Konstpolitiska utmaningar och framgångar

I 80 år har konstnärer organiserat sig i Konstnärernas Riksorganisation (KRO) för att påverka förutsättningarna och villkoren för konsten och konstnärerna. I över 50 år har konsthantverkarna gjort motsvarande inom Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF). Föreningarna slogs ihop i mitten av 2010-talet och verkar nu under namnet Konstnärernas Riksorganisation.

Konstnärernas Riksorganisation har instiftat Bildupphovsrätt i Sverige, Konstnärscentrum och Konsthantverkscentrum (KIF) och ligger bakom ett stort antal reformer. Här listar vi dem: http://kro.se/konstn%C3%A4rernasriksorganisation. Under år 2018 uppnåddes följande:
- följerätten stärks
- den statliga bild- och formkonstbudgeten höjs (visningsersättning, MU-avtal och offentlig konst) med 75 miljoner kr med
- professionell bild- och formkonst blir ett eget område inom kultursamverkansmodellen

Trots dessa framgångar är det ännu svårt för många professionella konstnärer, konsthantverkare och formgivare att leva på sin konst. Medianinkomsten före skatt för bild- och formkonstnärer är 13 000 kr. Det är djup oroväckande för Sverige som konstnation och gör det svårt för konstnärerna att utveckla sina konstnärskap. Konstnärernas Riksorganisation arbetar därför för att skapa bättre förutsättningar och anständiga villkor för bild- och formkonstnärer.

”Konsten har ingen uppgift – det är konstens stora uppgift.” Mats Caldeborg, konstnär

Vi visar här att de lagar och regelverk som styr svensk kulturpolitik är ambitiösa och bra. Det är tillämpningen som är svag. 

FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheterna framgår att:
Artikel 22: "Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas genom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisation och resurser."
Artikel 27: "1. Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner. 
2. Var och en har rätt till skydd för de ideella och materiella intressen som härrör från vetenskapliga, litterära och konstnärliga verk till vilka han eller hon är upphovsman.”

En fri konst är central för demokratin och för vår förståelse av att vara människa, slår FN fast i rapporten The right to freedom of artistic expression and creativity (2013). Faria Shaheed, FN:s specialrapportör för kulturella rättigheter, skriver att ”konstnärlig kreativitet är nödvändigt för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”.

De svenska grundlagsstiftarna är lika tydliga som FN. Regeringsformen slår fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av tre grundläggande mål för den offentliga verksamheten och Yttrandefrihetsgrundlagen säkrar ett fritt konstnärligt skapande.

Riksdagen har även formulerat ett nationellt mål om att ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling".

Våra mänskliga rättigheter, grundlagen och riksdagens mål beskriver alla ett samhälle som ska genomsyras av konst och kultur. Men i den politiska verkligheten ser prioriteringarna annorlunda ut. Staten lägger 0,84 procent av sin budget på kultur (2018). Inte ens en procent. 

I denna kontext tillsattes den första breda konstnärspolitiska utredningen på 20 år. Den lämnade sitt 480-sidiga betänkande Konstnär – oavsett villkor? våren 2018 med orden ”Läget för konstnärer är alarmerande” (DN, 29/3-18). 
Utredningen innehåller viktiga och bra förslag  men ska de kulturpolitiska målen nås förutsätter det, enligt kommittédirektivet, att ”konstnärer kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och ha möjlighet att utveckla sitt konstnärskap”. För att lyckas med det behövs en bredare reformagenda (här finns vårt 43-sidiga remissvar till utredningen)

Låt oss bidra med ett reformprogram i tretton punkter som skulle stärka demokratins immunförsvar, bidra till förverkligandet av de konstnärliga och kulturella rättigheterna och höja konstnärernas låga inkomster.

För kommuner hänvisar vi även till vår manual "Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik".

  • Satsa minst en procent av statens budget på kultur, och anta en långsiktig vision om att denna procent ska fördubblas.
  • Anta ett konstnärspolitiskt handlingsprogram med utgångspunkt i utredningen "Konstnär - oavsett villkor" och inkomna remissvar. 

