Enkät: Konstnärer 
i pensionstankar

TEXT: Robert Stasinski

Pensionen är för många synonymt med vad som ligger bortom horisonten – dit når jag en dag, men inte riktigt ännu. Synonymt med åldrande, kanske sjukdom, hälsosvikt och inkomstbortfall. När medellivslängden ökar i samhället lär pensionen bli en mer betydande del av livet, och för konstnärer är det traditionella skiftet från yrkesliv till vila, från produktion till nedvarvning, inte lika självklart som för andra grupper. Många är konstnärer, oavsett ålder och ekonomisk status.

För att ta reda på hur tankarna går för konstnärer i olika faser av livet ställde vi frågan om hur de tänkt att konstnärskapet ska se ut efter pensionen. Ett tjugotal konstnärer tillfrågades och drygt hälften valde att svara. Vissa uttrycker stor oro, vissa har knappt ens tänkt sig att konstnärskapet ska förändras och några har hittat speciallösningar för att försörja sig under livet. Andra har redan mejslat fram vilka typer av inkomster de förväntar sig kunna få i livets tredje fas. Inre drivkraft stöts mot yttre trygghetssystem, och tydligt blir att pessimism kring de ekonomiska aspekterna av pensionen och åldrandet dominerar bland de svenska konstnärerna som svarat, delvis eftersom många inte vet exakt vad de kommer att få ut i pension, exempelvis då man har arbetat utomlands eller mellan tillfälliga och fasta arbeten. Samtidigt finns en obruten energi för att arbeta till sista andetaget med sin konst, att trots bristande trygghetssystem och samhällsskydd fortsätta utvecklas som konstnär.

Frida Klingberg, ålder: 45

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Ärligt talat så har jag accepterat att jag kommer vara fattig som pensionär. Jag valde att satsa på något jag anser viktigt och brinner för. Tyvärr ger inte just det jag ville göra med livet social trygghet, vare sig som verksam eller som äldre. Jag är medveten om det och tycker det är förfärligt att samhället inte ser värdet av konst och konstnärers arbete. Självklart önskar jag att samhället hinner förändras till det bättre innan jag blir pensionär, om jag nu får lyxen att leva länge.

Jag tror jag kommer att ha mer tid för konsten i pensionsåldern än nu.

Ser du konstnärskapet som livslångt eller tänker du att det är något du kommer att dra ner på?

– Jag ser det som livslångt, även om jag just nu har en paus på obestämd tid. Eftersom jag ville skaffa barn (på egen hand) så tar jag hand om barn och lönearbetar ganska mycket sedan fem år tillbaka utan tid över till något annat. Det gick inte att kombinera ett ensamstående föräldraskap med aktivt konstnärskap på grund av den ekonomiska otrygghet det innebär. Jag tror jag kommer att ha mer tid för konsten i pensionsåldern än nu.

Vet du i runda slängar vad du kommer att få i pension?

– Det är helt oöversiktligt. Eftersom jag har arbetat deltid på så otroligt många ställen över åren så får jag en drös papper med tjänstepension från olika företag varje år, med några hundralappar eller några tusenlappar i varje. Jag inser att jag inte kommer att ha någon pension att tala om, även om jag skulle börja jobba heltid idag och framåt. Jag väljer att inte räkna på det. Vill inte veta. I nuläget får jag precis vardagen att gå ihop ekonomiskt, så jag kan ändå inte göra något åt det.

Vilken eller vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid?

– En rimlig basinkomst eller miniminivå för pension som går att leva på vore det enda mänskliga. Inte bara för konstnärer, utan för alla.

Mourad Kouri, ålder: 39

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Än så länge har tankarna kring pension mest varit abstrakta – vid tillfällen närmare sagt barnsliga – i den bemärkelsen att jag inte riktigt tagit den perioden av livet på fullaste allvar. Det kanske inte är ovanligt att inte tänka så långt fram heller, men ju äldre jag blir, desto mindre främmande känns det. Om än fortfarande rätt så diffust.

En fördel med det konstnärliga arbetet i sig, att det liksom inte riktigt går att ringa in och därför är mer eller mindre föränderligt.

Ser du konstnärskapet som livslångt?

