Debatt: Om konstnärernas upplevelser
TEXT: Andreas Gedin
BILD: Dennis Eriksson
I KONSTNÄREN #2 tidigare i år beskriver bland andra Stina Wollter hur hennes konstnärskap kastades omkull efter anklagelser om antisemitism på sociala medier. Konstnären och författaren Andreas Gedin menar att dessa berättelser bör kontextualiseras och frågar om konstnärer idag blir förvånade när deras aktivism möts med motstånd.
I KONSTNÄREN (#2, 2025) får konstnärer berätta om sina ”upplevelser” av att bli tystade på olika vis av olika anledningar. Det är givetvis bra att få dessa perspektiv, även om en del avgett dem tidigare. Frågor om yttrandefrihetens gränser och vilka rättigheter och skyldigheter vi konstnärer har att ta ställning till är akuta.
Det kan också vara bra att påpeka att det förstås inte råder full yttrandefrihet. De svenska lagarna begränsar den och bra är väl det. Rasism och hatbrott är till exempel olagligt och lagen mot hets mot folkgrupp inbegriper också symboler, till exempel svastikor.
Men berättelserna blir bara riktigt meningsfulla om de sätts in i relevanta sammanhang och kritiska frågor ställs. Det vore till exempel rimligt om de som anser sig vara utsatta för konstnärernas verk också berättar om sina ”upplevelser”. Det finns till exempel också andra versioner av vad som utspelat sig på Kulturhuset då Marianne Lindberg De Geer sa upp sig eller då Athena Farrokhzad och Ida Linde inte fick förlängda förordnanden.
Av tradition är avantgardekonst oftast vänster-vriden. Avantgarde, anti-etablissemang och uppror går hand i hand. (Det finns förstås undantag, som de fascistiska italienska futuristerna.) Därför drabbar censur, rätt eller fel, ofta vänsterpositionerade projekt. Men om man, som flera av konstnärerna i KONSTNÄREN, vill bekämpa censur så kan det vara på sin plats att fundera vem yttrandefriheten är till för? Gäller den till exempel för högerradikala konstnärer?
Frågan är viktig och därför är det synd att ett av Dorinel Marcs gamla tilltag bara nämns i förbifarten. Han visade konstverk av en högernationalist på Modernautställningen 2006 och det var förstås en svårartad provokation och kritiserades hårt. Intressant i sig, men den hade behövt kontextualiseras för att fungera. Det visar sig till exempel i att den utställda konstnären okommenterat skriver på sin hemsida att han har ställt ut på Moderna. Ytterligare problem är verkshöjden. Men framför allt borde konstnären i fråga ha blivit intervjuad i likhet med kollegorna som uttalar sig i KONSTNÄREN. Hur var hans ”upplevelse”?
Debaclet kring Anders Sunnas utställning på Kulturens hus i Luleå kommenteras också, särskilt uppmärksammad är en målning där verksamhetsledaren för Svenska Tornedalingars riksförbund Eva Kvist avbildas iklädd i tornedalsdräkten sittande på en död, blodig ren, som har polisanmälts. Det får betraktas som lyckat eftersom Sunna vill ha en diskussion, enligt KONSTNÄREN. Därför har några tillfrågade konstnärskollegor missat poängen då de anser att det är ”helt absurt” att konstnärer kan bli polisanmälda och reagerar med att bli ”vansinnig”.
Men om man, som flera av konstnärerna i KONSTNÄREN, vill bekämpa censur så kan det vara på sin plats att fundera vem yttrandefriheten är till för? Gäller den till exempel för högerradikala konstnärer?
Vill inte de konstnärer som arbetar aktivistiskt möta motstånd, eller är de bara ute efter att få en uppmuntrande klapp på axeln? Begreppet ”repressiv tolerans”, som innebär att makten omfamnar kritik och på så vis desavouerar den, behöver uppenbarligen aktualiseras och diskuteras.
Mest anmärkningsvärt är KONSTNÄRENS huvudnummer, de två uppslagen där Stina Wollter intervjuas fullkomligt okritiskt. Hennes agerande har diskuterats tidigare, men eftersom KONSTNÄREN låter henne ge sin version oemotsagd, där hon framställer sig som offer, finns det anledning att diskutera saken.
Notera att kritiken av Stina Wollters agerande inte har att göra med kriget i Gaza, Hamas, Israel eller Netanyahu utan endast med de påståenden Wollters delat och hennes vaga urskuldanden.