Mindre än en procent av statens budget läggs på kultur(år 2018 var det 0,84 procent). Av dessa går ett par procent för produktion av ny samtida konsten. Med en expansiv kulturpolitik, skulle fler få tillgång till konst och kultur i olika sammanhang. Med en expansiv konstpolitik där efterfrågan på konst och konsthantverk stimuleras och konstnärerna får betalt för sitt arbete med utställningar och andra konstnärliga uppdrag, skulle fler av Sveriges välutbildade konstnärer kunna försörja sig på det de är utbildade för. Det skulle göra Sverige intressantare att bo, leva i och besöka. Vi skulle bli bättre på att uppfylla de kulturella och konstnärliga rättigheterna.

 I Sverige anser alla partier att kulturen har ett egenvärde, det visar den stora kulturpolitiska partienkäten 2018. Offentliga kulturanslag ska alltså inte behöva motiveras med andra politiska syften. Kulturen i sig är målet för kulturpolitiken.

”Kulturen hjälper oss att förstå vår samtid och ger oss möjligheten att leva innehållsrika liv. Visst, kultur kan vara ett medel för tillväxt, men reduceras kulturen till ett sådant riskerar vi att ur synfältet tappa kulturens kraft, magi och själ. /…/ Ekonomi är ett medel och kultur ett mål.” Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan i Stockholm i en text för Statens Kulturråd

 

 

  • Gör bild- och formkonsten till ett prioriterat kulturområde.
  • Staten behöver en nationell strategi för bild- och formkonsten, som tar ett helhetsgrepp på konstscenen och bild- och formkonstnärers ekonomiska och sociala villkor.

När den konstnärspolitiska utredningen, den första på 20 år,  lämnade sitt betänkande "Konstnär – oavsett villkor?" våren 2018 var det med orden ”Läget för konstnärer är alarmerande” (DN, 29/3-18). Bild- och formkonstnärernas medianinkomster för skatt ligger på 13 000 kr, visar Konstnärsnämndens senaste rapport.
Utredningen innehåller viktiga och bra förslag  men ska de kulturpolitiska målen nås förutsätter det, enligt kommittédirektivet, att ”konstnärer kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet och ha möjlighet att utveckla sitt konstnärskap”. För att lyckas med det behövs en bredare reformagenda (här finns vårt 43-sidiga remissvar till utredningen)

Ett rikt och mångfacetterat konstliv förutsätter att bild- och formkonstnärerna, som producerar konsten, har ekonomiska och sociala förutsättningar att arbeta professionellt. Vägledande för regeringens konstnärspolitik är att konstnärer ska basera sin försörjning på ersättning för utfört arbete. Konstnärernas Riksorganisation delar denna uppfattning och konstaterar att konstpolitiken är underfinansierad och konstnärerna sällan får full ersättning för sitt arbete, inte ens när vi arbetar för offentlig sektor.

Staten bör:

  • Förhandla fram ett nytt striktare ramavtal för medverkans- och utställningsersättningen.
  • Arbeta för att Sveriges alla offentligt finansierade utställningsarrangörer tillämpar MU-avtalet och ersätter konstnärerna för deras arbetstid.
  • Ställa krav på alla arrangörer som erhåller statliga bidrag att MU-avtalet ska tillämpas och att även konstnärernas arbetstid har budgeterats i förväg.
  • Tillföra offentliga medel till de arrangörer som saknar förutsättningar att finansiera MU-avtalet. Det kan göras genom att en MU-stimulansfond införs där arrangörer kan söka ersättning för medverkansersättning mot att arrangören prioriterar konstnärers ersättningar.
  • Förtydliga sina regleringsbrev och riktlinjebeslut med att MU-avtalet ska tillämpas, ersättningarna budgeteras i förväg och konstnärers arbetstid ersättas samt krav på rapportering av utställnings- respektive medverkansersättning (fördelat på omkostnader och arbetstid).
  • Ge Kulturrådet och Kulturanalys, och alla arrangörer som erhåller statliga medel, i uppdrag att årligen rapportera MU-avtalets tillämpning fördelat på utställnings- och medverkansersättning (den senare fördelat på omkostnader och arbetstid)..

