Ledare #3 2022
TEXT: Robert Stasinski
När du läser detta är valet 2022 redan över, men när jag skriver så är den svenska valkampen i vardande, precis i slutspurten. Jag ska i textform försöka sammanfatta dåtid och förespå framtid, egentligen undvika det högljudda nuet, i en betraktelse om samhället och konsten.
Men denna eskapism blir något jag fastnar i - det omöjliga i att veta hur vi organiserar nuet i samklang med historien och framtiden. Omöjligheten i att alltid behöva rikta uppmärksamhet i en annan tid i en annan riktning än nuet. Kanske är det vad konsten och konstnärer gör så bra, men hur förhålla sig till detta när dagspolitiken, ja kanske själva framtiden för vår nationella kultur ska avgöras?
Kanske är just dessa grubblerier grunden för konstens politiska medvetande som under min livstid vuxit sig allt större och med allt större globalt fokus? Nu har konstnärer och även konstens institutioner börjat inkludera individer och grupper som tidigare aldrig fått synas och till och med förvägrats att delta i det gemensamma samtalet om vad som är relevant och meningsfullt. Nu befinner sig konstens nu i ett virrvarr av informationsflöden, globala och lokala konflikter och planetära kriser. Som vi i detta nummer ge några inblickar i arbetar väldigt många konstnärer med detta antingen som en del av sitt konstskapande eller som andra delar av sitt liv och arbete.
Som ett slags reaktion på det svenska valet bjöd vi in ett antal konstnärer och grupper att dela med sig av tankar och reflektioner kring vad konsten gör med det gemensamma – själva politikens kärna. Konstnärsduon aghili/karlsson berättar bland annat om sitt projekt Safar i vilket de skapat samtal mellan aktivister, konstnärer och andra tänkare i kollektivtrafiken. Konstnären Nils Claesson skriver ett brandtal för en samtida politisk vision utifrån utställningen ARARAT som 1976 visades på Moderna Museet. Det var ett projekt med fokus på återvinning, småskalig produktion, demokratiska processer, byggande, ekologisk odling, i en rät linje från i 60-talets experiment med konst, vetenskap och teknik. Konstnären Måns Wrange gör en personlig analys av hur konsten påverkat det offentliga samtalet om demokratiska reformer och tvärtom, offentlighetens svårigheter att förstå och närma sig konstens premisser.
I våras när nyheten om ateljéföreningen Konstepidemins höjda hyror nådde media skälvde konstvärlden i stark protest. Det nya avtalet skulle på sikt innebära en fördubbling av lokalhyrorna och i slutändan markant påverka de enskilda konstnärerna. För KONSTNÄREN skriver i detta nummer mångårige skribenten, tillika ordförande i Konstepidemins styrelse, konstnären Olle Niklasson om hela denna konstpolitiska process. Det är ett slags fluga-på-väggen-perspektiv i en av de vanligaste men illa belysta politiska processerna som drabbar konstnärer - ekonomiska eller politiska åtgärder som drabbar de enskilda aktörerna.
Konstvärlden har det senaste aret försökt ta tydligare politisk stallning i en rad frågor inklusive klimatet, den okande högerextremismens hot mot det fria ordet och självklart Rysslands krig i Ukraina. Istället för en jovialt högtidlig stamning under invigningen av arets Venedigbiennal syntes istället en Zoomande president Volodymyr Zelenskyj i en av sina manga appeller for att tas på allvar av makthavare inom kultur och politik. Men konstens stod kommer inte i form av vapentransporter och krigsmateriel, utan som idéer, visioner och gestaltningar som uppstår i mötet med konstverk och konstnärer. Som kan ge hopp, tro och möjlighet att tanka annorlunda i mörka tider.