Hög tid för bättre villkor för formgivare
TEXT: Anna Kraitz, vice ordförande Konstnärernas Riksorganisation
BILD: Jann Lipka
Krönika till medlemssidorna för Konstnären nr 4, 2025
Vi har länge talat öppet om bildkonstnärernas dåliga ekonomiska villkor. Men det finns en annan grupp som är lika viktig för vårt kulturliv men som sällan hörs: formgivarna. Jag tänker då särskilt på frilansformgivarna som verkar inom möbel- och detaljhandelsbranschen. Där har en ohållbar kultur långsamt vuxit fram där formgivaren förväntas arbeta gratis under långa, osäkra processer för att ta fram nya föremål. I bästa fall får formgivaren en royalty som är på tre – sex procent av det pris som detaljhandel och arkitekter köper in föremålet för från producenten – det vill säga om föremålet ens går i produktion (royalty är inte arvode för utfört arbete utan en typ av ersättning för immateriella rättigheter).
Låt mig ta ett exempel. Föreställ dig att en formgivare utvecklar en ny stol åt ett företag, men att företaget varken betalar skissarvode eller timarvode. För formgivaren innebär det ändå månader, ibland år, av arbete. När så den färdiga stolen slutligen når butiksledet får formgivaren omkring 100 kronor per såld stol i royalty, vid ett pris till kund på 5 000 kronor och en royaltysats på 5 procent. För att arbetet ens ska närma sig en rimlig ersättning krävs att stolen säljs i mycket stora volymer.
Formgivaren bär alltså hela risken, utan varken skydd eller garanti. Det är ett orimligt system i en bransch som gärna talar om innovation, hållbarhet och kreativitet, men aldrig om rättvisa. Företagens argument för att inte betala skäliga ersättningar är ofta att: ”Produktutveckling är dyrt, vi satsar redan mycket”. Men alla i produktionskedjan får betalt – produktionschefer, tillverkare, säljare, marknadsförare med flera – utom formgivaren. Det är varken rättvist eller rimligt. Varför ska den anlitade formgivaren stå för den ekonomiska risken?
Vi talar ofta med stolthet om skandinavisk design. Men hur länge till kan vi göra det, om de som formar vår samtid inte kan leva på sitt yrke? I dag sker en stor del av produktionen utomlands. Det mesta av det som säljs saknar både lokal förankring och namngiven formgivare. Vi lever i den anonyma massproduktionens era, och den riskerar att tränga undan den unika, ansvarstagande och hållbara formgivning som de nordiska länderna länge har varit kända för.
Det finns ett stort, svenskt företag som säljer design över hela världen. Där är visserligen formgivarna anställda med fasta löner eller frilansande med arvoden, men produktionen sker sällan i Sverige och royalty ingår inte i avtalen. Vill vi verkligen att svensk formgivning ska begränsas till vad ett enda storföretag producerar? Eller vill vi värna det fria, oberoende skapandet som sker när formgivare i samarbete med mindre producenter formar framtiden?
Det krävs politiska beslut som stärker formgivningssektorn i Sverige. Det krävs formgivare som organiserar sig och solidariskt vägrar att arbeta utan rimliga ersättningar. Och det krävs producenter som ser det som en självklarhet att betala för idéer, kreativitet och utfört arbete. Bara så kan vi åstadkomma en reell förändring.