Konsten som överlevnad

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Efrem Lukatsky, TT.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 förändrades också konstens roll i landet.

Konstnärer förlorade sina ateljéer, var tvungna att fly landet eller ta värvning. Samtidigt blev konsten mer närvarande än någonsin: som praktiskt stöd till krigsinsatsen, som ett sätt bearbeta för trauma och sorg och en strategi för att markera identitet och göra motstånd. I rapporten Konst och krig – Konstuttryck i Ukraina sedan den 24 februari 2022, skriven av Anna McWilliams och Sofia Olsson vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), undersöks detta nya konstnärliga landskap.

Studien bygger på en omfattande genomgång av litteratur, dokumentation och digitala källor. Den berättar om de många rollerna konstnärer och konsten kan får i krigstider – från kamouflagemålning och insamlingar till traumabearbetning och politiskt försvar. Men rapporten varnar också för förenklade slutsatser: konstens kraft är verklig, men den kan också gripa in i nationalism, propaganda och normstyrning.

Vi träffar en av rapportens författare, Anna McWilliams, för ett samtal om rapportens slutsatser och om vad Sverige kan lära av Ukrainas erfarenheter.

Syftet med rapporten är att teckna en bild av konstens situation i Ukraina efter den 24 februari 2022. Om du själv skulle sammanfatta – vad visar den oss om konstens roll i krigstider?

– Det vi ser är att konsten har fått en väldigt stor och varierad roll. På ett plan finns de helt konkreta insatserna: konstnärer som strider i armén, graffitikonstnärer som målar kamouflage på militära fordon, teaterverkstäder bygger skyddsnät eller utrustning istället för scenografi. Andra använder sin konst för att samla in pengar – genom konserter, utställningar, försäljning.

– Men konsten handlar också om helt andra saker. Den blir en plats för att bearbeta trauman, för att ge människor språk och former för sina erfarenheter. Vi såg ungdomsgrupper som skrev egna pjäser om sina upplevelser av kriget och sedan satte upp dem, som ett sätt att bearbeta det som händer. Vi såg dagböcker som lästes i små intima sammanhang. Konsten är också viktig för att upprätthålla en känsla av normalitet.

Vi ville förstå vilken faktisk funktionkonsten fick i ett pågående krig, det var alltså inte en estetisk analys, för det är inte vår kompetens.

– Vi ville förstå vilken faktisk funktion konsten fick i ett pågående krig, det var alltså inte en estetisk analys, för det är inte vår kompetens. I Sverige talar man ofta om kulturens roll för försvarsvilja, men det blir snabbt en förenklad kliché. Vi ville visa att ja, konsten kan stärka viljan att försvara, men den gör så mycket mer än så.

Vilka exempel på konstens breda roll tyckte du var mest talande?

– Det ena är det direkta och praktiska – att konsten faktiskt blir en del av krigsapparaten. Att någon som i vanliga fall bygger scenografi till teater plötsligt tillverkar selar till fallskärmar. Att graffiti används som kamouflage. Det är så konkret att det nästan blir överraskande.

Det andra är det psykologiska. Hur konst kan skapa rum för samtal och gemenskap i en situation där allt är kaos. Det kan vara så enkelt som att människor sjunger tillsammans i ett skyddsrum. Det gör en enorm skillnad jämfört med att sitta tyst bredvid varandra i ångest. Konsten hjälper människor att hålla ihop.

Ni skriver om konsten som ett vittne. Vad kan konsten vittna om som exempelvis journalistiken inte fångar?

– Journalistik bygger på krav på objektivitet. Konst har inga sådana krav. Den får, ska och bör innehålla känslor. Det gör att konst kan förmedla sådant som annars inte ryms: traumats subjektiva dimensioner, känslan av förlust, sorgen och vreden. Det blir en annan sorts vittnesmål. Det betyder inte att konst kan ersätta journalistik. Men den kompletterar. Den kan förmedla en mänsklig erfarenhet på ett sätt som siffror och rapporter aldrig kan.

Ert material visar också hur konsten blir ett uttryck för motstånd. Hur fungerar det?

