Den stundande ­pensionen – ett hot eller löfte?

TEMA Omfamna pensionen

TEXT: Magdalena Jung

BILD: Thron Ullberg

Blir det än mer knapert under akt tre i livet eller kan pensionen innebära en konstnärlig nytändning? Magdalena Ljung pratar med tre konstnärer som nyligen gått i pension.

Nu får jag utrymme för idéerna som mullrar i bakhuvudet.

Eva Skarbäck och jag träffas i KRO:s lokaler i skrapan på Hornsgatan, där hon har arbetat som medlemsadministratör sedan 2008. I 18 år har kontoret varit hennes självklara hemvist. Nu är hon bara gäst här, och vi dricker te i muggar hon själv gjort! Eva är keramiker med verkstad och liten butik på Djurö och med medlemskap i Blås och Knåda. Hon har livet igenom kombinerat konstnärskapet med sitt administrativa deltidsarbete.

– Jag gick i pension vid årsskiftet, som 65-åring, och har blivit dagvill. Det är en djup vana att åka in till stan på måndagar. Samtidigt är omställningen inte så stor. För många konstnärer smälter arbete och fritid ihop, liksom hem och arbetsplats, speciellt när man har sin verkstad hemma som jag. Pensionen betyder mer tid till egen verksamhet. Nu får jag utrymme för de här idéerna som mullrar i bakhuvudet.

Är det något från ditt arbete på KRO som du bär med dig in i din nya vardag?

– Det har varit viktigt för mig att arbeta för oss konstnärer som grupp. Det politiska engagemanget är en del av mig, och jag lägger inte det på hyllan. Under åren har jag varit bollplank åt många konstnärer som behövt ekonomisk rådgivning, och kunskaperna från sådana samtal kan jag nu dela med mig av i mina nätverk.

Hur ser du på din framtid som pensionär?

– Jag är inte orolig för att inte klara mig. Min familj har alltid levt billigt. ”Hur ska jag klara mig?” Det hör man mer från folk som haft feta löner, med månadsinkomster som årsinkomster för konstnärer. Samtidigt säger flera av mina konstnärsvänner att de aldrig haft en så stadig inkomst som när garantipensionen kommer. Men de lever samtidigt under fattigdomsgränsen. Det blir skevt.

Vad skulle du vilja ändra på när det gäller konst-närers arbetsliv och pensioner?

– Det är mycket! Många konstnärer har timanställningar som extraknäck som inte ger någon tjänstepension, som kvällskursen i keramik jag ledde i 26 år vid Folkuniversitetet. Det finns en bild hos politiker om att folk inte vill arbeta, men i Finland, där det gjordes ett experiment med medborgarlön, gick inte folk ner i arbetstid. Alla vill ha ett meningsfullt sammanhang att gå till. KRO har alltid arbetat för att arbetsstipendierna ska vara sjukpenning- och pensionsgrundande, och här får jag delegera frågan vidare till vår ordförande Sara.

KRO:s ordförande och konstnär Sara Edström och jag hörs på mejlen. Hennes svar avrundar mina samtal om pensionen och hur vi konstnärer ska klara oss i livets tredje fas.

– Vi tycks äntligen se en ljusning angående de statliga stipendierna, så att de kan räknas som sjukpenninggrundande inkomst. SGI-utredningen som Calle Nathanson la fram för flera år sen ses plötsligt som en prioriterad fråga av kultur-ministern, och alla oppositionspartier säger detsamma. Vi ser också med intresse på det finska pilotprojektet där konstnärer som producerar utställningar på institutionerna får en anställning och därmed vettiga ersättningar.

Stipendier eller anställningar för konstnärer ses som grädde på moset – som bidrag. Vad säger du om det?

– Det är ett stort missförstånd. Det fria kulturlivet är så pass viktigt att det står i grundlagen att vi ska ha det. Den allmänna visningsersättningen som tillfaller konstnärer när de upplåter sina verk offentligt är en viktig finansiell grund för delar av Konstnärsnämndens stipendier. Det är på samma sätt när författares böcker lånas ut på bibliotek eller när musikers verk spelas i radio. AV-ersättningen är alltså inte ett bidrag, utan en ersättning för användning av konstnärligt arbete. Stipendierna blir alltså en utbetalning till konstnärerna för att de gör exakt det som staten vill att de ska göra. Om man efter ett sådant arbetsliv inte kan leva på sin pension finns det ett grundläggande fel i systemet.

Jag bara längtade till pensionen!

Kristina ”Krissan,” Abelli Elander har precis öppnat sin utställning …I was here… på Cornelia Sojdelius Gallery i Stockholm. Hon visar dioramor som tycks komma från en annan värld samt målningar med underfundiga texter. Blomsterbuketter står på bordet och ett par vänner håller henne sällskap. Det är Jan Öqvist, tv-scenografen och regissören som hjälpt Krissan att hänga sin utställning och Sissel Wibom som själv ställer ut på Konstnärshuset. Jag ställer mina frågor, och vännerna dröjer sig kvar, lyssnande. Det är fint, det är sällan man ger varandra den tiden.

– Jag gick i pension ifjol, nu är jag 73 och fortfarande igång. Konstnärskapet är ett uthållighetsarbete med en väv av sysselsättningar, och mitt valspråk har alltid varit ”många bäckar små”. Sen blir det ens eget ansvar att hålla reda på alla anställningar och timmar. Vilka har betalat tjänstepension och vilka har inte gjort det?

Du var en gång min lärare på Konstfack. Hur var de åren?

