Bortom artwashing

Offentliga satsningar på konst i Abu Dhabi och Dubai

TEXT: Erik Augustin Palm

BILD: TT

I väst avfärdas Gulfstaternas monumentala konst- och designsatsningar ofta som rökridåer för pengar, makt och politiska missförhållanden. Under sina resor i Abu Dhabi och Dubai har Erik Augustin Palm mött en mer motsägelsefull verklighet. Bakom de stora museerna och spektakulära prestigeprojekten finns också migrantpräglade kvarter, lokala konst- och designscener och offentliga rum där människor möts. Vad händer när konsten lämnar maktens händer och tas i bruk av dem som lever i staden?

Kvällsbussen mot hamnområdet Mina Zayed lämnar snabbt den LA-liknande, råa urbaniteten i Abu Dhabi bakom sig; det politiska, industriella och kulturella hjärtat i Förenade Arabemiraten, mindre polerat än grannstaden Dubai. Likväl finns där fullt av flashiga fasader som nu glesnar; trafiken blir tyngre, skyltarna mer praktiska än spektakulära. Här ute ligger Souq Al Mina, ett turistanpassat marknadsområde, där fiske, mattor, dadlar, industri och vardagsliv samexisterar. Inte den sortens plats som i första hand får svenska kultursidor att tala om global samtidskonst.

Längst ut på udden, som om den stigit upp ur vattnet, ligger KAWS skulptur Holiday. Den enorma uppblåsbara figuren, över trettio meter lång, vilar vid kajen med en lysande måne i famnen. Vattnet ramar in den, liksom souqmarknadens ljus, och hamnens trevnadsmyller utgör soundtrack. Det är ett monumentalt verk, en del av ljuskonstfestivalen Manar Abu Dhabi. Det är också kommersiell samtidsikonografi på global turné, lika lätt att avfärda som att fotografera.

Men på plats är det mer än så. Verket känns inte bara placerat, utan tillfälligt absorberat av hamnen. Det lekfulla blir inte mindre allvarligt för att det är populärkulturellt. Skalan gör det nästan barnsligt, men miljön gör det oväntat jordnära. Det är offentlig konst som inte kräver förkunskap, men som ändå förändrar hur platsen uppfattas. Man kommer för figuren, men blir kvar i hamnen. Utöver turister är figuren omringad av hundratals lokalbor och gästarbetare.

Det är där frågan uppstår; vad händer när en stat, ett emirat, en privat aktör eller en halvstatlig kulturapparat lägger enorma resurser på konst i det offentliga rummet? Det är lätt att avfärda som signaler för dubiös mjuk makt och performativitet för att dölja orätter – ett slags artwashing som svenska kulturjournalister beskriver det. Kan en kultursatsning av ”skurkstater” fungera som mjuk makt och samtidigt skapa offentligheter, erfarenheter och relationer som inte helt kontrolleras av den som finansierar den? Ja, det finns mycket som tyder på det.

Förenade Arabemiraten är ingen liberal demokrati. Yttrandefriheten är begränsad, arbetsvillkoren för migrantarbetare omstridda och rättssystemet vilar på andra principer än europeiska. Men det betyder inte att varje kulturinvestering automatiskt måste förstås som medveten vilseledning.

Etiketten ”konsttvätt” är ett sätt att slippa se närmare. Museer blir rökridåer, arkitektur blir pr, offentlig konst blir varumärkesputs. Kritiken är inte alltid fel, men är ofta bekväm och okunnig.

På plats möter man inte bara pr. I Abu Dhabi syns Louvre Abu Dhabi, Saadiyat Cultural District, Zayed National Museum, det kommande Guggenheim Abu Dhabi och Teamlab Phenomena. I Dubai är det gallerier, designveckor, mässor, privata initiativ och ett alltmer självmedvetet kulturliv. Under mina resor till Abu Dhabi och Dubai har jag mött många hbtq-personer, feminister, Palestinavänner, aktivister och människor från andra icke-normativa sammanhang. De har tagit sig till Gulfen för att konst, design och kreativa jobb har dragit dem dit. Det gör inte städerna fria i västerländsk mening. Men det förändrar de sociala miljöerna i staden.

Kultur har aldrig stått fri från nationellt identitetsbyggande. Exempelvis Frankrike har länge använt kulturen för att forma och projicera bilden av nationen, och inte heller svensk kulturpolitik är neutral: också den förmedlar värderingar, styr representation och bidrar till samhällsbygget. Frågan är därför inte om Gulfstaternas konstsatsningar fungerar som mjuk makt – det gör de – utan varför detta skulle innebära att deras kulturella och sociala verkningar kan avfärdas.

