Gräs under fötterna

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Johan Ylitalo

Kajsa Zetterquist hör till den generation svenska konstnärer som på 1950-talet formade den moderna konsten i Norden.

Kajsa Zetterquist hör till den generation svenska konstnärer som på 1950-talet formade den moderna konsten i Norden. Född i Arvika 1936 och utbildad vid Konstfack, Signe Barths målarskola och Kungliga Konsthögskolan växte hon fram som en av de mest konsekventa abstrakta målarna i sin generation. Sedan slutet av 1950-talet har hon levt och arbetat på Saltfjellet i Nordnorge, tillsammans med konstnären Per Adde. Där har hon byggt ett liv och ett konstnärskap som alltid stått fritt, till en del förankrat i Värmlands skogar och en del i Nord-norges fjäll. Att tala med Kajsa Zetterquist är som att öppna en dörr till ett sekel av svensk konsthistoria. I höst visar hon en retrospektiv utställning på KIN i Kiruna – Gräs under fötterna – och i mars går en ännu större retrospektiv upp på Konstakademien i Stockholm.

Hej Kajsa, hur har du det?

– Jag har precis kommit till Värmland, och det är ett härligt ställe. Och så har jag mitt ställe i Nordnorge, så jag dras mellan två vackra världar. Jag är ju jättegammal – men det vet du kanske. Den enda kvar i familjen Zetterquist.

Är det ensamt?

– Ja, det är det, men på ett alldeles speciellt vis – jag har ju massa vänner – sedan min syster dog i höstas, och det visade det sig att vi hade blivit så gamla att alla de som känt oss som barn var borta. Intellektuellt hade jag ju förstått att så blir det när man blir gammal, men känslomässigt var jag inte helt förberedd på det – att när man pratar om något från ens barndom, ungdom eller föräldrar så finns det ingen där längre som svarar: ”ja, just det”, det är liksom bara en berättelse.

Du visar nu verk från flera decennier, från 1950-talet till 2020-talet. Jag är nyfiken på vad du tänkte när du såg hela konstnärskapet uppställt i en tidslinje? Blir det existentiellt att titta tillbaka på allt?

– Den stora retrospektiven har jag fortfarande framför mig – i Stockholm i mars – i tre stora salar på Konstakademien. Utställningen av Maria Lind i Kiruna är ett urval, med en bild från varje sekel. I Nordland har man byggt ett galleri till min man och mig, dit vi har donerat en retrospektiv samling. Många av verken i Kiruna finns där också. Så den aspekten – ett långt liv och hur jag jobbat – är inte ny för mig; de här grejerna har jag umgåtts med länge.

– Men jag ser fram emot att visa allt i sin helhet i Stockholm. Då blir det många grejer, också från studietiden. Och ja – det följer med åldern att man på ett sätt står utanför fast det är jag som gjort det. Det ska bli kul att kunna gå tillbaka in i alla olika tider och rum jag har befunnit mig i genom mitt skapande. Jag känner dem var för sig, men i relation till varandra blir det något annat. De tio, elva som hänger i Kiruna känner jag väldigt väl.

När man ser hela sin utveckling så där – hittade du något speciellt i helheten?

– Det har jag gjort länge. Även om målningarna ser olika ut så hittade jag nästan helt från början fram till mitt formspråk. Jag har inga omvälvande perioder eller kriser där jag omvärderat vad jag jobbar med. Jag är väldigt ... det blir bara mer och mer intressant hela tiden.

Hur tänker du om rollen som konstnär och hur den förändrats över tid?

– Med min roll som målare har jag tagit mig rätten att måla. Konstens roll är viktig i samhället, annars blir det helt tomt.Men när saker ting sker som jag blir djupt upprörd över och vill kämpa emot i samhället, då målar jag inte min protest, det har jag aldrig gjort! Jag demonstrerar i stället, skriver, pratar – är aktiv på olika vis. Jag tror det har större möjlighet att nå fram. Guernica är ett enastående verk i måleriets historia. Picasso gjorde det efter att Guernica bombats. Men även om han gjort det innan, hade det inte hindrat det som skedde.

Du har varit baserad i Värmland liksom i Saltfjället nästan hela ditt liv, mer landsbygd än storstad. Hur har det påverkat konstnärskapet?

