Tema: Permakris i konsten

Psykisk ohälsa firas i konsten – men finns vården?

TEXT: Erik Augustin Palm - Illustration: Dennis Eriksson

BILD: Dennis Eriksson

Konst och psykisk ohälsa har romantiserats länge. Men är den svenska psykiatrin -fortfarande fast i en gammal bild av det lidande, konstnärliga geniet? Erik Augustin Palm dyker ner i det mörka hålet mellan det utställda lidandet och det personliga.

Sverige är känt som ett exceptionellt öppet och frispråkigt land när det gäller psykisk ohälsa. På våra gallerier och kultursidor tycks ångest och inre demoner närmast firas som en kreativ råvara. Konstnärer målar och skriver sedan urminnes tider utifrån sitt mörker – och inte minst i just Sverige. Det räcker att se sig om: utställningar, romaner och filmer kretsar ofta kring depression, trauma och personliga kriser. Konstnärer som Anna Odell, Carola Grahn och Felix Gonzalez Torres har i flera verk undersökt psykiatrins makt och etik. Kulturdebatten är också full av bekännelser – författare som skriver ut sin panikångest, musiker som talar öppet om bipolär sjukdom. ”Ångest är min arvedel, mitt hjärtas skri i världen”, skrev Pär Lagerkvist redan 1916, och arvet förvaltas än: i dagens kulturklimat verkar ångest snarare ha blivit en meritbadge.

Ingenstans är denna öppenhet tydligare än i konsten. Det har till och med sagts att ”att vara konstnär är att vara psykiskt sjuk” – som konstnären Blue Falkholt uttryckt det. Hon blottar ofta sitt inre i konsten, och hennes eget liv illustrerar den tunna linjen mellan kreativ gnista och psykiatrisk kris: ”Ett otroligt kreativt flöde gick över i en manisk psykos och Blue Falkholt blev tvångsinlagd på psykiatrisk avdelning för tredje gången i sitt liv”, skriver Göteborgs-Posten i en reportage om Falkholt Hon beskrivs ställa frågan om hon ens kan vara konstnär utan att vara galen, efter en djup depression och ett självmordsförsök.

Föreställningen om ”det galna geniet” är inte bara en myt. Modern forskning ger den visst stöd: personer i kreativa yrken drabbas oftare än andra av psykisk sjukdom, visar denna forskning. En omfattande svensk registerstudie visar, exempelvis, att författare och konstnärer är överrepresenterade bland patienter som vårdats för psykiatriska diagnoser. Psykiatern Simon Kyaga har påpekat att vi kan behöva ett mer nyanserat synsätt: vissa drag hos psykiska sjukdomar hänger samman med kreativitet och kan ibland vara fördelaktiga – men till ett fruktansvärt högt pris.

Den bästa konsten uppstår, menar Kyaga och kollegor, i ett ekvilibrium där skaparen balanserar på slak lina mellan friskt och sjukt. Det är en vacker tanke – men vad händer när man tippar över? Då är den romantiska bilden av det plågade geniet inte lika skimrande. Då krävs samhällets och sjukvårdens insatser för att inte det galna geniet bokstavligen ska gå under.

Här uppstår en skärande dissonans mellan konstens frispråkighet och psykiatrins verklighet. Samtidigt som vi hyllar den brutala ärligheten i en dikt om självmordstankar eller en film om psykisk kollaps, så uppvisar svensk psykiatrisk vård en nedslående oförmåga att möta behoven hos dem som drabbas av dessa verkliga kriser. Vi talar varmt om att ”våga vara öppna med psykisk ohälsa”, men frågan är vad som väntar den som faktiskt tar mod till sig och söker hjälp.

Allt oftare vittnar drabbade – däribland många verksamma inom kultur och konst – om skriande brister: vårdköer som sträcker sig i månader, akutmottagningar som skickar hem suicidala med en lugnande klapp på axeln, läkare som tycks ha glömt ordet ”empatisk” i sin vokabulär.

Vissa drag hos psykiska sjukdomar hänger samman med kreativitet och kan ibland vara fördelaktiga – men till ett fruktansvärt högt pris.