På Saadiyat Island reser sig Teamlab Phenomena som en vit, nästan molnliknande kropp vid vattnet. Byggnaden, ritad i samarbete mellan Teamlab och MZ Architects, är 17 000 kvm stor och världens största digitala konstmuseum. Men den liknar inte ett traditionellt museum där neutrala salar fyllts med konst. Här är byggnaden formad efter verken. Teamlab kallar konceptet Environmental Phenomena. Installationerna uppstår genom rumsliga och fysiska förutsättningar: luft, ljus, fuktighet, vatten, rörelse, besökarens kropp. Vissa verk kan, enligt Teamlab, bara existera just här. Flyttas de från rummet förlorar de sin form.

Takashi Kudo, kommunikationschef på Teamlab, beskriver museet som en levande organism. Inuti skiftar takhöjder, volymer och former efter verkens behov. Digitala vattenfall faller runt fysiska cylindrar; ljus rör sig som om luften blivit synlig; vattenytor svarar när besökaren rör vid dem. Det låter som teknologisk mystik, men är snarare kroppslig pedagogik utan pekpinnar.

Kudo, som bodde mellan Abu Dhabi och Japan mellan tidig barndom och tidiga tonår – och som senare även bodde i Stockholm i flera år, och till och med blev en karaktär i Martin Kellermans serie ”Rocky” – vill inte förklara Phenomena som ett statligt beställningsverk.

– Det vi gjort föddes ur vår egen övertygelse, säger han. Vi hade själva initiativet. Det var inte annorlunda än hur vi alltid har arbetat.

Gällande svensk kritik av kulturprojekt i Förenade Arabemiraten som mjuk makt svarar han:

– Personligen föredrar jag mjukt framför hårt. Jag har inga negativa känslor inför kreativitet, nyfikenhet eller respekt för kultur. Och om jag måste tvätta händerna gör jag det helst med tvål.

Skämtet är fånigt men träffsäkert. Om det nu är fråga om tvätt, varför utgår vi från att det som har tvättats alltid är genomfalskt? Varför blir ett samhälle bättre av att inte investera i konst?

Sakurako Naka, en av Teamlabs toppansvariga och utbildad vid New York Universitys campus i Abu Dhabi, bodde i staden i flera år innan Louvre Abu Dhabi öppnat. Hon beskriver inte Abu Dhabi som färdig kulturstad, utan som en plats där hon bokstavligen såg en konstscen byggas.

– För mig handlade det inte så mycket om missförstånd som om en ny förståelse. Det var att se en konstscen växa fram, särskilt ifråga om infrastruktur och program, säger hon.

Hon talar om NYU Abu Dhabi Arts Center och NYUAD Art Gallery som centrala platser, inte bara för internationella konstnärer utan också för lokala. Där skapades publik, språk, vanor.

– Det Abu Dhabi jag känner idag är annorlunda än det Abu Dhabi jag kände då. Det finns så många fler sätt att möta konst och från fler perspektiv.

När hon talar om stora kulturinvesteringar gör hon det med en tydlig inifrånblick. Phenomena är statligt finansierat, ja, men hennes erfarenhet av Abu Dhabi går längre tillbaka än projektet.

– Allt som driver kultur framåt – konst, musik, teater – gör en stad mer spännande. Ibland sker det inte direkt. Man hör att en vän går på en utställning eller föreställning, och så väcks ett intresse.

Det är en lågmäld men avgörande iakttagelse. Kultur förändras inte bara genom manifest, utan genom vanor. Någon ser en konstnär för första gången och tar med sitt barn. Någon förstår att offentliga rum kan vara platser för annat än konsumtion, trafik eller övervakad representation.

Abu Dhabi är inte bara Saadiyat. I centrala kvarter där sydasiatiska restauranger, afrikanska frisörer, småbutiker och kaféer delar trottoar med banker och busshållplatser finns en annan visuell stad. Här finns ett oväntat släktskap med downtown Los Angeles: i arkitekturen, smutsen, bilarna. I blandningen av språk, skyltar, dofter, sociala rytmer och visuella lager.

Väggarna bär både beställda målningar och tvetydigare spår. Arabisk kalligrafi – khatt arabi – dyker upp som dekorativt motiv, religiös referens eller ren grafisk energi. På vissa väggar syns kvinnor i slöja målade som sensuell graffiti, kulturellt kodade bilder som fungerar mindre som exotiska blickfång än som urbana figurer i ett lokalt bildspråk. Man ser muralmålningar med motiv från handel, vardag och emiratisk identitet. Allt är inte spontant. Men även det reglerade kan, i en tät och mångkulturell vardag, börja leva på andra sätt än beställaren föreställt sig.

Som Mohammed Ahmed Ibrahims muralmålning vid Madinat Zayed-marknaden, inspirerad av frukt- och grönsaksstånden innanför. Med sina organiska former och intensiva färger ser det mindre ut som offentlig utsmyckning och mer som att marknadens puls pressats genom väggen.