Medverkans- och utställningsersättningsavtalet (MU-avtalet) ingicks och undertecknades 2008 mellan Staten och Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare, Svenska Fotografers förbund och Svenska Tecknare. Avtalet innebär att konstnärer i samband med en utställning ska garanteras ersättning både för nedlagd arbetstid i samband med utställningen, omkostnader och för visningen av konsten. Avtalets intention är att vara vägledande för hela branschen, även privata utställningsarrangörer. Efter tio år med MU-avtalet får de flesta konstnärer knappt betalt för den arbetstid de lägger ned på offentligt finansierade utställningar. Det visar rapporter från Kulturrådet (årliga sammanställningar av ersättningar inom Kultursamverkansmodellen), Kulturanalys (Museer 2013) och Konstnärernas Riksorganisation (MU-barometern).

MU-avtalet skapar tydlighet och anständiga villkor - där det fungerar. Kvalitén i processen blir bättre och därmed slutresultatet, själva utställningen. Det här gynnar alla inblandade i en utställning och underlättar framtida samarbeten. Tiden då man som ansvarig för en konsthall eller ett museum inte kunde se sig själv i ögonen är snart ett minne blott, då vi nu har ett verktyg för att arvodera konstnären avtalsenligt för all den tid hen har investerat i en utställning och för visningen av verken.

Det är synnerligen allvarligt och skamligt att offentliga institutioner utnyttjar konstnärernas svaga förhandlingsposition. Ersättningarna till konstnärerna måste fullt ut räknas in som en kostnad för varje utställning.

För att lösa den här situationen måste alla aktörer inom konstvärlden hjälpas åt. Landets regioner bör göra som Västra Götalandsregionen och erbjuda arrangörer inom sin region medfinansiering av medverkansersättning. Ett annat positivt exempel är Region Kalmar som har tredubblat sina utställningsersättningar mellan 2014 och 2018.

Alla arrangörer som visar professionell konst bör använda sig av MU-avtalsmallen, och prioritera konstnärsersättningar. Konstnärerna i sin tur bör kräva att MU-avtalsmallen ska tillämpas och att arbetstiden ersätts.

Det finns tre dokument som alla som arbetar med utställningar bör tillämpa:
1. MU-avtalsmallen
2. Utställningstarifferna
3. Uträkningsmallen för att ta fram ett underlag inför förhandlingen av din medverkansersättning

Filerna finns i vänstermarginalen på vår särskilda MU-avtalssida.

Här finns argument för höjda anslag för MU-avtalet.

Läs alla artiklar på hemsidan som berör MU-avtalet. 

MU-barometern 2015 finns här.

 

 

 

Staten bör

  • Ge direktiv till sina myndigheter, verk och bolag så att det blir tydligt att enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar ska tillämpas.
  • Förtydliga gestaltningsfrågorna i Plan- och bygglagen (PBL).
  • Villkora statliga stöd till byggande med att enprocentsregeln ska tillämpas.
  • Se till att Statens Konstråd håller en heltäckande handbok över arbetet med offentlig konst som underlättar för offentliga och privata aktörer att anta regelverk, arbeta med effektiva processer och nå hög kvalitet i gestaltningarna, samt administrera en upphandlingsdatabas över konstnärer så att utövarna inte behöver registrera sig i ett stort antal olika databaser. 

Enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar innebär att minst en procent av budgeten vid ny-, om- och tillbyggnationer av fastigheter, infrastruktur och offentliga miljöer ska investeras i byggnadsanknuten konstnärlig gestaltning. De goda exemplen är många och förekommer på tusentals platser runt om i Sverige.  Regeln har bidragit till att den offentliga konsten är ett de mest tillgängliga konstnärliga uttryck vi har i våra livsmiljöer. Den platsspecifika konsten når även medborgare som inte aktivt söker sig till konstupplevelser, till exempel barn till föräldrar med litet intresse för konst.