– Jag och Per ville leva i naturen och kunna måla på heltid. Vi tänkte aldrig på sånt som karriär.Jag hade ingen aning om vad Nordnorge hade att erbjuda när jag flyttade dit, och jag flyttade till Stockholm när jag var 17 år, från ett konstnärshem med två målarföräldrar, som var väldigt fria. Jag hade målat sedan jag var barn, det gjorde man hos mig. Jag tvekade mellan teater och måleri, men det var hos måleriet jag hörde hemma. Jag tror att jag insåg att om jag skulle hålla på med teater hade jag behövt vara knuten till en teater i en stor stad, och så ville jag inte leva – jag ville ha frihet. Jag växte upp i ett fritt hem, med fri tanke. Mina föräldrar var fria konstnärer, hade aldrig andra jobb, inga chefer eller underlydande. De bestämde sin arbetstid. Jag vill inte att någon bestämmer över mig, och jag tror att min uppväxt skapade ett oändligt frihetsbehov hos mig. Jag var så oerhört trött på skolan i den här åldern, och mina föräldrar lovade att om jag kunde komma in på en bra konstskola i Stockholm behövde jag inte gå sista året på gymnasiet. Och så kom jag in.

– Jag kom till Nordnorge för att jag blev glad i en man som redan etablerat sig där. Vi hade inga pengar men han hade byggt ett hus, och så fastnade jag för området. Vi diskuterade inte ”ska vi satsa på det här eller vara här eller där”, vi levde i denna otroliga fjällvärld, arbetade, hade utställningar, reste och engagerade oss i kulturvärlden. Vi hade en liten slumlya i Vitabergsparken för våra gästspel i Stockholm, eller åkte dit för att se utställningar. Varje höst åkte vi dit, eller till Oslo, Köpenhamn, ibland Göteborg. När man är konstnär har den man friheten.

Du började arbeta som konstnär på 60-talet. Villkoren för konstnärer såg annorlunda ut när det kommer till utbildning, ateljé, trygghet. Hur tycker du att det har förändrats?

– Skolan var ju gratis, men allt annat kostade och det var jämt ont om pengar. Man hade ingenting! När jag kom till Stockholm började jag på Konstfack. Det fanns många fria konstskolor startade av konstnärer då och Konstfack var en gammal hantverksskola – jag gick linjen dekorativt måleri, men så hade man också ”fri målning”, men det fanns väldigt lite för mig att hämta där. Skolan var mer för folk som skulle skulptera stuckaturer och måla trappuppgångar, även om det precis hade börjat förändras. Jag gick på gamla Konstfack bakom Konserthuset, 1954 – innan tunnelbanan byggdes ut. Men jag hade ju sån pass respekt för Akademien att dit vågade jag inte söka och började studera på Signe Barths målarskola på Bellmansgatan på Söder. På somrarna jobbade man. Då gick man bara till arbetsförmedlingen och anmälde sig – det var lätt att få arbeta som sjukvårdsbiträde.

– Signe, min lärare var entusiast, och jag blev frielev. För att komma igång på Konstfack hösten innan sålde mamma och pappa antika stolar de ärvt. Jag kände mig privilegierad hela tiden, men jag hade aldrig några pengar. Efter två år kom jag in på Akademien. Då bodde jag på en vind i Gamla stan som någon lånat ut, det är nästan svårt att beskriva idag – men det var rödspritkök för att koka te och en madrass på golvet. Jag gjorde det jag ville, hade det jättebra – kompisar, diskussioner, museer, utställningar, men man valde bort middag för att kunna gå på konsert. Skolan var öppen till tio på kvällarna. Från tredje året fick man egen ateljé. Vi käkade där och levde där.

När du slutade Akademien och skulle försörja dig, hur var det?

– Hade någon sagt att jag skulle flyttat till Nordnorge då hade jag rymt! Jag hade samma fördomar som alla andra. Jag hade tur – året jag gick ut fick jag statens stora resestipendium som gick över två år. Ekonomin gick ihop, och jag hade bostad. Man deltog i en del utställningar, sålde en del. Vi stack iväg: England, Holland, Frankrike, Italien – första hösten reste vi, tog in, målade inte mycket. Året efter – via Akademien – fanns en kåk i en liten bergsstad, Grimone, mellan Alperna/Provence. En svensk konstentusiast hade köpt hus där; vi jobbade där, kom hem – men den lilla lägenheten kunde vi ju inte ha ateljé i. Men jag slutade jobba extra på somrarna rätt snabbt, jag levde hellre på väldigt lite än att inte måla. Jag sitter ju i stipendienämnder själv idag, och gud vad det har betytt mycket för mig. Många gånger säger mina kollegor att man inte ska få stipendier när man precis avslutat sina studier, men jag menar att det är då man behöver dem som mest! Efter nio års studier går man ut till ingenting. Men efter ännu några år i Sthlm kände jag att jag ville ”ha gräs under fötterna igen. Så mötte jag Per och vi reste norrut!

... och du flyttade dit?

– Ja. Jag behöver inte sitta i centrum för att synas. Jag vill fortsätta det levande, känslostarka liv jag haft, den tid jag har kvar! Våra vänner och kolleger i Stockholm var tvungna att ha extra jobb för att ha råd med ateljé, men hade inte tid att vara där. Själv har jag målat på heltid i över 70 år.