Konsten att vägra drevets logik

TEXT: Stina Wollter

Stina Wollter svarar på kritiken och anklagelserna riktade mot henne i nr 4 2025 i artikeln ”Om konstnärernas upplevelser” med en replik om konstnärers experimentella metoder, drevets logik och offentlighetens villkor.

Detta är en debattartikel, skribenten står för åsikterna i texten.

I. VALET

Det finns stunder då neutralitet upphör att vara neutral.

Då tystnad blir en handling och undvikande en lojalitet med den starkare parten.

För konstnärer är detta val särskilt skarpt. Vi arbetar där språket skaver, där det synliga möter det undanträngda. Angelägen konst föds lättare i friktion än bekvämlighet.

Andreas Gedin har skrivit om mig i -Konstnären. Han kallar det kritik. Kritik är nödvändig i en levande offentlighet. Men också kritik måste tåla granskning. Skärper den sakfrågan eller förskjuter den fokus till person? Prövar den argument eller markerar den vem som anses legitim att tala?

Detta handlar därför inte bara om mig utan om vilken offentlighet vi vill ha.

II. DET OFFENTLIGA RUMMET

Hannah Arendt beskrev offentligheten som den plats där människor träder fram som handlande och talande subjekt. Politik uppstår där vi visar oss för varandra och låter våra ord möta motstånd.

Ett sådant rum bryts inte bara ned genom -förbud. Det bryts ned när etiketten ersätter argumentet, när skuld antas före prövning, när människor reduceras till varningssignaler.

Då glider samtalet mot något annat. En informell domstol utan tydliga kriterier.

Den judiska intellektuella traditionen, som Andreas Gedin själv rör sig i när han skriver om exilens Berlin och Joseph Roth, har länge visat en annan väg. I Talmud är oenighet en metod. Sanningen hålls levande genom tolkning och motläsning. Joseph Roth skildrade hur samhällen bryts ned inifrån långt innan de formellt kollapsar. Hur språkets förskjutningar föregår institutionernas.

Precision är här inte en formalitet.

Den är en etisk hållning.

III. KONSTNÄREN SOM VITTNE

Konstnären verkar i – och prövar samtiden. Gör det som sker synligt.

Käthe Kollwitz gav sorg och fattigdom en kropp. Ai Weiwei visar hur konst kan vara maktkritik utan att bli propaganda. Felix Nussbaum målade Europas moraliska sammanbrott inifrån, innan historien hunnit ge det ett slutgiltigt namn.

I erfarenheten efter Förintelsen finns röster som Primo Levi och Paul Celan, där språket bär både minne och ansvar.

Det värsta börjar inte alltid med våld.

Det börjar när språket förlorar sin noggrannhet.

Att uppmärksamma sådana händelser är inte att sprida myt eller konspiration. Det är att ta rättsstatliga principer om samtycke, ansvar och likhet inför lagen på allvar.

IV. TYSTNANDETS MEKANISMER

Ingen behöver formellt förbjuda en konstnär för att hon ska tystna.

Det räcker att höja kostnaden för att tala.

Uteblivna uppdrag. Tystnad från institutioner. Signaler om att vissa frågor gör en omöjlig.

Elisabeth Noelle-Neumann beskrev hur människor tiger när de upplever att deras röst leder till social bestraffning. När fler tiger smalnar samtalet av tills det riskerar att bli stillastående.

Budskapet behöver sällan uttalas öppet.

Det förstås ändå.

V. JAG VÄLJER ATT STÅ KVAR

Under de senaste två åren har en bild av mig cirkulerat som jag inte känner igen. Den har ibland gått långt bortom saklig kritik och varit svår att bemöta i sak.

Jag har uttryckt mig otydligt vid tillfällen. Jag lär mig fortfarande. Ett öppet samhälle förutsätter att människor kan ompröva och fördjupa sina ståndpunkter.

Jag vill kunna tala om antisemitismens återkomst i Europa, om krigets brutalitet, om folkrättens gränser, om både judiskt och palestinskt liv, utan att samtalet förvandlas till moralisk utplåning av dem som talar.