– Förhoppningsvis något livslångt då jag inte vet vad jag annars skulle kunna ägna mig åt under en längre tid, rastlös som en är. Samtidigt är det nog en fördel med det konstnärliga arbetet i sig, att det liksom inte riktigt går att ringa in och därför är mer eller mindre föränderligt. Ibland upplever jag att det ligger något ologiskt i tanken på att gå i pension som konstnär, eftersom jag ändå föreställer mig att jag kommer att vilja syssla med liknande skapandeprocesser även då.

Vet du i runda slängar vad du kommer att få i pension?

– Vagt uttryckt tror jag, och hoppas, att den kommer att bestå av ett slags kombination av sparpengar, allmän pension från exempelvis undervisning eller liknande samt fortsatt konstnärligt arbete. Lite som jag var inne på i förra frågan: det kanske inte blir en pension ”som sådan” för mig, så länge kroppen såväl som sinnet tillåter mig att producera alster under rimliga villkor ... Är det en orimlig tanke? Jag vet inte.

Vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid?

– Det vore ju bra om miniminivån för pension och basinkomst i allmänhet inte sänks för att kompensera för kapitalvinster på bekostnad av det offentliga, men det berör ju oss alla egentligen. Pensionsgrundande konstnärsstipendier har jag vid några enstaka gånger sett dyka upp och noterat i bakhuvudet, då det skänkt ett slags tröst eller vag optimism inför framtiden. Sen är ju saker som temat för detta nummer ett slags rådgivande tillfälle för reflektion och eftertanke.

Jörgen Svensson, ålder: 68

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Jag ser fram emot pensionen, dock med en viss oro. Jag har klarat min ekonomi hyfsat bra genom stipendier och till och från lönearbete. Jag har alltid sett till att de lönearbeten jag har haft har varit intressanta och på något sätt kopplade till konstnärskapet, som typ att undervisa på konstskolor. Jag har heller aldrig jobbat heltid med löne-arbete, därav oron inför pensionen eftersom jag förväntar mig att den pension jag kommer att få blir låg.

Ser du konstnärskapet som livslångt?

– Konstnärskapet är för mig livslångt. Det är en betydande del av mig och den jag är. Jag hoppas kunna få mer tid och jobba mer med konsten efter pensionen. Men det hänger ju på om man får vara frisk.

Vet du i runda slängar vad du kommer att få i pension?

– Det är en annan faktor till oron, att jag inte har någon direkt koll på vad jag kommer att få i slutändan. Jag jobbade i många år som professor på Konstakademin i Trondheim och i olika referensgrupper vid tillsättande av professorer och har försökt få reda på vad det kommer att betalas ut därifrån. Den norska pensionsmyndigheten har bara sagt att jag får reda på det när den svenska pensionen börjar att betalas ut. Väldigt märkligt. Jag borde naturligtvis försöka få bättre koll, men ett väsentligt problem i detta sammanhang är att jag har extremt lite intresse för pengar.

Vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid?

– Jag är rädd för att jag inte är rätt person att ge råd i den här frågan. Svaret på föregående fråga är väl ett tydligt bevis på det. Pensionsgrundande stipendier är väl bra men det är ju långt ifrån alla som får dem. Jag lyckades få Konstnärsnämndens tioåriga stipendium som är pensionsgrundande, och det borde ha tillfört min pension något. Ett råd är väl att försöka spara så tidigt som möjligt. Det är dock ett råd jag själv inte kan följa. Jag har haft fyra barn att försörja, så att jobba med konst och kunna lägga undan pengar har för mig varit en svår ekvation.

Johanna Gustafsson Fürst, ålder: 52

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Jag förväntar mig en väldigt låg pension så jag planerar snarare för att ha så lite utgifter jag kan i framtiden. Och när jag säger ordet framtid vill jag också säga att ekonomiska systemen är så oförutsägbara i det världsläge vi har, så det känns oöverstigligt att reda ut hur jag ska göra. Saken är också den att jag för cirka 15 år sedan gjorde en snabb koll och fick rådet att jobba heltid tills jag är 67 år gammal, och då skulle jag ändå få en väldigt låg pension, för det var liksom för sent att få ihop nog. Så redan då handlade valet om att helt sluta göra konst och lägga tid på att tjäna mycket pengar och det vill jag inte. Jag väljer att vara konstnär, det har jag gjort nu i 30 år och det verkar som att jag fortsätter.