Regeln är en av samhällets viktigaste verktyg för att bidra till uppfyllandet av "var och ens rätt att njuta av konst" (artikel 27) , som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Enprocentsregeln antogs första gången av riksdagen 1937 i syfte att skapa ett ekonomiskt utrymme för konst i planering och byggande av offentliga miljöer. ”Konsten är på väg att bliva allas egendom”, som dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg  uttryckte det. 

Här har vi samlat information om enprocentsregeln och länkar till centrala sidor: www.kro.se/enprocentsregeln. På sidan finns även statistik över tillämpningen av regeln och tydliga rekommendationer till regioner och kommuner.

Staten bör:

  • Stärka upphovsrätten för bild och formkonsten så att konstnärerna kan tillgodose sina rättigheter på den digitala marknaden (i relation till de globala plattformarna och teknikbolagen). 
  • Säkerställa att visningsersättningen ligger på samma nivå som biblioteksersättningen, så länge konstnärerna inte har (såsom författarna) förhandlingsrätt om sina villkor.
  • Se till att även bild- och formkonstnärerna ersätts för privatkopiering av deras konst (PKE behöver breddas).

De verk som en konstnär, konsthantverkare eller formgivare skapar har ett upphovsrättsligt skydd. Det innebär att verket i regel inte får användas av någon annan än upphovsmannen utan dennes tillstånd. Skyddet regleras i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (SFS 1960:729), kallad upphovsrättslagen.

Men bild- och formkonstnärernas rättigheter inom upphovsrätten är starkt beskuren och effekterna av det ska kompenseras, enligt EU-direktiv.

Upphovsrätten blir en allt viktigare inkomstkälla i en allt mer digitaliserad värld. Därför är det av stor vikt att stärka upphovspersonernas rättigheter för att skapa en jämnare maktbalans på marknaden. Upphovspersonerna står sig ofta slätt mot de globala teknikföretagen och plattformarna.

Om du har frågor kring hur du får använda olika typer av verk ska du i första hand vända dig till Bildupphovsrätt i Sverige som KRO instiftade 1989. Bildupphovsrätt i Sverige är en organisation för bild- och formkonstnärer oavsett uttryckssätt; målare, skulptörer, grafiker, performers, videokonstnärer, konsthantverkare etc. Genom Bildupphovsrätt i Sverig får bildupphovspersonerna ersättning när konstverk nyttjas och juridisk hjälp i upphovsrättsfrågor.

 

  • Inför en enhetlig moms på sex procent för bild- och formkonst, precis som för litteraturen, teatern och dansen.
  • Inför avskrivningsrätt för företags förstagångsköp av samtida konstverk, vilket exempelvis Danmark redan gjort.

Genom att ta bort nuvarande negativa särlösningarna för bild- och formkonstnärer, skapas förutsättningar för att fler kan försörja sig på den konstnärliga verksamheten.

Sedan 2000 har nästan hälften av Sveriges konstföreningar lagts ner, många av dem arbetsplatsföreningar. Effektiviseringen av arbetslivet har gjort det svårt att hålla liv i konstföreningarna, samtidigt som konstmarknaden är stadd i förändring. Därför behövs efterfrågestimulanser på konst och konsthantverk.

Konstnärer hanterar idag fyra olika momssatser; 25, 12, 6 och noll procent. Detta försvårar för konstnären som näringsidkare och har skapat avgränsningsproblem. All försäljning av originalkonst – oavsett om det sker genom galleristens eller konstnärens försorg – ska kunna omfattas av denna sexprocentiga moms för bild- och formkonst. Däremot bör möjligheten som konstnär att sälja sina egna konstverk momsfritt om försäljningen är lägre än 336 000 kronor behållas.

I många andra länder tillämpas redan en kulturmoms som en lägre generell momssats. Reglerna blir enklare att hantera för konstnärer och den privata efterfrågan skulle stimuleras.

KRO rekommenderar konstnärer att bli momsskattskyldiga men kan konstatera att en hel del tillämpar möjligheten till momsfrihet på grund av de krångliga regelverketn, trots att de förlorar ekonomiskt på detta.

Här ett brev till Finansdepartementet.