Problemet är så utbrett att det nu tas upp på högsta nivå. Inspektionen för vård och omsorg (IVO) slog i en färsk rapport (maj 2025) larm om att många patienter får vänta orimligt länge på psykiatrisk vård. IVO gick igenom klagomål från de senaste åren och konstaterade att långa väntetider återkom som en röd tråd: i en tredjedel av de granskade klagomålen inom barn- och ungdomspsykiatrin hade patienterna fått vänta alldeles för länge på vård. Konsekvenserna? Försämrat mående, fördjupad ångest, isolering – och i värsta fall att unga människor börjar skada sig själva, försöker ta sina liv eller rentav begår självmord i brist på hjälp. Den konstnär som i kulturens värld möts med applåder för att hen vågar skildra sina självmordstankar, möts i vårdens värld av en kölapp och en uppmaning att ”stå ut lite till”.

Jag skriver inte enbart som utomstående betraktare, då jag själv har erfarenhet av svensk psykiatri. Både i Region Stockholm och i Region Dalarna har jag och nära vid skilda tillfällen behövt söka psykiatrisk hjälp. Nästan varje gång har bilden bekräftats: systemet går på knäna. Det handlar inte bara om enstaka misstag eller ”måndagsexemplar” till läkare, utan om en genomgående känsla av att psykiatrin är ett korthus som håller på att rasa.

Att behöva ringa runt mellan mottagningar för att tigga om en akuttid, bli hänvisad till en överfull psykakut där personalen redan innan man öppnat munnen signalerar att ”vi har inga platser”, att sedan skickas hem med en lapp om att någon ringer upp om tre–fyra månader – det tär på en. För en vän till mig, också verksam inom ett kreativt yrke, blev denna rundgång droppen som nästan fick bägaren att rinna över. Hon hade i desperation öppnat sig om sina mörkaste självmordstankar, bara för att bollas runt som ett administrativt ärende.

Under mina år utomlands har jag burit med mig ett naivt mantra: ”Sverige är i alla fall bättre på psykiatri.” Jag är sedan en tid delvis bosatt i Japan, ett land vars offentliga sjukvårdssystem i övrigt slår det svenska på fingrarna i effektivitet. Men jag trodde länge – i likhet med många svenskar – att just när det gäller mental hälsa skulle Sverige vara mer humant. Det visade sig vara en lögn jag berättat för mig själv. Visst har Japan sina egna problem med stigma kring psykisk sjukdom, men när någon mår akut dåligt här finns det paradoxalt nog snabbare hjälp att få.

Behöver du träffa en psykiater i Tokyo kan du ofta få en tid inom ett par dagar (ibland samma vecka). Jag minns min förvåning första gången jag hjälpte en vän i Japan att söka hjälp för ångest – hon fick träffa en läkare redan nästa dag och kom ut från kliniken med recept på den ångestdämpande medicin hon behövde. Ingen misstänkliggörande utfrågning om hon verkligen ”försökt tillräckligt med motion och mindfulness” innan hon kom dit, ingen moraliserande ton om pillermissbruk. Bara enkel, basal hjälp: Du mår dåligt – låt oss försöka lindra det snabbt.

I Sverige har utvecklingen gått i motsatt riktning. Svensk psykiatri är numera absurt restriktiv med att skriva ut helt vanliga ångestdämpande läkemedel. De senaste åren har nya centralstyrda direktiv från Folkhälsomyndigheten och andra myndigheter gjort att många psykiatrer tvärbromsat all förskrivning av exempelvis bensodiazepiner. Patienten kan ha en 20-årig historik av svår panikångest – spelar ingen roll. Från toppen har det trumpetats ut en besatthet: ”Ingen ska bli beroende!” och detta tycks väga tyngre än allt annat, till och med patientens akuta lidande. I region efter region har man implementerat riktlinjer där ”benso” nämns som rena skällsordet. Till exempel rekommenderar Region Kronoberg uttryckligen att bensodiazepiner inte ska användas vid ångest – risken för beroende anses viktigare att undvika.