Ser du konstnärskapet som livslångt eller tänker du att det är något du kommer att dra ner på?

– Det är livslångt.

Vilken eller vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid? (T.ex. pensionsgrundande stipendier, bättre frilanssystem, miniminivå för pension, basinkomst, bättre rådgivning för konstnärer, etc.)?

– Dina förslag låter bra. När det kommer till rådgivning så förutsätter det ju bättre villkor, så att det finns något att ge råd om.

Peter Johansson, ålder: 61 år

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Jag får bara den allra minsta pensionen som min gamla kompis kallar folkpension. Runt 11 000 i månaden om jag fattat rätt. Men har kollat lite och kan börja ta ut den redan vid 63! Strålande lyxigt, som ett stipendium varje månad. Täcker ju boendet. Kanske gör det mig något lugnare i alla fall, men fan vet, de flesta av mina idéer och projekt har kommit ur skit och elände. Kanske blir man bara lat och tråkig med pension? Hur som helst kvittar det om jag väntar till 67 år, blir bara nån hundring mer, så lika bra att ta ut den så snabbt det är möjligt. Behöver pengar till att göra konst nu, inte när jag är sjuk och skröplig.

Ser du konstnärskapet som livslångt eller tänker du att det är något du kommer att dra ner på?

– Om jag fick drömma skulle jag gärna fortsätta jobba med konst och allt däromkring tills jag stupar, men jag har ju ingen aning om jag får ha hälsan och orken. Aldrig tagit detta för givet och är nog mer förvånad över att jag lyckats hanka mig fram på dessa fula grejor. Vem trodde att självterapi skulle intressera så många andra? Sjuk jäkla tur, om man nu får svära.

Vilken eller vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid?

– Allt som gör det möjligt att jobba vidare och mer är ju bra. Pensionsgrundande stipendier, utökade inkomster från rättigheter som IR och IV från Bildupphovsrätt är strålande. Redan nu en av mina största inkomstkällor. Gillar också de försök som gjorts på Irland med statliga löner för kulturarbetare.

– Annat jag tror på utifrån de sponsorer och mecenater jag mött är deras önskan om avdragsrätt för inköp av konst, det finns ju för design och form så borde kunna lösas. Samma med avdragsrätt vid företagsstöd (sponsring) till kultur. Med lite tur skulle detta kunna ge lite mer pengar till kulturen i stort.

– Sedan denna oro och utsatthet som konstnärer känner. Om jag skulle ta mig själv som exempel:

– Mina inkomster når aldrig så högt att jag ens får chans att hyra lägenhet, inte ens av ett kommunalt hyresbolag. Även om jag kan bevisa att jag de senaste tio åren fått in stipendier så att jag kommer upp i denna summa. Så jag har fått jaga borgenärer och olika sorters säkerhet för att ens hyra en liten lägenhet, än mindre låna pengar till konstprojekt eller annat som en bil om jag behövt en.

Vem trodde att självterapi skulle intressera så många andra?

– Det i sig är rena farsen att presentera sig och en låneidé för en bank. Det är ett tips för alla som vill ha en riktigt rolig halvtimme: pröva att gå på banken och låna pengar!

– Hela verksamheten blir ju nästan maffiaartad. Jag tigger material och tjänster av sponsorer, ser till att få alldeles för mycket material, säljer det partiet mot verkliga pengar eller byter mot annat material eller någon hantverkares hjälp.

– Byter tandvård, datorreparationer, revisorstjänster och grannens stora skrivare mot gammal konst jag har i lagret. Vi räknar av och så pytsar jag in mer konst om en lagning pajat i tänderna.

– Med andra konstnärer eller hantverkare byter jag arbetstimmar. På detta sätt existerar inte pengar, men konsten blir gjord.

– Ja, nåt måste vara fel i systemet när man tar till dessa lösningar. Så jag välkomnar allt som kan förbättra våra villkor. Men där finns värre exempel jag stött på, med unga konstnärer som valt att inte skaffa barn för att ha råd att göra konst.

konstnärsduon Åsa Norberg & Jennie Sundén, ålder: 49

Hur går era tankar kring pensionen?

När konstnärer går i pension är det ofta inte från konstnärsyrket de går, utan från brödjobbet.