Inledningsvis får läsaren veta att Wollter publicerat instagraminlägg som SVT beskriver som ”… färgade av en antisemitisk tankemodell”, ingenting mer. Sanningen är att hon delat grova antisemitiska påståenden till sina följare om massakern i Israel den 7 oktober, till exempel: ”Att Israel systematiskt tagit organ och hud från dödade palestinier, att de förfalskat ’bevis’, att de ljugit om … våldtäkt …” Hon har delat påståendet från en känd antisemit att terrorattacken den 7 oktober var iscensatt av Israel. Med mera.
Konsekvensen blev att Wollters TV-show i SVT där hon tecknar av nakna kändisar har pausats. Detta upprör henne eftersom hon anser sig ha bett om ursäkt genom att erkänna att: ”Där finns åtminstone två saker som inte stämmer. Organstöldhistorien var mer komplex samt finns uppgifter om våldtäkt. Jag beklagar att det felaktiga kom med. Innerligt. Det gör mig likafullt inte till antisemit.” (Citerat i AB, 23.11.2023). Men hon äger inte formuleringsprivilegiet, det är inte en fråga om självupplevd identitet. Det är fråga om att ”hon ger bränsle åt urgamla antisemitiska föreställningar”, för att tala med Ulrika Knutson, SKMA.
Om man sedan ändrar sig skall man göra det med önskvärd tydlighet och inte med halvmesyrer. I stället serveras en haltande ursäkt. De grava påståendena råkade tydligen bara hamna i hennes kommentarer, de ”kom med”. Vidare skriver hon vagt att ”historien är mer komplex” och att det ”finns uppgifter om våldtäkt”. Det är försiktigt uttryckt, inte minst med tanke på säkerheten i de tidigare antisemitistiska angreppen. Sanningen är att den israeliska staten inte ”systematiskt” stulit organ från palestinier, påståendet har motbevisats flera gånger under åren. Sanningen är inte att det vagt finns ”uppgifter” om våldtäkter sjunde oktober utan att det begicks fruktansvärda brutala våldtäkter varav flera filmades av förövarna och spreds på internet. Det finns mängder med ”uppgifter” om vad som skett, BBC rapporterade t ex ”Some women were raped before they were dead, some raped while injured, and some were already dead when the terrorists raped their lifeless bodies”.
Wollter har vidare delat inlägg om att det finns en judisk-sionistisk konspiration och antytt för sina följare att invasionen av Gaza har att göra med att Israel vill lägga beslag på gasfyndigheter: ”kanske (ett) samband”. Med detta ”kanske” antyds alltså att kriget handlar om pengar, inte om en politisk konflikt.
Wollter framträdde nyligen på scen på bokmässan i Göteborg och fick återigen berätta om hur jobbigt hon haft det, men tog däremot inte tillfället i akt att be om ursäkt utan nöjde sig med att en juridisk bisittare i slutet av framträdandet nämnde att SVT:s anklagelse endast gällde påståenden ”… färgade av en antisemitisk tankemodell”. Inget mer.
Man skall också hålla i minnet att Wollter är en person med makt. Hon har mer än 300 000 följare och förekommer mycket ofta i medierna. Över femhundra personer skrev under en debattartikel i AB där man kritiserade SVT:s beslut (AB.25.10.2024) och Jan Guillou ryckte ridderligt ut till hennes försvar i en längre text i samma tidning, med tillägget att hon är en ”politisk idiot”, vilket alltså är ytterligare en av dessa tveksamma ursäkter. Han gör det hela till ett trixande med fakta och undviker liksom den ”politiska idioten” det väsentliga, att det är fråga om djupt rotad klassisk antisemitism förklädd till dagsaktuell kritisk granskning. (AB.24.11.2023)
Trots det kraftfulla stödet ömmar Wollter motståndslöst för sig själv i intervjun i Konstnären. Att hennes tv-program har pausats tvingar fram ett ”sorgearbete”, hon har blivit ”skadad själsligen” och så vidare. Empatin med de som tagit illa vid sig av den grova antisemitism som hon delat är däremot obefintlig liksom insikt om att det hon delat är en del av en våg av antisemitism med rötter både långt och kort tillbaka i historien.
Det är vidare en aning märkligt när Wollters påtagligt antisemitiska handling ställs vid sidan av konstnärer som drabbats på oriktiga grunder. Det skymmer de verkliga frågeställningarna, som till exempel att kulturföreningen Ouyun i Berlin blev anklagad för antisemitism i tidningen Tagesspiel, vilket en domstol kommit fram till vara felaktigt.
Konstnärers berättelser är viktiga, men när de framställer oss som maktlösa offer, som flera i KONSTNÄREN gör, gör de oss en otjänst. Om konstnärer inte kan diskutera konsekvenserna av sina handlingar och ta ansvar för dem framträder tyvärr den klassiska romantiserade bilden av konstnären som en som gör men inte tänker, som en idiot, för att citera Guillou l
Text: Andreas Gedin, konstnär & författare