 

 

  • Anpassa trygghetssystemen för konstnärer och konsthantverkare som ofta har små och oregelbundna inkomster och är både företagare och anställd, så att systemen lyckas leverera trygghet även för konstnärer.
  • Se till att konstnärsstipendierna inte blir en trygghetsfälla. Möjligheten att under en period kunna ägna sig åt och utveckla sitt konstnärskap genom ett arbetsstipendium ska inte behöva göras på bekostnad av ökad social trygghet.
  • Trygghetssystemen ska skapa incitament för ett livslångt konstnärskap.

Social trygghet för kulturskapare ger en självständig konstnärskår och bidrar till Yttrandefrihetslagen som ska säkra ett fritt konstnärligt skapande.

KRO är inte ensam om att den otrygghet som socialförsäkringssystemen ger  kulturarbetare är oacceptabel. Alla riksdagspartierna svarar ja på frågan om socialförsäkringssystemen ska fungera som trygghet även för konstnärer och kulturskapare (såväl i 2014 som 2018 års partienkäter). Alla partierna svarar också att den stora Socialförsäkringsutredning som just nu pågår bör lämna förslag om förändringar i trygghetssystemen för att tillgodose kulturskapares särskilda förutsättningar. Det borde egentligen bara vara ett tekniskt problem kvar att lösa. Systemen ska fungera som trygghet även för konstnärer med oregelbundna inkomster och som både är företagare och anställda samtidigt, så kallade kombinatörer.

  • I den offentligt finansierade kulturen ska principen om en armlängds avstånd mellan det konstnärliga skapandet och den politiska sfären upprätthållas.
  • Myndigheter (inklusiver regioner och kommuner) som finansierar kultur ska ha ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten.
  • Fler kommuner borde bli fristäder för hotade och förföljda konstnärer i vår omvärld.

Det finns ett starkt skydd för det fria konstärliga skapandet i Sverige. Yttrandefrihetsgrundlag § 2(1991:1469): "Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande." 

Grundlagen genomsyrar Sveriges nationella kulturpolitiska mål (antaget av riksdagen 2009): "Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling."

FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”

Trots detta ramverk finns det gott om exempel på att politiker vill styra det konstnärliga innehållet vid offentligt finansierad kultur. Det är därför av vikt att de myndigheter (inklusiver regioner och kommuner) som finansierar kultur antar ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten.

I Sverige finns det konsensus om att principen om en armlängds avstånd mellan politiken och konsten ska gälla. Alla riksdagspartierna stödjer maktdelningsprincipen om att politiker beslut om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet, visar 2018 års kulturpolitiska enkät från www.kulturvalet.se. Men bara 15 procent av kommunerna svarar entydigt ja på frågan om de har policy för att garantera konstnärer deras konstnärliga frihet, exempelvis principen om en armlängds avstånd. Sju av tio kommuner svarar anmärkningsvärt nej på den frågan. Här finns ett gap mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad riksdagspartierna uttrycker på nationell nivå. 

Principen om en armlängds avstånd handlar både om demokrati och yttrandefrihet, men även om konstnärlig kvalitet och tilltro till kunskapen. Det är sakkunniga som ska göra bedömningen och fatta besluten om offentligt finansierad konst och utställningar. På samma sätt som politiker överlämnar ansvaret om vilka böcker som ska köpas in till biblioteken eller vilka skådespelare som ska anställas på stadsteatern, ska det vara en självklarhet att konstnärliga ledare/sakkunniga har ansvaret att fatta de avgörande besluten över konsten.

Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland. Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

Runt om i vår omvärld lever författare, konstnärer och kulturskapare under hot och kränkningar som beskär deras yttrandefrihet och möjlighet att vara konstnärligt verksamma. Därför har svenska kommuner blivit fristäder för författare och konstnärer som lever under hot i sina hemländer. Det finns i dag ett stort antal fristäder globalt inom nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN).