Offentlig konst i Abu Dhabi rör sig mellan flera poler: monumentet, museet, marknaden, väggen, kalligrafin, skulpturen, gatan. Inte ett fritt konstnärligt paradis. Inte heller en tom kuliss.

Dubai är en annan sorts maskin. Mer överproducerad, benägen att göra varje utsikt till en affisch. Det är lättare att ogilla Dubai än Abu Dhabi, kanske för att Dubai så ogenerat stoltserar med yta. Men yta är inte motsatsen till kultur. Ibland är det där nya former av liv först syns.

Jim Stenman, en svensk-etiopisk journalist med lång erfarenhet från bland annat CNN International, BBC World Service och Reuters, bodde i Dubai i många år, numera på deltid.

– Det finns många olika Dubai, säger han – väl medveten om frestelsen att kalla staden konstgjord eller plastig, men menar att felet ofta ligger i jämförelsen.

– Många jämför Dubai med väst. Det skulle jag inte göra. Det här är en ny plats som byggts på några decennier. Majoriteten av befolkningen kommer någon annanstans ifrån. Det skapar något som vissa läser som mindre autentiskt, men det är också själva stadens villkor.

Stenman upplevde Dubai som mer ”övercuraterat” när han kom dit 2016. Men efter pandemin menar han att något har förändrats.

– Staden håller på att mogna. Går man till Alserkal Avenue känns det mer avslappnat. Det är som om Dubai långsamt har hittat sin egen rytm – global, men ändå rotad i en lokal kultur.

Alserkal Avenue är en före detta industrimiljö i Al Quoz som utvecklats till Dubais kanske mest intressanta kulturdistrikt, med politiska kulturfilmsbiografer, gallerier, ateljéer, kaféer, skivbutiker, designbutiker och konstinstitutioner. Det är privat initierat, inte ett rent statligt projekt, och därför en viktig motbild till föreställningen om att allt i Dubai kommer uppifrån.

– När jag är där känner jag mig förflyttad till en plats som är fri och öppen, där människor kan uttrycka sig. Om man vill förstå ung arabisk kultur, västerländskt influerad ungdomskultur och kreativitet i den här kontexten, då är Alserkal Avenue en fantastisk plats.

Det mest intressanta i Stenmans upplevelse är kanske inte det problematiserande försvaret av Dubai, utan exemplen på hur konst och kultur kan flytta gränser för vad som går att tala om.

Han nämner Special Olympics i Abu Dhabi och lanseringen av begreppet people of determination för personer med funktionsnedsättningar. Formuleringen kan låta som en reklambyrås välmenande omskrivning, men över tid har han sett effekten. Stenman nämner även en emiratisk konstnär med funktionsnedsättning verksam på Alserkal Avenue, klädd i traditionell Gulfdräkt, som talade öppet om sina erfarenheter.

– I Gulfen var det länge inte okej att tala om funktionsnedsättningar eller psykisk hälsa. Att använda evenemang och konst som plattform förändrar atmosfären, eftersom det öppnar upp.

Allt detta betyder inte att Dubai eller Abu Dhabi blivit fria samhällen i europeisk mening. Men det visar att kulturinvesteringar kan skapa rum där vissa erfarenheter blir synliga.

Stenman är hård mot begreppet ”konsttvätt”.

– Det är en lat formulering. Om en lokal kulturscen utvecklas, om människor får plattformar för att uttrycka sig och föra samtal om sådant som berör deras vardag har det enormt värde. Att avfärda det som tvätt säger mer om personen som använder ordet än om landet man flyger till.

Gianfranco Chicco, argentinsk kreativ producent, strateg och skribent bosatt i London, har arbetat med att arrangera flera design- och kulturevenemang i Dubai. Han ser en europeisk missuppfattning i idén att allt i regionen finansieras av blinda pengar utan innehåll.

– Det finns en föreställning om att allt i Förenade Arabemiraten drivs av tanklösa finansiella krafter som bara bryr sig om uppvisning, inte substans. Men samma sak kan sägas om nästan vilken plats som helst om man ändrar tidsperspektivet, säger han.

Han nämner Medicéerna i Florens, som finansierade arkitektur, skulptur och stadens försköning av estetisk övertygelse och för att projicera makt och legitimitet.

– I Förenade Arabemiraten finns både långsiktiga, lokalt förankrade initiativ och mer bländande projekt. Ofta är de senare mest synliga för ett otränat öga, men med tiden tror jag att vi kommer att uppskatta de förstnämnda mest.

Chiccos viktigaste poäng är tidskompressionen: det som i Europa växte fram över generationer pressas här samman till årtionden, ibland år. Resultatet kan både bli smaklöst och imponerande.