I stället lyder rådet att erbjuda patienten information, KBT-inspirerade ångesthanteringsstrategier och kanske en promenad, och att på sin höjd sätta in en låg dos SSRI under uppsikt. Terapi erbjuds också – i teorin. I praktiken är det inte ovanligt med sex månaders väntetid för en psykolog, om man alls har ”tur” att få en remiss. Summan av kardemumman? När en svensk med svår ångest söker hjälp är vårdens första prioritet inte att häva ångesten, utan att undvika mediciner som anses riskera beroende. Att den -desperata patienten i värsta fall tar sitt liv under tiden tycks vara en mindre allvarlig bieffekt, så länge hen inte blir tablettberoende. Svårigheten att få adekvat hjälp i psykiatrin idag bottnar just i ett värderingsval – inte enbart resursbrist.

Att svensk psykiatri brister är illa nog. Att den brister avsiktligt – som ett resultat av ideologi och stelbenta direktiv – är oförlåtligt. I ett välfärdsland som gärna slår sig för bröstet om sitt sociala skyddsnät lämnas även utsatta konstnärer att klamra sig fast bäst de kan i trasiga nätmaskor. Man skulle nästan, med svart humor, kunna inbilla sig en konspiration: kanske Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Kulturrådet och Konstnärernas Riksorganisation gemensamt utformat denna iskalla hållning inom psykvården just för att mana fram nya konstnärliga storverk?

En absurd fantasi förstås. Verkligheten är betydligt mer cynisk och tragisk. Myndigheterna är så upptagna av att ingen ska få ”fel” sorts hjälp (läs: beroendeframkallande medicin) att de glömmer bort syftet med all sjukvård – att lindra och bota.

Under tiden vältrar kulturlivet sig i skildringar av psykisk kris. Djupt berörda kan vi ta del av när en ung poet skriver om sitt självmordsförsök, hur en bildkonstnär målar sitt trauma i expressiva målningar, och vi nickar allvarsamt åt teater-pjäser om utbrändhet. Men jag kan inte skaka av mig känslan av hyckleri – var finns vården när konstnärerna faktiskt behöver den?

Kanske hoppas vi att de ska hålla sig ”lagom sjuka” – tillräckligt plågade för att skapa skakande konst, men inte så pass att de dör. Verkligheten fungerar inte så. Den ”galne” konstnären av kött och blod behöver samma medmänskliga omvårdnad som vilken patient som helst i kris. Skillnaden är att konstnärer ofta saknar både ekonomisk buffert och stabil anställning; när den psykiska krisen slår till blir också den ekonomiska krisen akut. Ändå tycks det officiella Sverige stå handfallet – eller värre, avsiktligt vända ryggen – när denna grupp ropar på hjälp.

Svårigheten att få adekvat hjälp i psykiatrin idag bottnar just i ett värderingsval – inte enbart resursbrist.

I slutändan är diskrepansen slående: vi romantiserar psykisk ohälsa när den skildras i kulturen men missköter den sociopolitiskt. Den som i strålkastarljuset modigt blottar sin själ får applåder, men möts i sjukhuskorridoren av tomhet. Det är hög tid att kräva att svensk vård behandlar sina ”galna genier” med mer än bara poetisk förståelse – nämligen med faktisk vård, respekt och handfast stöd. Om inte kommer fler kreativa själar att malas sönder i köerna och mellan stolarna. Och då hjälper det föga att vi i efterhand hyllar deras sista dagboksanteckningar som ”konst”. Det måste bli ett slut på det svenska hyckleriet kring psykisk ohälsa. Vi behöver en psykiatri som matchar öppenheten i vår kultur.

Konstnärer ska inte behöva välja mellan att lida i tysthet eller att exploatera sitt lidande för att bli hörda. Vi behöver bli bättre på detta. Om inte annat så för att slippa skämmas nästa gång vi skålar i vernissagevin bredvid ett verk som skriker av ångest. Låt oss se till att konstnärens eget skri inte möts av ett tonlöst eko i välfärdsstatens tomrum. Jag hoppas innerligt att fler svenska konstnärer vågar rikta sin syrliga kritik mot den havererade psykvården – utan att de först ska behöva filma sig själva när de faktiskt hoppar från Västerbron.

Erik Augustin Palm är journalist och TV-producent, baserad i Tokyo.