Genierna på konstskolorna

TEXT: Karolina Modig

BILD: Emma Hanquist

Uppropet #konstnärligfrihet blottlade ett utbrett maktmissbruk på landets konstskolor. I flera fall har lärare i konstens namn trakasserat studenter så att de helt lagt ner sina konstnärsdrömmar. Karolina Modig har pratat med studenter, personal och ledning för att fördjupa berättelserna i uppropet och för att inleda en relevant diskussion om vad som måste göras.

Att börja på Kungl. Konsthögskolan – Mejan – var för Sannah Salameh en kulturchock. Hon kommer inte från en ”kulturfamilj” och på den folkhögskola i Skåne där hon gått upplevde hon stämningen som tillåtande och inkluderande.

- Mitt första år på Mejan präglades av hierarkiska strukturer och nedbrytande maktmetoder, vilket förkroppsligades av framför allt två professorer. De körde en klassisk ”vi ska bryta ner er för att kunna bygga upp er”-taktik, men utan att bygga upp oss. Jag var en av få studenter med utländsk bakgrund, och vi som gjorde konst som berörde vårt arv och våra erfarenheter fick ofta höra den kritiseras med ord som brukar användas för att nedvärdera kvinnor: hysterisk, emotionell, geggig, banal.

Sannah Salameh upplevde skolmiljön som strukturlös och polariserad. Befästande av maktstrukturer kunde pågå såväl i det tysta som i det offentliga. En av professorerna hon talar om kunde sitta i kafeterian och i en diskussion kalla en kvinnlig student ”fucking cunt” (jävla fitta).

- Under första året blev jag nedstämd och låste mig kreativt. De två professorernas röster hade internaliserats: vad jag än skapade kunde jag höra en ironisk, nedlåtande kommentar.

Vad jag än skapade kunde jag höra en ironisk, nedlåtande kommentar.
Sannah Salameh

”Övergrepp handlar inte om sex utan om makt”, slog skådespelerskan Moa Gammel fast i en SVT-intervju i början av januari. Gammel är en av initiativtagarna till skådespelarnas upprop #tystnadtagning. Att det är makt som ligger till grund för övergrepp blir tydligt genom vittnesmålen i #konstnärligfrihet, konstbranschens motsvarighet till #tystnadtagning. En överväldigande majoritet av vittnesmålen handlar om utsatta studenter och personal på konstskolor på både förberedande och högskolenivå, och många handlar just om maktmissbruk, mobbning och informella ledarskap.

Konstnärernas upprop lät vänta på sig. I intervjuerna inför det här reportaget blir det tydligt varför. Rädslan är stor. Konsekvenserna av det manipulativa maktmissbruk som utövats av ett litet antal individer på konstskolorna, är i många fall förödande. Flera som vittnat har i perioder slutat att utöva konst, andra har slutat helt. Även bland personer på höga befattningar är rädslan för negativa följder påtaglig.

Kristina Abelli Elander var gästprofessor på Kungl. Konsthögskolan under samma period som Sannah Salameh var student.

- På en av de första personalmiddagarna sa en av de två professorerna ”I can crush you like this”, och knäppte med fingrarna.

Hon beskriver ett klimat som utmärktes av härskartekniker, osynliggörande och aktivt motarbetande av vissa studenter. Nytillträdd rektor var Måns Wrange, som Kristina Abelli Elander haft som kollega på Konstfack. Hon visste att han hade en feministisk syn och att han var medveten om de problem som fanns.

- Han tillsattes i en polariserad miljö där många ville ha en ”traditionsbärare” från Konstakademien. De ville att skolan skulle vara professorstyrd och inte förändras, ville inte ha någon som pratade om feminism, jämställdhet och queer. Klimatet i professorsgruppen hårdnade när Wrange kom in, säger Kristina Abelli Elander.

Måns Wrange startade ett omfattande reformarbete av utbildningen – en ”utplattning” av hierarkier.