– Det som vissa kallar konstgjort kan fungera som det främmande kornet i ett ostron. Det är inte kornet som blir pärlan, men det skapar villkoren för att pärlan ska bildas.

Chicco, som skriver om hantverk i The Craftsman Newsletter, ser också en underskattad dimension i regionen. Förenade Arabemiraten förknippas med hastighet, lyx och teknologisk framtidsdyrkan. Men äldre byggtraditioner kan bli avgörande i en varmare värld. Som barjeel, traditionella vindtorn som skapar naturlig ventilation och historiskt använts i Gulfens arkitektur.

– Här finns material och tekniker som är anpassade till extrem värme och ökenlandskap. Sådana villkor blir allt vanligare på fler platser i världen.

Det är en påminnelse om att modernitet inte alltid rör sig från väst till öst. Också sådant som detta missas lätt när regionens kultur läses enbart som import och yta. Gulfens egen moderna konsthistoria är inte tom. Konstnärer i Arabiska halvön har sedan mitten av 1900-talet arbetat med modernism, landskap, kalligrafi, porträtt, kollektiv och konceptuella praktiker.

I Abu Dhabi var Cultural Foundation, grundad 1981, länge en icke-kommersiell plats där konstnärer kunde ställa ut, mötas och bygga en scen. Dagens kulturboom i Abu Dhabi och Dubai har inte uppstått ur intet. Den vilar även på konstnärer, lärare, bibliotek, verkstäder, bokmässor, informella nätverk och institutioner långt innan Saadiyat blev ett globalt namn.

En vanlig invändning mot toppstyrda kulturprojekt är att de aldrig kan bli genuint folkliga. Delvis är det sant. En festivalbudget skapar inte automatiskt en offentlighet. En jätteskulptur gör inte i sig en stad fri. Ett museum kan vara öppet för alla men ändå tala till de redan invigda.

Men när människor väl börjar använda en plats kan avsikten förskjutas.

En ljusfestival blir en kvällspromenad för familjer. Ett museum blir en första dejt. En designvecka blir en mötesplats för unga kreatörer. Alserkal Avenue blir, med Stenmans ord, en plats där man kan känna kreativ energi utan att behöva översätta den till nationell propaganda. En muralmålning på en marknad blir inte mindre verklig för att kommunen har godkänt den.

Det är här den svenska och västerländska blicken kan bli märkligt asketisk. Som om konst bara vore ren om den föds ur brist. Som om pengar automatiskt förorenar kultur, förutom när de kommer från en på förhand godkänd källa.

Man behöver inte köpa Gulfstaternas egen självbild. Men det är värt att hålla flera tankar i huvudet: att konst kan vara strategisk och ändå verksam, finansierad uppifrån och ändå skapa rörelse nedifrån samt mjuk makt och samtidigt något som mjuknar när människor tar den i bruk.

Den kanske mest förbjudna frågan är: skulle Förenade Arabemiraten vara bättre utan dessa kultursatsningar? Skulle Abu Dhabi och Dubai och Gulfen bli mer demokratiska av att inte bygga museer, inte stödja konstnärer, inte bjuda in publik, inte skapa platser för musik, dans, ljus, forskning, arkiv, performance, samtidskonst, digitala miljöer, kreativa nätverk och utbildning?

Det svenska standardsvaret i ”mjuk makt”-debatthysterin tycks vara ja, eller åtminstone: vi vill inte veta. Hellre fördömelse på avstånd än ett erkännande av att förändring kan börja i fel sorts rum. Men samhällen förändras sällan enligt våra moraliska önskemodeller. De förändras genom pengar, migration, begär, utbildning, prestige, teknik, mode, konst och vardagliga möten. I Abu Dhabi och Dubai sker allt detta samtidigt, i extrem hastighet, under politiska villkor som kräver kritik, men också med kulturella effekter som kräver uppmärksamhet.

Det är därför KAWS i hamnen inte bara är en uppblåsbar ikon och japanska Teamlabs Phenomena inte bara är ett spektakulärt museum och det är därför en muralmålning vid en marknad eller en kväll på Alserkal Avenue säger mer än ännu en förmäten dom från ett kafé på Södermalm.

När jag lämnar Mina Zayed den där kvällen är hamnen fortfarande just en hamn. Lastbilarna kör, souken stänger långsamt, vattnet ligger svart och blankt. KAWS-figuren håller sin måne mot himlen. Kanske är den propaganda. Kanske är den populärkultur. Kanske är den bara en dyr bildmaskin. Men runt den rör sig folk som inte beter sig som statister i någons mjuka makt. De fotograferar, skrattar, pekar, dröjer. De gör platsen till sin, om så bara för en kväll. Och där börjar ofta offentlig kultur: inte i avsändarens avsikt, utan i vad människor gör med den.

Erik Augustin Palm är journalist och tv-producent, baserad i Tokyo.