Kulturkanon var en av mycket få kulturpolitiska punkter som lades fram i Tidö-avtalet. I december 2023 utnämndes Lars Trädgårdh till särskild utredare och sedan dess har kulturkanon debatterats flitigt. Sällan har en kulturpolitisk fråga fått en sådan uppmärksamhet i den allmänna samhällsdebatten.
Lars Trädgårdh själv ifrågasatte tidigt idén med att skapa listor på olika konstnärliga verk och meddelade avsikten att använda ett mycket brett kulturbegrepp. Visserligen finns nu i förslaget till kulturkanon listor på 50 konstnärliga verk men ytterligare en expertgrupp för samhälle har tillsatts för att välja ut “dokument, platser, produkter, enskilda händelser eller motsvarande som satt varaktig prägel på det svenska samhället och blivit viktiga referenspunkter i svensk offentlighet och självförståelse” inom områdena religion, lag och rätt, ekonomi, uppfinningar och offentlighet. Tyvärr har utredaren därmed missat möjligheten att lyfta fram konstområdenas betydelse för det svenska samhället, något som vi uppfattat som centralt för hela regeringens kanonprojekt. Det är att räkna som ett misslyckande.
Överlag innebär det snäva fokuset på kulturkanon som ett nationellt projekt en mycket begränsande syn på konsten och vi ser stora risker med att kulturkanon används i ett uppfostrande syfte eller som ett kontrollinstrument, till exempel i medborgarskapstester och liknande.
Det är viktigt att komma ihåg att dagens fria konst blir morgondagens kulturarv. För att konstnärerna skall kunna bidra till detta kulturarv så måste de kunna verka under rimliga villkor. Så är det inte idag. Att förbättra konstnärernas ekonomiska och sociala villkor är därför en nyckel för att säkra framtidens svenska kulturarv.
Intresse och engagemang för konst och kultur främjas bäst genom långsiktiga satsningar på såväl samtida konst som förmedling av kulturarvet. Det gäller inte minst skolan. Därför bör läroplanen och lärarna även fortsättningsvis sätta ramarna för vilka konstnärliga och litterära verk som ska användas i undervisningen. På så vis blir undervisningen relevant för sin tid och möter eleverna där de är. En djupare förståelse för kulturarvet stärks också av möjligheten att individen ges möjlighet utveckla sina skapande förmågor. Därför bör bildämnet återigen bli obligatoriskt på gymnasiet. Det bidrar också till att bredda rekryteringen till det professionella konstlivet.
Istället för en kulturkanon föreslår Konstnärernas Riksorganisation följande:
● Stärk konstnärernas ekonomiska och sociala villkor så att den fria konsten även fortsatt skall kunna vara en del av samhället och det levande kulturarvet. Här bör staten agera förebildligt och strategiskt långsiktigt för att säkra ett hållbart konstliv i framtiden.
● Ta fram kulturpolitiska strategier och satsningar som syftar till att tillgängliggöra kulturarvet för fler och förmedla en förståelse för bild- och formkonsten i hela dess bredd.
● Se till att bildämnet återigen blir obligatoriskt på gymnasiet. En förståelse för kulturarvet stärks av möjligheten att individen får utveckla sina skapande förmågor och bidrar till att bredda rekryteringen till det professionella konstlivet.