  • Konstvärlden, staten, regionerna och kommunerna bör stärka arbetet för mångfald och jämställdhet inom bild- och formkonsten.
  • Staten, regioner och kommuner bör arbeta med att underlätta för utlandsfödda bild- och formkonstnärer att bli en del av konstvärlden i Sverige. Programmet Konsten att delta, som drivs av bland annat Konstnärernas Riksorganisation, är ett verktyg för att underlätta nätverksbyggande mellan konstnärer från olika länder. 

Majoriteten av de yrkesutövande bild- och formkonstnärerna är kvinnor. 57 procent av bildkonstnärerna är kvinnor och 81 procent av konsthantverkarna/form/design, visar Konstnärsnämnden senaste inkomstrapport (2016). I rapporten Konsten – Så funkar det (inte) (2009) visade genusvetaren Vanja Hermele hur manliga konstnärer är överrepresenterade när det gäller inköp, utställningar och stipendier. Den individuella visningsersättningen (IV), som betalas till konstnärer som har konst i offentliga rum, ger en fingervisning. År 2013 var andelen kvinnor betydligt högre i de lägre ersättningsnivåerna (61 procent) medan männen var klart överrepresenterade i de högre ersättningsnivåerna (71 procent). Mäns konst har alltså i mycket högre utsträckning än kvinnors köpts in till offentliga platser.

Uppropet #Konstnärligfrihet (konstnärernas del av #Metoo) visade på stora problem med sexuella trakasserier och övergrepp i konstvärlden. Här är Konstnärernas Riksorganisations respons på uppropet.

Även konstnärer med utländsk bakgrund är underrepresenterade på den svenska konstscenen. Trots att många som har sökt asyl eller immigrerat till Sverige har konstnärlig bakgrund, är det få som gör en konstnärlig karriär här.

Konsten att delta är ett program som syftar till att underlätta för utlandsfödda bild- och formkonstnärer att bli en del av den svenska konstscenen i Sverige, och för konstnärer verksamma i Sverige att få ett nätverk i andra länder. Programmet bidrar alltså till att skapa mötesplatser mellan kollegor. Det handlar inte bara om integration utan även om demokrati och yttrandefrihet. Vi ser det som viktigt att bygga upp ett nationellt nätverk och att samma/liknande arbetssätt/metod används i hela landet. Detta bidrar även till att skapa naturliga mötesplatser mellan kollegor. Konsten att delta är ett nätverks-, mångfalds- och mentorskapsprogram.

  • Satsa på upplevelser och konsumtion som inte tär på de planetära gränserna, så som kultur.
  • Inför en skatteväxling som sänker skatter på hållbar  konsumtion och ökar den på det som skadar miljön. 

Klimathotet ställer människan inför stora utmaningar. I en tid då vi rör oss mot farliga klimatförändringar är det viktigare än någonsin att satsa på upplevelser och konsumtion som inte släpper ut stora mängder växthusgaser, så som kultur. 

För att minska antalet flygresor och andra transporter som ger stora utsläpp, behöver utbudet av offentlig konst, utställningar och konstmässor öka i Sverige, fördelat över hela landet. Därför är det positivt att alla riksdagspartierna svarar ja på frågan om man ska ha tillgång till ett mångfasetterat utbud av kultur oavsett var man bor i landet, visar Kulturvalets partienkät (2018).

I konstnärsfärger finns ännu kadmium och lösningsmedel som påverkar människa och miljö negativt, även om vi ser att kadmiumet håller på att fasas ut. De flesta konstnärer och konstskolor är idag medvetna om miljö- och hälsoeffekterna av kadmium och användningen minskar. Exempelvis Stockholms Vatten har visat hur koncentrationen av kadmium i avloppsvattnet har sjunkit dramatiskt runt konstskolorna efter att de har fasat ut färgerna och använder avskiljningssystem. Ändå behöver kunskapsläget stärkas om olika färgers, lösningsmedel och pigments konsekvenser på miljön och människor. Här behövs forskning som EU och Sverige borde stödja, och färgproducenter måste bidra till att utveckla färger som är miljömässigt hållbara. 

  • Alla gymnasieelever bör ha minst ett estetiskt ämne. 
  • Garantera alla barn möjlighet att ta del av kulturskolan. 
  • Se till att bild och form finns som ett alternativ i kulturskolan. 

