Tre frågor: Marja-Leena Sillanpää

Tre frågor: Marja-Leena Sillanpää

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Sofie Isaksson

”Jag har ingen föreställning om att kunna styra vad folk borde förstå när de möter konst.”

Openart är Örebro kommuns biennal för samtidskonst i det offentliga rummet och har arrangerats sedan 2008. Inför årets upplaga har konstnären Marja-Leena Sillanpääs En tillfällig yta mellan ett skogsbryn och marken blivit föremål för en större politisk debatt. Sverigedemokraterna i Örebro har beskrivit verket som en rishög som har kostat 93 000 kronor och använt det i sin kritik av kommunens kulturutgifter. Openart har invänt mot beskrivningen. De nämnda 93 000 kronorna avser ett större konstprojekt som utvecklats under ett residens och omfattar flera delar, däribland installationen med restmaterial från skogsavverkning på Olaiplan, ett ljudverk, verk i Nikolaikyrkan samt ett avslutande performance. Summan omfattar också kostnader för bland annat konstnärens arbete, resor, boende och produktion. Vi frågar Marja-Leena Sillanpää vad debatten egentligen handlat om.

Vad har debatten väckt hos dig?

– Debatten i Örebro, som ju handlar mer om högerpolitik och mindre om konst, speglar också en baksida av det konstnärliga yrket: att vem som helst kan ta sig rätten att uttrycka sig som expert, hävda att just deras smak borde råda och påstå att ens arbete inte är konst och att en inte ens är konstnär – trots att en, som i mitt fall, har 7 års konstnärlig utbildning och 22 års erfarenhet som verksam konstnär.

– Jag förstår naturligtvis att politiker, sommaren före valet, har sina agendor. De fiskar efter röster, och i det tycks allt vara tillåtet idag! Debatten har påverkat mig på olika sätt – känslor går inte alltid att kontrollera – men framför allt har jag behövt uttala mig sakligt och påminna mig om att debatten faktiskt inte handlar om mitt konstnärskap.

Vad tänker du är den offentliga konstens roll i samhället?

– Den offentliga konstens roll är att låta människor som rör sig i det offentliga komma i kontakt med konst, umgås med den och förstå vad konst kan ge och vara. Därför är det värdefullt när det finns många infallsvinklar, som i Örebro, där de ansvarsfullt väljer ut konstnärer som vartannat år fritt får utgå från en specifik plats i stadsrummet. Ambitionen är att undvika likartade bidrag och istället öppna för olika perspektiv.

– Att kunna genomföra mitt verk har länge varit en längtan. Det blev möjligt nu och är extra aktuellt när avverkningarna, kalhyggena och uttaget av grot (avverkningsrester av skog, reds. anm.) har eskalerat det senaste året på grund av stor efterfrågan på virke och därmed höga virkespriser.

Var reaktionen väntad? Vad tycker du folk borde ha förstått som de inte gjorde med verket?

– Huvuddelen av mitt verk En tillfällig yta mellan ett skogsbryn och marken är en rishög lånad från ett kalhygge, och den delen förstod jag skulle kunna få kommentarer som att ”det inte är konst” eller ”vem som helst kan göra detta”. Men verket består också av ett ljudverk samt ett performanceverk som kommer att framföras på utställningens sista dag. Jag har ingen föreställning om att kunna styra vad folk borde förstå när de möter konst. Reaktioner kommer, och så får vi hantera dem. Det har hänt mig en gång tidigare att något tagits ur ett större sammanhang. Känslor kan styras av impulser utan kännedom om bakgrunden och helheten, och dessa kan också listigt användas för andra syften. Produktionskostnaden för att låna en rishög är närmast obefintlig och lämnar minsta möjliga avtryck på naturen från min sida, samtidigt som den på ett tydligt sätt synliggör skogsavverkningarna.