig. Att uppdragsgivare behöver känna igen en struktur för att skapa förtroende. ”Vid många tillfällen har uppdragsgivare svårt att acceptera alternativa sätt”, förklarar han. ”Det har gjort att vi vid ett tillfälle tvingades strukturera organisationen på ett traditionellt sätt.”

Karin Bäckström vid galleri LarsPalm menar att regionen är beroende av att det finns ett ideellt kulturliv: ”då är det ju dumt att man pressar in oss i alla dom här formerna för då förlorar vi kanske drivkraften.” Rätt ofta upplever hon att det ideella kulturlivet betraktas som amatörmässigt, som att arbetet drivs genom den goda viljan. ”Men för oss är det ett arbetsliv”, berättar hon.

Det tycks ha undgått många offentliga aktörer att delar av det ideella konstlivet idag har professionaliserats. Det handlar inte längre om ett föreningsliv som drivs på hobbynivå eller som volontärarbete. Som exempel kan vissa mindre kommuner lämpa över hela konstansvaret på konstnärsdrivna verksamheter och för detta får den ideella organisationen en minimal ersättning. Regionerna tycks därtill ha tappat sin handlingskraft. Regionerna som har uppdraget att föra samman kommunerna genom olika samverkansprojekt. Som det ser ut på många håll idag är det den fria aktören som presenterar projektidéer för regionen, där den vid ansökningsförfarandet oavlönade kulturarbetaren ska komma med kreativa lösningar på hur de olika kommunerna ska involveras. Efter allt detta arbete ligger det beviljade bidraget på en skrämmande låg nivå. Karin Bäckström tror att inställningen är baserad på idén om vad ideell kultur är: ”det behövs inte mer pengar eftersom det görs på frivillig basis, den inställningen måste ändras. Det vi ser idag är framväxten av en professionell ideell rörelse. Rörelsen är kollektiv och den handlar om att verka inom en organisation utan vinstkrav. Ofta kan en region se det ideella som mindre allvarligt jämfört med andra organisationer. Men vi bygger ju faktiskt organisationer, det är ett arbete för oss.”

Även Maria Ragnestam vittnar om mindre kommuner där hela konstansvaret läggs ut på ideella organisationer: ”och så ger man dom ett litet bidrag varje år som inte sällan också sitter hårt knutet till ett antal krav som ska uppfyllas. Det är en balansgång. Organisationerna behöver medlen och det är givetvis viktigt att få kommunens stöd för att kunna fortsätta med verksamheten, samtidigt är det så enkelt i detta ekonomiska system att helt enkelt låta medlen utebli när sparkrav krävs. Då krävs inte någon förhandling, man slutar bara dela ut kulturbidragen. Jag har sett detta på flera ställen. Man motiverar det ofta med att man hjälper ideella organisationer och bidrar till det fria kulturlivet. Jag kan se båda sidorna men tycker att det är problematiskt. Inte minst för en hållbar och levande kultur i hela landet."

Tillitsbegreppet har återkommit under samtalens gång. Genom upparbetad tillit mellan det offentliga och det ideella ges även större frihet. Maria Ragnestam nämner dock att hon ofta funderar på ansökningsblanketternas alla kontrollfrågor. "Det är viktigt att lita på att aktörerna som söker medel har kunskap om sin egen verksamhet och att exempelvis de ekonomiska beräkningar som görs stämmer. Givetvis krävs uppföljningar och redovisningar men det finns också en poäng för bidragsgivarna att fundera på vilka frågor man faktiskt är intresserad att få svar på. Just ansökningsarbetet är ju nästan alltid ett oavlönat arbete som det blir mycket av."

I ansökningsblanketterna efterfrågas ofta summor - kvantitet. Men vid utrymmet där den efterfrågade summan ska föras in finns sällan en möjlighet att kontextualisera. Maria Ragnestam berättar: “Samma antal besökare kan beräknas helt annorlunda beroende på var besöket eller deltagandet gjorts. 300 besökare kan i en by i Norrbotten i princip innefatta större delen av ett samhälle, medan på en statlig institution i en storstad betyder samma antal besökare inte lika mycket för statistiken. Jag har hört hur tjänstemän slår ut projektets totala kostnad på antalet besökare och givetvis kan individen med detta sätt att räkna bli otroligt kostnadskrävande. Det är samtidigt ett väldigt ointressant sätt att närma sig och tänka på kulturella upplevelser och den inverkan dessa kan ha på våra liv. Det vi ofta glömmer bort i ett kvantitetsinriktat samhälle, är att händelser med lågt deltagarantal verkligen kan vara viktiga på platser där det inte finns närbelägna konstutrymmen eller annat regelbundet kulturutbud.”

Att samtala med dessa fem aktörer och att skriva denna text på kort tid har varit en omvälvande resa. De personer jag lyssnat till driver verksamheter som bygger på kunskapsöverföring. De bygger plattformar för att lära av varandra, för att ta vara på varandras erfarenheter. Det är utrymmen där kreativa människor får mötas. Det är platser för drömmar som gestaltas i deras berättelser. Där den enskildes dröm stärks av någon annans dröm. Drömmen växer, antar form och förverkligas. Vi är inne i en tid av självorganisering, där konstnärer samarbetar för att det ska finnas konst- och produktionsplatser, mötesplatser för samtal och kunskapsutbyten. Staten ser en fördel i detta. Regionerna ser en fördel i detta. Kommunerna ser en fördel i detta. Många individer ser en fördel i detta. Dessa samarbeten sker ofta i organiska konstellationer som är svåra att förstå utifrån. Men det finns uppenbara fördelar i att kunna arbeta utanför strukturerna, att få vara något annat. Vi måste därför bli bättre på att förstå alternativa former. Och vi måste hitta bättre modeller för att mäta resultat. Att räkna kvalitet i siffror är absurt. Det borde vara uppenbart för alla. Det finns fortsatt mycket att göra för att stärka kulturlivet och göra konsten mer likvärdig.

/Ida Rödén, konstnär och konstskribent