– Om vi ska vara ärliga så är pensionen inget vi har tänkt på särskilt mycket. Antar att vi inte är ensamma om det. Hursomhelst tycker vi att frågor generellt kring konstnärers sällan ger hela bilden. De flesta konstnärer får inte sin inkomst från konstnärligt arbete, vilket betyder att landets konstnärers egentliga genomsnittsinkomst grundas på ett vårdjobb, lärarjobb, konsultjobb eller liknande.

Ser ni konstnärskapet som livslångt eller tänker ni att det är något ni kommer att dra ner på?

– När konstnärer går i pension är det ofta inte från konstnärsyrket de går, utan från brödjobbet. Och för de flesta är det nog detta arbete som den utbetalda pensionen grundas på. I diskussioner om konstnärers inkomst lyfts ofta låg ersättning som det stora problemet. Ersättningen för utställningar är förstås exceptionellt dålig, men det som kanske är det stora problemet är att det finns för få möjligheter och tillfällen för konstnärer att ens få betalt. Att det finns för få utställningsplatser och alldeles för få stipendier för att försörja de konstnärer som utövar konstnärligt arbete i Sverige idag.

– Detta leder till att det inte finns någon ekonomisk kontinuitet i en konstnärs yrkesliv. Frågorna ni ställer skulle antagligen besvaras väldigt olika av en och samma konstnär i olika skeden av deras liv. Att titulera sig konstnär är ett åtagande som få pensionerar sig från. Däremot är brödjobbet det.

Vet ni i runda slängar vad ni kommer att få i pension?

– Nej men gissningsvis garantipension.

Vilken eller vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för er pensionsframtid?

– Absolut skulle alla slags ekonomiska stöd såsom fler och pensionsgrundande stipendier, basinkomst, höjd garantipension o.s.v. hjälpa.

Nicole Khadavi, ålder: 27

Hur går dina tankar kring pensionen?

– Jag har nog aldrig tänkt att jag kommer att pensionera mig, men ärligt talat tänker jag att om jag skulle hamna där föreställer jag mig ett liv likt det jag har nu, fast med lite mer sparpengar. Även om jag till största delen försörjer mig som konstnär är det alltid svårt att få ihop det. Jag föreställer mig att många pensionärer lever så som konstnärer lever ständigt och jämt – alltid lite kort om pengar – men jag kan såklart ha väldigt fel. I varje fall vill jag ha en större buffert än i dagsläget och kanske bo någonstans där det är varmare och billigare än i Stockholm. Allting känns ju lite lättare då, förutom att garantipensionen upphör om man lämnar Sverige …

Jag har nog aldrig tänkt att jag kommer att pensionera mig

Ser du konstnärskapet som livslångt eller tänker du att det är något du kommer att dra ner på?

– I dagsläget är skapandet ett behov snarare än ett val. Jag känner mig instängd och tappar mening i dagarna om jag inte får materialisera mina tankar. Därför har jag alltid tänkt att det kommer att vara en livsstil jag lever livet ut. Men jag försöker ta höjd för att kroppen inte skulle orka bygga och försöker hitta sätt att visualisera idéerna utan att bygga dem själv. Men eftersom jag jobbar med installation och rumslighet är det väldigt svårt. Ofta växer alla former fram i verkstaden.

Har du någon idé eller tanke på vad din pension kommer att bestå av?

– Jag tänker att jag successivt ska dra ner på kostnaderna genom livet – försöka betala av lån innan pensionsåldern för att kunna leva på sparpengar. Jag har väldigt dålig koll på de traditionella pensionssystemen som tjänstepension och inkomstpension, jag har alltid tänkt att konstnärer och frilansare inte kan förlita sig på sådant, utan måste spara själva. Jag hoppas kunna varva sparpengar med ett aktivt konstnärskap, även om jag förväntar mig ett lägre skapartempo i högre ålder.

Vilken eller vilka förbättringar skulle göra störst skillnad för din pensionsframtid?

– Om svenska staten hade börjat värdesätta konstens förmågor och nödvändigheter för framtiden som komma skall kanske vi hade kunnat få konstnärslön, vilket hade varit det allra bästa. Då kunde vi spara till vår pension precis som alla andra med ”vanliga” jobb.