Ska konstvärlden bry sig om vad samhället behöver?

TEXT: Sara Edström, Riksordförande, Konstnärernas Riksorganisation

BILD: Jennie Lind

Krönika till medlemssidorna för Konstnären nr 3, 2025

Vad är det för konst som samhället behöver? Ska konstvärlden överhuvudtaget bry sig om en sådan fråga? Vem ska avgöra vad samhället behöver, och hur ska finansieringen och prioriteringen se ut när väl dessa behov har fastställts?

Regeringen har just nu flera bollar i luften som handlar om hur den privata finansieringen till kulturlivet ska öka. Myndigheten för kulturanalys har utrett frågan, Karin Forseke, tidigare vd på investmentbanken Carnegie, har utsetts att leda ytterligare en utredning som ska föreslå incitament för att bredda kulturområdets finansiering, och regeringen ser samtidigt över om man kan införa skattelättnader i samband med kultursponsring. Man har också tagit fram en nationell strategi för företag i kulturella och kreativa branscher (KKB) och statistik som visar att dessa branscher omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter närmare 250 000 personer.

Det är otvetydigt så att ”ett levande kulturliv är grunden för ett kreativt samhälle” som statsminister Ulf Kristersson slog fast i regeringsförklaringen 2024. Och det är, enligt ovan nämnda statistik, otvetydigt så att kulturen genererar pengar till statskassan. Alla tycks vara överens om att samhället behöver kultur. Men som vi alla också vet så är ”kultur” ett begrepp som kan betyda oändligt många saker. När regeringen framhåller hur viktiga de kulturella och kreativa branscherna är som ”en ny basnäring i Sverige” så lyfter man fram musikexporten, dataspelsbranschen, modeindustrin (som i statistiken domineras av H&M:s omsättning) samt reklam- och pr-branscherna.

När vi som vill måla en bredare bild av vad kultur och konst är lyfter våra farhågor att den fria konsten kan komma i kläm då den inte alltid passar in i visionerna om omsättningsrekord så bemöts vi ofta med påståendet att vi kategoriskt skulle vara motståndare till privat finansiering. Så är inte fallet. Men att vi från kultursektorn vill få försäkringar om att ökad privat finansiering inte leder till minskade offentliga anslag är ingen orimlig begäran.

I Norrbotten där jag bor är vi mitt i den så kallade gröna omställningen. Dessa enorma industrisatsningar behöver locka till sig arbetskraft från hela världen, och man har insett att ett starkt kulturliv är förutsättningen för det. Nu sjösätter Luleå kommun Kultur- och samhällsfonden (KOSA) med syfte att ”utforska en ny samarbetsprocess mellan industri, näringsliv, offentlig sektor, kulturella och kreativa branscher (KKB) och civilsamhället”.

Konstnärernas Riksorganisation deltar i referensgruppen för fonden, eftersom den är ett unikt försök att få till en ny form av struktur för kulturens finansiering. Vår uppgift är att bevaka konstnärernas villkor och hur principen om armlängds avstånd garanteras, även när man går bortom den offentligt finansierade kulturen. Det enda sätt som en kulturfond som KOSA, eller andra initiativ med privat finansiering, kan fungera på ett framgångsrikt och livskraftigt sätt är att säkerställa att konsten får vara konst, att konstnären får vara konstnär och att det finns tilltro till all den yrkeskunskap som konstnärer besitter.

Sara Edström,
Riksordförande, Konstnärernas Riksorganisation