Tre frågor till Pontus Raud, ledamot av IAA/AIAP:s exekutiva kommitté för Europa.
BILD: Pontus Raud
IAA/AIAP Europas exekutiva kommitte är den europeiska grenen av International Artist's Association. Sedan 2011 sitter Pontus Raud, som är konstnär och en av grundarna av Supermarket Art Fair, i dess styrelse som representant för Svenska IAA-kommittén. Vi ställde några frågor till honom om hur arbetet inom den europeiska exekutiva kommittén fortgått under corona-pandemin.
Hur har pandemin påverkat arbetet inom IAA/AIAP:s exekutiva kommitté för Europa?
En hel del har förändrats när det gäller arbetet inom kommittén sedan Pandemin startade. Vi brukade ha cirka fyra styrelsemöten per år, ibland med gäster från andra konstnärsorganisationer från Europa eller Kanada (som är medlem i IAA/AIAP:s europeiska gren). De sista åren har vi haft våra styrelsemöten i Berlin, Bratislava, Bryssel och Paris där själva mötet varar cirka tre timmar, och där vi efteråt har informella samtal kring lunch, kaffe och middag. Där, med en croissant och en espresso på ett litet runt bord i ett bistro med folk som väsnas runt omkring, kan vi utbyta berättelser om hur vi får pengarna att räcka till, vart vi utbildade oss och vad vi hoppas på i framtiden. Nu har vi, som alla andra i pandemin, digitala möten som är strax under två timmar och sedan tar det slut där.
Vilka frågor är på agendan just nu?
Det har varit ett stort fokus på digitala bildrättigheter och ersättningar den sista tiden. Det är konkret fråga som berör många länder och som kan ge konstnärer en viss ersättning. Vidare arbetar vi med frågor som rör yttrandefrihet, offentlig konst, mobilitet för konst och konstnärer och hur vi kan sprida konsten till en bredare allmänhet.
Den 15 april, på World Art Day, arrangerar vi ett ett digitalt symposium under rubriken: IAA Talks 2 / World Art Day / Paying artists. Två av talarna är April Britski som är VD på CARFAC i Kanada och Ruben Steinum som är ordförande i Norske Billedkunstnere (NBK).
Kan du säga några ord om ”A Cultural Deal for Europe”?
Jag har suttit med som representant för IAA/AIAP på några möten med Culture Action Europe (CAE) i Bryssel. Jag blev imponerad av detaljrikedomen i formuleringar i texter som skickades till de olika kommittéerna inom EU, och hur noggranna de var med vilka personer de kontaktade för de olika frågorna. På ett av mötena diskuterades att förmå EU att ge 1% av budgeten till kulturen. Konstnärernas Riksorganisations förre politiske sekreterare, Pontus Björkman, räknade för några år sedan ut att bara cirka 0,05% av EU:s budget gick till kulturen.
”A Cultural Deal for Europe” är en kampanj från CAE för att 2% av det berömda krispaketet som klubbades igenom av EU den 11 februari i år (EU Recovery and Resilience Facility) ska gå till kulturen. Det många inte tänker på är att det kommer en kravbild med dessa pengar då hälften är bidrag men den andra hälften är lån. Sedan tillkommer en rad av punkter i förslaget som vill synliggöra kultur och villkor för kulturarbetare.
Culture action Europe beskriver förslaget så här: ”Vi föreslår denna ambitiösa kulturella giv för Europa och EU: s politiska beslutsfattare, som en paraplystrategi för att återuppliva och återställa Europa genom kultur”.
Europa är delat mellan öst och väst och det har alltid varit ett problem när det kommer till identitet. Att vara en europé betyder olika saker i olika delar av EU. I förslaget nämner man ofta att kulturen i sig är en gemensam kraft och något som förenar och bygger upp Europa, men det finns andra åsikter om den saken. Som exempel kan tas Ungerns före detta kulturminister som under ett möte med CAE menade att det är Bibeln, dvs kristendomen, som är det kitt som förenar Europa. Det finns många krafter som vill bygga ett gemensamt Europa men som fastnat i den långsamma processen inom EU. Kanske blir pandemin en kris som formar ett nytt Europa och förändrar de processerna?