Det är den offentligheten jag vill försvara.

VI. ANTISEMITISM, FOLKRÄTT OCH -MÄNNISKOVÄRDE

Antisemitism är en av historiens mest förödande idéer. Den måste bekämpas konsekvent och utan undantag.

Just därför kräver anklagelsen precision. Att kalla någon antisemit eller att hävda att någon sprider antisemitiska föreställningar är ett allvarligt utpekande. Det kräver konkretisering, sammanhang och möjlighet till bemötande.

Antisemitism riktar sig mot judar som judar. Mina inlägg har handlat om statlig politik, krigföring och folkrätt. Den gränsdragningen är avgörande. Den är nödvändig för att skydda såväl palestinier från krigsbrott som judar från att kollektivt göras ansvariga för dem.

Min kritik av den israeliska staten är politisk och rättslig. Den är inte etnisk. Jag avvisar antisemitism. Jag avvisar också all avhumanisering av palestinier.

Vi måste kunna hålla flera verkligheter samtidigt: judisk rädsla efter 7 oktober och folkmordet på palestinier i Gaza.

När en verklighet används för att tysta en annan förlorar vi vår moraliska kompass.

Inga civila är legitima mål.

Inget barns död är ett argument för det.

Ingen stat står över folkrätten.

VII. METOD, PROPORTION OCH FOKUS

Andreas Gedin visar i sitt historiska arbete stor respekt för källor och sammanhang. Därför förvånar det mig att han inte tillämpar samma noggrannhet i beskrivningen av mig.

Den metod man kräver i arkivet måste också gälla i samtiden. Annars riskerar vi att göra källkritik selektiv.

Min invändning är inte i första hand personlig.

Den handlar om konsekvens.

Den handlar också om proportioner. Om hur en otydlig formulering i sociala medier kan utlösa enorma offentliga uppgörelser samtidigt som krigets brutalitet fortgår, medan kroppar ännu begravs och tusentals människor sitter frihets-berövade.

När indignationen riktas mer mot den som talar än mot det lidande som beskrivs behöver vi fråga oss vad som egentligen står i centrum.

VIII. ABU KABIR

Min hänvisning till Abu Kabir gäller dokumenterade och kritiserade missförhållanden kring hantering av organ och vävnader utan fullgott samtycke från anhöriga, något som utretts och lett till förändringar.

Att uppmärksamma sådana händelser är inte att sprida myt eller konspiration. Det är att ta rättsstatliga principer om samtycke, ansvar och likhet inför lagen på allvar.

Om hänvisningar till dokumenterade maktmissbruk och institutionsmisslyckanden i Israel automatiskt kan tolkas som antisemitism uppstår ett allvarligt problem. Då förlorar vi förmågan att skilja mellan saklig kritik och hatideologi. Den gränsen är avgörande, både för att skydda judar från verkligt hat och för att upprätthålla möjligheten till legitim granskning av statliga handlingar. Historien visar att straffrihet för makthavare är förödande.

IX. OM KONSEKVENSER

Att beskriva konsekvenserna av ett drev är inte att begära immunitet från kritik.

Det är att redovisa verklighet.

Den som talar om priset för att tala ber inte om medlidande. Hon synliggör en mekanism.

X. OFFENTLIGHETENS VILLKOR

Jag kräver inte samförstånd.

Jag kräver en offentlighet som kan bära oenighet utan att ersätta argument med stämplingar.

En offentlighet där precision väger tyngre än påhopp.

Där människor inte reduceras till symboler.

Där allvarliga anklagelser hanteras med ansvar för konsekvenserna.

Det är en grundnivå för värdighet.

XI. SLUTORD

Jag är inte antisemit.

Jag har aldrig varit det.

Jag kommer fortsätta bekämpa antisemitism och stå upp mot allt judehat.

Och jag kommer fortsätta kritisera statlig politik som kränker människors rättigheter, oavsett stat.

Jag vill stå kvar i ett samtal där vi kan kritisera makt utan att förlora varandra som människor.

Det är svårare än att vinna en debatt.

Men det är mer nödvändigt.

Stina Wollter

Konstnär, programledare, människa