Omslag-konstnarlig-frihet.jpg

Hur fria är konstnärerna? Ny rapport från Myndigheten för kulturanalys!

17 juni 2021

Den 10 juni släppte Myndigheten för kulturanalys rapporten “Så fri är konsten - Den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten”. Rapporten är ett uppdrag från regeringen att göra en översyn av den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten.


Det är viktigt att använda orden på rätt sätt när det gäller kniviga frågor som den här. Vi ställer oss därför först av allt frågande till rapportens titel “Så fri är konsten”? Det väsentliga är naturligtvis att undersöka hur fria konstnärerna är att uttrycka sig konstnärligt. Det kan tyckas vara en semantisk fråga, men vi är trötta på att konstnärerna ofta osynliggörs – till och med när våra egna villkor ska avhandlas.

Om vi ser bortom rapportens titel och analyserar vad den faktiskt säger så hittar vi många matnyttiga slutsatser som förtydligar och förstärker sådant som vi från Konstnärernas Riksorganisation ständigt påpekar.

Det finns ett starkt skydd för det fria konstnärliga skapandet i Sverige. I tttrandefrihetsgrundlagen 1 kap. §1 står det: "Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande". Detta genomsyrar även Sveriges nationella kulturpolitiska mål: "Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling".

Kulturanalys övergripande slutsats är att det trots detta äger rum kulturpolitisk styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten på ett negativt sätt. Här citerar vi några längre stycken ur rapporten som vi tycker är särskilt viktiga att lyfta fram.

"– Delar av den statliga bidragsgivningen styrs och implementeras med negativ påverkan på den konstnärliga friheten.

Särskilt Kulturrådet har en mängd olika perspektiv att förhålla sig till och integrera i sin verksamhet. Det handlar bland annat om att myndigheten ska verka för olika gruppers rättigheter, interkulturellt och internationellt utbyte, kultur i hela landet och för kulturens betydelse inom andra samhällsområden. Kulturrådet har också i uppdrag att exempelvis årligen rapportera hur verksamheten bidrar till att uppfylla målen i Agenda 2030. Den politiska styrningen gör inte tydligt hur dessa olika uppdrag och perspektiv förväntas att integreras, eller inte integreras, i bidragsgivningen. Samtidigt finns det under senare år exempel på regeringsstrategier och uppdrag där Kulturrådet har getts i uppgift att främja vissa perspektiv och olika gruppers rättigheter i det konstnärliga innehållet. Syftet har bland annat varit att genom konst och kultur öka människors medvetenhet kring dessa perspektiv och på så sätt synliggöra och förändra normer i samhället. Sådan styrning bör enligt Kulturanalys undvikas oavsett tematik.

När det gäller Konstnärsnämnden är regeringen generellt mer återhållsam med mängden uppdrag och perspektiv som dessa aktörer förväntas integrera i sin verksamhet (s. 12).

– Principen om armlängds avstånd är inte möjlig att fullt ut tillämpa på regional och kommunal nivå. Organisatoriskt saknas det skydd mot politiskt inflytande över konstnärligt innehåll som armlängdsprincipen förutsätter. Dessutom visar utredningen att regioners, men även kommuners, förhållningssätt till armlängdsprincipen är tvetydigt. Principen hävdas ofta i allmänna termer, särskilt på regional nivå, samtidigt som politiker fattar beslut som befinner sig nära innehållet i den konstnärliga verksamheten.

Det innebär att principens upprätthållande blir beroende av att politiken och politiker självmant avstår från styrning. Det är dessutom vanligt att politiker fattar bidragsbeslut och sitter på styrande positioner i regionala och kommunala kulturinstitutioner (s. 15).

Utredningen visar på ett antal exempel på målstyrning och kulturpolitiskt agerande på regional och kommunal nivå som är problematiska utifrån idealet om konstnärlig frihet. Ett viktigt resultat är också att särskilt den regionala kulturpolitiken är inbäddad i de regionala utvecklingssträvandena. I detta sammanhang förväntas kulturen bidra till att stärka regioners attraktivitet, folkhälsa, ekonomiska tillväxt och hållbara utveckling (s. 16).

– Styrningens påverkan på konstnärer och kulturskapare

Ett konkret exempel är att de som söker bidrag från Kulturrådet tillfrågas om och hur de ska integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt. Frågan som ställs i ansökningsblanketten tolkas av de sökande, i stor utsträckning, som att Kulturrådet frågar efter hur perspektiven ska integreras i den konstnärliga idén och innehållet. Kulturrådets beskrivningar av sitt arbete med hbtq-frågor, och i viss utsträckning jämställdhet, på hemsidan förstärker bilden av att myndigheten värderar ansökningar utifrån dessa perspektiv på ett sätt som är problematiskt utifrån idealet om konstnärlig frihet (s. 13).

En stor grupp konstnärer och kulturskapare, närmare hälften av de svarande, uppger i rapporten att de någon gång har anpassat sitt konstnärliga innehåll i syfte att öka sina möjligheter att få bidrag utan att det enligt dem själva höjt den konstnärliga kvaliteten (s. 14).

Samtidigt visar utredningen att konstnärer och kulturskapare är en heterogen grupp, med olika inställning i frågor om kulturpolitisk styrning. Precis som det verkar finnas en kritik som går ut på att den kulturpolitiska styrningen idag inskränker den konstnärliga friheten, förefaller en relativt stor grupp konstnärer och kulturskapare efterlysa en mer aktiv kulturpolitik. Denna grupp ser positivt på att värdera konstens nytta, perspektiv och budskap i olika bedömningsprocesser (s. 14). "

Vi går mot ett riksdagsval 2022, och förbereder oss för att frågorna om konstnärlig frihet, armlängds avstånd, konstens roll i samhället och kulturens finansiering åter kommer att hamna högt upp på agendan, så som den gjorde innan pandemin då vi såg hur inte minst vissa kommuner försökte utmana och förbigå principen om armlängds avstånd. Vi välkomnar därför Myndigheten för kulturanalys utredning i en tid när den konstnärliga friheten i Sverige allt oftare blir ifrågasatt.

Mer läsning:

Myndigheten för kulturanalys, “Så fri är konsten – Den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten” (2021).

Riksdagen.se, Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469), 1 kap. §1.

Sara Edström, ordförande för Konstnärernas Riksorganisation


Nyhetsarkiv