Sedan alliansregeringens gymnasiereform 2011 har de estetiska ämnena slutat vara obligatoriska och är nu för de flesta elever endast ett ämne som tillval, som ofta väljs bort till förmån för ämnen som ger extra meritpoäng.

Att underminera de kreativa och estetiska inriktningarna går stick i stäv med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som slår fast att (artikel 22) "Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, /.../ rätt till ...de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet...". Enligt Barnkonventionen (§ 31) ska konventionsstaterna "respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet samt till rekreations och fritidsverksamhet."

Forskning visar också att de estetiska ämnena är centrala för elevernas studieresultat och inte minst deras förutsättningar att utvecklas och växa som individer och hitta sina egna kreativa uttryck.

Elevers möjlighet att få ta del av bild och form inom ramen för kulturskola eller skapande skola skiljer sig åt beroende på vilken kommun en bor i. Bara hälften (49 %) av kommunerna svarar entydigt, i Årets konstkommuner 2017, att de erbjuder kulturskola inom bild och form. Tio procent svarar delvis, resten nej (41 %). Det är också stora skillnader i kostnaderna för att ta del av kulturskolan. I en tiondel av kommunerna är det gratis. I fyra procent av kommunerna kostar det mer än 1000 kr. Två Stockholmskommuner toppar prislappen för kulturskolan med 1500 och 1700 kronor. I kommentarerna till svaren framgår att det är vanligt med syskonrabatter. Sex av tio kommuner (62 %) svarar ja på frågan om eleverna erbjuds skapande skola-projekt inom bild och form. 28 procent svarar delvis. 

Möjligheterna för barn att ta del av kultur och konst i skolan och kommunen skiljer sig alltså åt beroende på var du bor. I en del kommuner är avgifterna så höga att alla familjer inte har råd att låta sina barn delta.

Det är svårt att förstå varför politiken begränsar möjligheten för alla barn att få tillgång till eget skapande.  Skapandet ger oss människor fler sätt att uttrycka oss och reflektera över saker. Utan estetiken och kulturen blir Sverige fulare, tråkigare och tystare.

  • Landets 21 regioner/landsting bör stärka sin konstverksamhet, arbeta fram handlingsplaner för bild- och formkonsten och vara ett stöd till "sina" kommuner i att utarbeta kulturplaner, finansiera kulturen och inkludera den offentliga konsten och kulturen i samhällsplaneringen.
  • Landets 290 kommuner bör anta kulturplaner, gärna med stöd av manualen "Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik" som inkluderar bland annat den offentliga konsten, utställningar och konstnärliga produktionsplatser. 

Årets konstkommuner 2017 visar att medborgarnas möjlighet att ta del av konst och kultur skiljer sig mycket åt beroende på var man bor i landet. För att uppfylla "var och ens rätt... att njuta av konst", och de andra kulturella och konstnärliga rättigheterna behöver tillgången till konst över hela landet stärkas.  

I samband Årets konstkommuner samlade vi checklistor, tips, policydokument, planer och goda exempel från hela landet i manualen "Så kan kommunen kvalitetssäkra sin konstpolitik". Den har använts av många kommuner för att ta fram kulturplaner och kvalitetssäkra sin konstpolitik. Fler kommuner borde ta del av den och inspireras.

Viktiga frågor för bild- och formkonsten både på den regionala och kommunala nivån är konstscenen och det avtal som styr medverkans- och utställningsersättningen vid utställningar (MU-avtalet), enprocentsregeln för offentlig konstnärlig gestaltning, behovet av ateljéer och kollektivverkstäder, regionala resurscentrum för bild- och formkonsten, mångfald och jämställdhet inom konsten, konstens egenvärde och frihet, samt principen om en armlängds avstånd. 

KRO skriver löpande remissvar på de regionala kulturplanerna som utarbetas inom ramen för Kultursamverkansmodellen. Alla publiceras här (för Stockholms län - som ännu inte ingår i modellen har vi skrivit remiss på kulturstrategin). I dessa lyfter vi bild- och formkonstens och konstnärernas förutsättningar och villkor. 