– Kulturen ligger väldigt nära själva kärnan i konflikten. Ryssland har länge hävdat att Ukraina inte är en riktig nation, att det inte finns en egen kultur eller historia. Då blir konsten en tydlig markering: vi har visst en egen kultur, vi har ett eget språk.

– Man ser det i allt från hur ukrainska musiker väljer att framträda i traditionella dräkter till hur språket förändras. Tidigare blandades ryska och ukrainska i både musik och litteratur, nu används nästan bara ukrainska. Samtidigt används engelska mer för att nå ut internationellt. Även i bildkonsten ser vi starka symboler av motstånd. Det blir en kulturell överlevnadshandling.

Vi måste komma ihåg att konst också kan vara exkluderande eller nationalistisk på sätt som inte alltid är oproblematiska.

Det leder in på frågan om propaganda. När förvandlas konst till propaganda?

– Det är en av de svåraste frågorna. Ordet propaganda är laddat och associeras ofta till något styrt av staten. Men i praktiken finns många gråzoner. Mycket av det vi ser i Ukraina kommer direkt från konstnärerna själva, men även där spelar normer en enorm roll.

– I en pågående konflikt blir det snabbt polariserat. Just nu är normen att stödja Ukraina. Det är förståeligt – men det gör också att andra röster försvinner och att vissa uttryck kan bli svåra att framföra. Vi måste komma ihåg att konst också kan vara exkluderande eller nationalistisk på sätt som inte alltid är oproblematiska.

Hur har själva villkoren för konstnärer förändrats under kriget?

– Många har förlorat sina ateljéer, sina arbetsplatser och sina inkomster. Vissa har gått ut i kriget, och en del har förlorat livet. Samtidigt har institutioner öppnat sina dörrar, både inom Ukraina och internationellt. Vi såg teatrar som flyttat hela sin verksamhet från östra Ukraina till västra, eller till andra europeiska scener. Paradoxalt nog har det också ökat intresset för ukrainsk konst. Kriget har satt strålkastarljuset på den och gett möjlighet att visa den internationellt. Självklart är det inget gott i sig – men det är en av konsekvenserna.

Ni lyfter även vikten av internationell solidaritet. Hur kan den se ut i praktiken?

– Det kan vara residensplatser, internationella samarbeten, att köpa konst, att bjuda in till utställningar eller helt enkelt att uppmärksamma ukrainska konstnärer. Vi studerade inte exakt vilken form som är mest effektiv, men vi såg att alla dessa insatser spelar roll. Bara att intressera sig för ukrainsk konst kan vara en form av stöd.

Om vi vänder blicken mot Sverige – vilka lärdomar kan vi dra?

– Det första är att vi måste vara försiktiga. Vi kan inte bara översätta erfarenheterna från Ukraina till en svensk kontext. Men det finns saker vi kan ta med oss. Ett grundläggande perspektiv inom totalförsvaret är att det som fungerar i fredstid också fungerar bättre i krig. Det gäller även kulturen.

– Vi kan inte tänka oss att kulturen plötsligt ska uppstå när en kris eller ett krig bryter ut. Om vi vill att den ska spela en roll då så måste vi se till att den har förutsättningar redan nu. Det handlar om att stödja fria konstnärliga initiativ. Konsten behöver ha styrka och självständighet innan krisen kommer – annars kommer den inte att kunna fylla någon roll när det smäller.

Avslutningsvis – vad arbetar ni med nu?

– Vi har precis dragit igång ett uppdrag för Kulturrådet, där vi undersöker hur man kan säkra den fria konsten även i kris och krig. Målet är att undvika att konsten hamnar i ett läge där den blir kontrollerad eller helt försvinner. Vi ska lämna rapport i januari, så det är ett intensivt arbete vi har framför oss.

___________

På bilden: En kvinna tar en selfie vid en väggmålning av Banksy på en byggnad som förstördes av den ryska armén i Borodyanka, Kyivregionen, Ukraina, tisdagen den 6 december 2022.

Foto: Efrem Lukatsky/TT Bild