Den 31-årige konstnären Raman Bandarenka misshandlades till döds i Minsk den 12 november av Lukachenkaregimens specialstyrkor. Det folkliga upproret i Belarus, och regimens allt våldsammare försök att stävja detsamma, har pågått sedan presidentvalet där den 9 augusti 2020.
Mordet på Bandarenka är tragiskt nog inte det första dödsfallet, men i och med det brutala mordet får nu protesterna ny styrka.
Konstnärernas Riksorganisations Sofia de la Fuente deltog i november 2019 i en kongress för kulturarbetare, The congress of cultural workers* i Minsk, Belarus för att utbyta erfarenheter och få kunskap om att arbeta i en så politiskt hårt styrd kontext. Föga anade vi då hur situationen skulle te sig så otroligt förändrad nu ett år senare.
Vi har bett de två belarusiska konstnärerna Nadya Sayapina och Andrey Vozyanov att formulera sig kring vad som pågår i landet och hur det har påverkat dem.
“Jag ser ett växande kaos och ökad slumpmässighet i båda parternas handlingar: regimen och dess motståndare. När statens förtryck och bestraffning urholkar lagen, logiken och strategin - så blir protesterna mer och mer oväntade, okontrollerbara och multidimensionella. Ju hårdare och hemskare straffet blir, desto starkare hotet blir - desto djärvare, mer aktivt, mångsidigt och starkt växer reaktionerna. Ju hårdare förtrycket mot kulturlivet och konstnärerna manifesteras - desto kreativare blir responsen” säger Nadya Sayapina.
”Förr eller senare blir skräcken för det belarusiska fängelset så stark att enda sättet att bota den är att vistas i detta fängelse” säger Andrey Vozyanov och kämpar samtidigt som så många andra i proteströrelsen med frågan om att stanna eller fly landet. “Jag tänkte efter. Har jag inte tillbringat tillräckligt med tid i fängelset? Jag har varit fängslad 15 dagar men många andra har suttit inlåsta i 30 dagar och somliga i flera månader. Är jag feg om jag smiter? Kan jag tillåta mig själv att lämna Minsk nu? Förtjänar jag rättigheten att inte stanna kvar i Belarus?”
Nadia Sayapina citerar en av sina medfångar i fängelset: ”Jag är optimistisk angående Belarus framtid men frågan är när framtiden kommer. När protesterna började trodde jag på seger efter några veckor. Nu står det klart för mig att processen har försenats. Men utvecklingen går fortfarande i rätt riktning och kommer såklart att leda till framgång. Belarusierna har blivit ett annat folk, de har lärt sig hur nära varandra de kan vara”.
Vi publicerar här Nadia Sayapinas och Andrey Vozyanovs vittnesmål från Belarus just nu.
* The congress of cultural workers ingick i ett större projekt under 2018-2019, STATUS: The role of the artist in the changing society. Projektet genomfördes i ett samarbete mellan Konstepidemin i Göteborg och KX Gallery*2 i Belarus.
Röster från Belarus – två konstnärers vittnesmål
När kommer framtiden?
Introduktion av: Sara Edström
Belarusisk entropi: Lika oåterkallelig som det är svårt att stoppa tillbaka tandkräm i tuben
Av: Nadya Sayapina
Är din kamp tillräckligt bra? Civilsamhället i den belarusiska proteströrelsen
Av: Andrey Vozyanov
Dessa texter publicerades först i en bilaga till tidskriften Konstnären nr. 4, 2020.
Utgivningen är ett samarbete mellan Konstnärernas Riksorganisation/Svenska IAA-kommittén och Konstepidemin.
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.