Kultursamverkansmodellen har sedan den infördes 2011 haft till syfte att decentralisera de kulturpolitiska besluten. Grundtanken har varit att skapa ett ökat utrymme för regionala prioriteringar och variationer. Landstingen eller regionerna utarbetar en regional kulturplan i samverkan med länets kommuner och kulturliv, vilken sedan utgör underlag för Kulturrådets beslut om ekonomiska anslag.

KRO ser ett stort behov av regionala och kommunala handlingsplaner för den eftersatta och underfinansierade bild- och formkonsten. Regionala resurscentrum är ett sätt att stärka infrastrukturen för bild-och formkonsten.  De kan fungera som en mötesplats för konstnärer, näringsliv och offentliga sektorn och samtidigt föra konsten närmare publiken. Det kan liknas vid en paraplyverksamhet som samlar och samordnar konstnärer, utställningsverksamheter, uppdragsgivare och andra regionala resurser som konstkonsulenter, kollektivverkstäder och centrumbildningar. Ett resurscentrum kan erbjuda professionell rådgivning för bild- och formkonstnärer gällande exempelvis avtal, marknadsföring, omvärldsanalys, arbetsmarknad, vidareutbildning och samarbeten. I dagsläget finns det resurscentrum i Norrbotten, Halland och Skåne.

 

Sverige bör verkar för att:

  • EU gör en utredning av konstnärers ekonomiska och sociala situation och villkor i Europa och antar en handlingsplan för bild- och formkonsten (se följande punkter).
  • EU lägger minst en procent av sin budget inom alla politikområden på kultur.[1]
  • EU fördubblar sin kulturbudget i absoluta tal.
  • EU lanserar ett budgetfönster särskilt för konstnärer. 
  • EU stärker bildupphovsrätten.
  • EU antar en rekommendation om enprocentsregeln för konstnärlig gestaltning.
  • EU ingår ett utställningsavtal med IAA-Europa med inspiration från MU-avtalet.
  • EU skriver in i sitt momsdirektiv att reducerade skattesatser kan användas för konst och kultur.  
  • EU antar en rekommendation om avskrivningsrätt för företag vid förstagångsköp av samtida konst.
  • EU antar ett program för yttrandefrihet och hotade konstnärer i omvärlden.
  • EU-organen knyter konstnärer till sig i samhällspolitiska referensgrupper för en löpande diskussion om EU:s utveckling och visioner.
  • FN stärker sitt arbete för hotade konstnärer i omvärlden.
  • FN antar World Art Day som en officiell FN-dag. 

Förutsättningarna och villkoren för bild- och formkonstnärer är problematiska i större delen av världens länder, även inom Europa. EU:s kulturprogram Creative Europe bör därför i mycket större utsträckning stödja fria konstnärer genom bland annat produktionsstöd. EU borde även arbeta fram konkreta förslag för att få igång den europeiska arbetsmarknaden för bild - formkonstnärer. Det bör handla om att anta rekommendationer om enprocentsregeln för konstnärlig gestaltningar och miniminivåer på ersättningar till konstnärer vid utställningar (MU-avtalet).

I rapporten ”The Right to Freedom of Artistic Expression and Creativity” (2013) slår FN:s specialrapportör för kulturella rättigheter Faria Shaheed fast att ”konstnärlig kreativitet är nödvändigt för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Ett vitalt och utforskande konstliv kräver dock att samhällets konstnärer kan verka under rimliga omständigheter. Med FN:s ord: En fri konst förutsätter att ”stater tar sitt ansvar och skyddar, försvarar och stödjer konstnärer och deras konstnärliga frihet”.

International Association of Art (IAA) verkar för att stärka samarbetet mellan konstnärer i alla länder, förbättra konstnärernas ekonomiska och sociala ställning på det internationella planet samt försvara deras materiella och ideella intressen. Organisationen har officiell status hos UNESCO, FN:s organ för kultur-, utbildnings- och vetenskapsfrågor. Den svenska sektionen av IAA är KRO, och ledamöterna väljs vartannat år i samband med KROs riksmöte.