– Jag älskade att jobba på Konstfack. Med start 1996 var jag där tio år, men var väldigt sur på lönen. En adjunktstjänst baserades på en vård-biträdeslön med 18 500 i månaden, och vi gick på halvtid. Efter skatt fick jag ut 6 000. Det räckte precis till hyran. Jag var ensamstående med barn, jobbade extra med att illustrera för DN och laga mat på ett behandlingshem på helgerna. Inga nöjen eller cigaretter, och tiden för min egen konst krympte till fredag eftermiddag. I detta förtvivlade läge började jag rita serier för att ha ett konstprojekt som inte kallnar, utan ett där jag snabbt kunde gå in och ut ur arbetet.

Men du har ändå kunnat arbeta med måleri, installationer och keramik och gör det fortfarande som pensionär?

– Jag bara längtade till pensionen! En liten fast summa varje månad är en lyx jag aldrig haft. Och jag har mer uppdrag nu än någonsin, men alla ger inte pengar. Genom åren har jag fått bra uppmärksamhet för min konst, men sålt dåligt och blivit dumpad av gallerister. Som tur är har jag Konstnärsnämndens stipendium, fem plus fem år, men det tar slut snart. Då kanske jag måste släppa min pyttelilla ateljé i Tallkrogen där jag bor och bygga om mitt lager. Det är bra med konst som kan monteras ner och stuvas undan, vilket jag inte tänkte på som ung, när det var billigt med rivningskontrakt.

Hur skulle villkoren för konstnärer och pensionen kunna förbättras?

– Höj frilansarvodena så att vi kan pensionsspara även i eget företag. Inför medborgarlön. Ta bort skatt på pension. Jag har konstnärsvänner som får ut 8 000 i svältpension, vilket är ovärdigt ett modernt samhälle. Konstnärer bjuckar så mycket på sitt arbete, samtidigt skapar de stora värden, som gentrifieringen exempelvis. Så konstnärer är inga parasiter, i så fall är det andra som parasiterar på vårt arbete, får oss att känna oss skyldiga och tacka ja till skamlöst underbetalda arbeten. Konstnären ses också som rosen på tårtan. Åh, det är så svängigt och flärdfullt. Nej, det är ett jädra slit. Men man gör det för att man är så motiverad. För att man själv vet hur mycket kulturen betyder för en.

Peter Svedberg bjuder på årets första semla i sin lägenhet på Södermalm. Med grädde om näsan tittar vi på hans verk som hänger och står kring oss. Bitar av verk och skisser, för Peter arbetar mest med installationer i stor skala. Den första konstnärliga gestaltningen Flygturbiner och vingprofiler gjorde han 1995 för Bromma tunnelbanestation. Projektet Stad som installerades 2017 på T-centralen/Station Stockholm City har många sett. Bakom tjocka, oregelbundna glas finns fotocollage av vintriga stadsbilder. Bland alla flanörer syns också undertecknad i pälsmössa. Nu är Peter på gång med det stora projektet En dag i Karlstad till järnvägsstationen i samma stad, med invigning den 4 maj.

– Sen jag gick i pension för fem år sedan har jag haft fullt upp. Det är roligt men också slitigt för en 70-åring att ta hand om alla moment i ett projekt som hållit på i åtta år. Teknik, logistik, ekonomi. Stå i en kall tunnel och vara byggtekniker, städa, sen hem och administrera. Jag har fantastiska assistenter, men det är mycket som landar på mig ändå. Som konstnär är du både privilegierad och orättvist behandlad, men om jag skulle få leva om mitt liv så skulle jag välja samma sak.

Det är lätt att tro att pensionärer inte är lika heta på konstens marknad?

– Så kan det vara i gallerivärlden, men offentliga utlysningar bygger på kompetens och tidigare uppdrag. De vill ha garantier för att projektet är hållbart, genomförbart och kan bli klart i tid. Jag är byggnadssnickare i grunden och ritar mina skisser i ett arkitektprogram. Jag talar redan juryns språk och har kanske ett försprång där.

Vad är det för skillnad på kulturskapare och andra yrken efter pensionen?

– Pensionen för en konstnär är bara en formell sak, en summa pengar varje månad, som ett stipendium. Konstnärsnämndens tvååriga arbets-stipendier ligger på 120 000 om året sedan 2008, och det är jämförbart med garantipensionen. Men till skillnad från pensionen räknas inte stipendier som A-inkomst, vilket kan krångla till livet. En fråga som borde ses över. Stipendier är för det mesta räddningen för många. Men när jag hade ett arbetsstipendium var min A-inkomst så låg att jag inte var kreditvärdig. Jag kunde inte beställa en transport av mina verk, utan min mamma fick underteckna. Likadant när jag och min dåvarande fru skulle köpa ett radhus, hon hade ett arbets-stipendium, vilket gjorde att vi inte kunde få lån trots hög kontantinsats.

– Vilket råd skulle du ge till konstnärer som oroar sig för sin pension och till nyblivna fattig-pensionärer?

– Ha andra jobb vid sidan om så att du får pensionspoäng, och ta med dig kunskap från dessa arbeten in i ditt konstnärskap. När jag jobbade som var vårdare på mentalsjukhus mötte jag människor med annorlunda perception, vilket fick mig att tänka utanför boxen. Jag hade också en forskartjänst på Ericsson i fyra år där vi undersökte framtida användande av mobiltelefoni. Tekniska lösningar för scenografi i musik- och reklamvideor var ett annat uppdrag. Allt det har jag dragit nytta av. Oregelbundna jobbscheman med lediga dagar har också passat mig. Fast jag har aldrig haft en ledig dag i mitt liv, jag har jobbat jämt. Något som fler äldre konstnärer borde hålla reda på är Konstnärernas hjälpfond, därifrån kan man söka medel vid skral ekonomi.