Ge konstnärer tillgång till trygghetssystemen

Krönika till medlemssidorna för Konstnären nr 1 2026, av Sara Edström, Riksordförande, Konstnärernas Riksorganisation

BILD: Jennie Lind

Under en kort period för cirka 30 år sedan fick jag ersättning från A-kassan. Eftersom jag visste att jag skulle bli konstnär så kändes det oärligt att sitta på möten med en handläggare och försöka hitta några rutor att kryssa i som beskrev den yrkesbana jag var ute efter. Det fanns ju inga anställningar som konstnär! Så jag startade en enskild firma. Förutom denna korta period av A-kassa så har mina enda ersättningar från trygghetssystemen varit barnbidrag och föräldrapenning för mina tre barn. Inte en enda sjukdag har jag haft, inte en enda vab-dag har jag tagit ut.

Nu börjar jag komma allt närmare pensionsåldern. I Konstnärsnämndens rapport om konstnärernas villkor som pensionärer, utgiven år 2020, framgår det att gruppen bild- och formkonstnärer är de kulturarbetare som i störst utsträckning fortsätter att vara yrkesverksamma, långt efter uppnådd pensionsålder. Är det för att vi tycker att det är så roligt att fortsätta skapa, eller är det för att vi måste jobba vidare, eftersom vi haft så låga inkomster och därmed en så knaper pension, för att kunna leva någorlunda drägligt?

Som egenföretagare och frilansande konstnär är det mitt eget ansvar att pensionsspara. Men jag har varit tvungen att prioritera att betala hyran och köpa vinterskor till mina barn. Det har inte funnits många korvören att lägga på sparande. Under hela denna tid har jag dock betalat in till vårt gemensamma trygghetssystem via skattsedeln, men utan att få den trygghet som hela systemet syftar till. Det är inte så konstigt att det rispar som knivar i själen när vi konstnärer om och om igen får höra att vi måste lära oss att “stå på andra ben än bidragsbenet” som kulturministern sagt om oss.

Det sticker nog särskilt mycket i ögonen på en del att konstnärer kan få statliga stipendier, som ju ofta utmålas som bidrag. Men det vi måste komma ihåg är att vi gemensamt, över partigränserna, i Sveriges riksdag kommit fram till att ett fungerande, demokratiskt, öppet samhälle behöver fria konstnärer och ett levande kulturliv. Vi är så överens om detta att det står inskrivet i grundlagen: ”Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.”

För att uppnå detta måste ju konstnärerna kunna arbeta just fritt, vilket stipendierna kan underlätta. Men man måste komma ihåg att av alla Sveriges bild- och formkonstnärer var det bara 625 stycken som mottog Konstnärsnämndens olika arbetsstipendier 2024. Det är bara en liten andel av alla konstnärer i Sverige. Dessutom är de ett- och tvååriga stipendierna – som är de vanligaste – varken sjukpenninggrundande eller pensionsgrundande.

På regeringens bord ligger sedan 2023 en utredning klar som föreslår förändringar i hur man beräknar den sjukpenninggrundande inkomsten vilket skulle innebära förbättringar inte bara för oss konstnärer, utan för alla kombinatörer inom den så kallade gig-ekonomin. Men ingen proposition har lagts fram ännu, och ingenting lär hända före valet i höst. Hur länge ska det dröja innan vi får tillgång till trygghetssystemen?