Nästa anhalt - yttersta förorten?
TEXT: Emelie Florin, KKV Anna Högberg och Jacqueline Hoang Nguyen
Ateljépolitiken. När marknaden dikterar villkoren pressas konstnärerna allt längre ut från centrum. Ateljéhusens finansiering måste lösas på en övergripande nivå, skriver företrädare för fyra ateljéföreningar i Stockholm.
Det finns en politisk övertygelse i stadshuset om att vi behöver de konstnärsateljéer och konstnärliga produktionshus som finns och mer därtill i Stockholm, och vi vet att kulturen stärker stadens attraktionskraft på mer än ett sätt. Kulturförvaltningens strategi slår fast att det är angeläget att en växande stad sprider ateljébeståndet över hela staden. Men marknaden dikterar också att ateljéhusen pressas längre och längre ut från centrum, precis som med stadens låginkomsttagare. Vem som har rätt att arbeta och bo i staden blir mer och mer en klassfråga och bör diskuteras politiskt.
I Stockholm får några av de hotade konstnärliga produktionsplatserna SITE, Wip:sthlm och KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad) hjälp av staden att omlokalisera sig. Men frågorna var ateljéerna ska finnas och på vilka premisser de skall inrätta sig har inga enkla svar. Ett förslag, som nu är under utredning, liknar en affärsmodell som ateljékomplexet Studio Mossutställningar på eget bevåg utvecklat för lokalerna i Värtahamnen. En slags Robin Hood-modell där intäkterna från kommersiella hyresgäster finansierar konstnärernas ytor. Men en förutsättning för det är att ytans grundhyra har marginal nog att finansiera personalkostnaden för att driva hyresverksamheten, att lokalerna och hyrorna är attraktiva för företagen trots att de är avsides, samt att de kommersiella hyresgästerna är bekväma med att frottera sig med konstnärer och, ibland, resterna av deras konstproduktion. En modell som med mycket svett även gått att driva för Studio Mossutställningar tills ganska nyligen, då helt nya och för verksamhetens beska enhet orimligt höga hyresnivåer nu avkrävs.
KKV, SITE och Wip är bara några exempel på de större ateljéföreningar och produktionshus där rådande stadsomvandling gör att verksamheternas framtida villkor är under förhandling. Om Stockholm i linje med de många visionerna, ska fortsätta växa och bli en attraktiv och levande stad; en kreativ stad; en blandad stad; en stad för alla och så vidare, då måste vi börja agera på en mer övergripande nivå, och sluta försöka lösa fall för fall. I London har en likande utveckling lett till stor brist på ateljéplatser som hotar konstlivet där. I november 2016 lanserade därför Londons borgmästare ”Creative Land Trust”, en stiftelse med statligt och privat kapital som snabbt ska säkra ateljéer genom att ateljéhus kan söka medel för att köpa hela fastigheter.
Vad kan vi egentligen förvänta oss för ansvarstagande av såväl de kommunala som privata fastighetsbolagen? Att kunna införa olika hyressättning eller i tidigare skede göra särskild markanvisning redan vid avyttring av mark, eller som i exemplet i London sälja till stiftelse eller direkt till konstnärerna i någon form (i likhet med exempelvis Kapsylen på Södermalm i Stockholm). Slakthusateljéerna är precis som Studio Mossutställningar, i och med sin placering, del i en väldigt konkret stadsomvandlingsprocess. Det skulle kunna öppna upp för ett utmärkt tillfälle att pröva nya sätt att bygga en stad.
Emelie Florin, KKV
Anna Högberg och Jacqueline Hoang Nguyen, Slakthusateljéerna
Anna Ridderstad, Wip:sthlm
Stella d’Ailly och Henrik Schmidt, Studio Mossutställningar