- Sedan decennier rådde ett system där professorerna antog studenterna, valde vilka som skulle ingå i deras studentgrupp, hade en egen budget där de utan insyn kunde dela ut medel till studenter i sin grupp, examinerade samt valde vilka som skulle tilldelas stipendier. Det skapade ett osunt beroendeförhållande som resulterade i en tystnadskultur, säger Måns Wrange.

- Förändringarna stötte på starkt motstånd från några få professorer. En av de reformer jag inte fick igenom innebar att studenten skulle få välja vilken professor hen vill ha istället för tvärtom, var dock de flesta professorerna emot. Men kanske är tiden mogen nu?

När Sannah Salameh gick andra året på Mejan engagerade hon sig i Kåren. I samband med vårutställningen hade det kommit in flera rapporter om att de två professorerna favoriserade några få studenter. Kåren skickade ut en enkät för att utvärdera arbetet med vårutställningen. De inkluderade en fråga om negativ särbehandling på grund av exempelvis kön eller etnisk tillhörighet.

- När formuläret började spridas kom reaktioner från de båda professorerna: de kände sig kränkta och påhoppade och kallade undersökningen amatörmässig. Rektorn stod på vår sida, men i professorsgruppen blev det massa tjafs. Jag kände mig så pressad att jag tillslut valde att ringa upp båda professorerna och be om ursäkt, berättar Sannah Salameh.

Kristina Abelli Elander minns enkäten och säger att hon skäms för hur professorsgruppen bemötte den och motarbetade de engagerade i Kåren.

- När enkäten kom upp i professorsgruppen gick de två kritiserade professorerna i försvar och anklagade enkäten för att inte vara legitim. Tyvärr ledde den mycket polariserade diskussionen bland professorerna, som jag minns det, till att de kritiserade fick rätt.

Enligt Måns Wrange var Kåren hans viktigaste allierade i hans strävan att förändra Mejans hierarkiska och odemokratiska strukturer.

- Enkäten ledde till att professorerna fick en varning, och blev starten på ett långsiktigt program mot trakasserier och diskriminering. Bland annat fanns där ett förslag på en gemensam och oberoende tjänst som studentombud för trakasseriärenden för de konstnärliga högskolorna i Stockholm. Det fick jag dock inte med mig de övriga skolorna på.

Trots rektorns åtgärder blev påtryckningarna från de två utpekade professorerna så stora att Sannah Salameh bestämde sig för att efter utbildningen ge upp konsten. Hon kände stöd från många, framför allt kvinnliga medstudenter, men upplevde konstvärlden som bakåtsträvande och maktspelet inom skolans väggar som oerhört stressande. Hennes sista minne av skolan är från slututställningen:

- Till opponeringen hade en känd konstnärsklubbsmedlem bjudits in. Han började med att säga att han inte var intresserad av våra åsikter. Under opponeringen nämnde han ordet ”fitta” återkommande gånger. Mig frågade han varför jag inte hade några trosor med i mitt verk. I princip alla kvinnliga studenter gjorde enligt detta manliga konstnärsgeni konst som var puttenuttig och duktig. 

När min kollega sa att han kunde krossa mig tänkte jag att nej, det kan du aldrig. Men på något sätt lyckades han ändå.
Kristina Abelli Elander

När Kristina Abelli Elander efter fyra år avslutade sin tjänst på Mejan upplevde hon att hon hade överskattat sin egen styrka och misslyckats med det hon hade velat: att göra utbildningen bättre.

- Jag var arg, ledsen, frustrerad och utmattad. När min kollega sa att han kunde krossa mig tänkte jag att nej, det kan du aldrig – jag har en plan och jag kommer att hålla mig till den. Men på något sätt lyckades han ändå.

Måns Wrange menar att det tar lång tid att reformera en utbildning men att det är ännu svårare att ändra på människor. Han har hanterat ärenden som lett till olika disciplinära åtgärder men sett att det ibland inte hjälper.

- I vissa fall anlitade skolan juridisk hjälp men fick då beskedet att de uppgifter som kommit fram inte räckte för ett avskedande eller ens en avstängning. Det var väldigt frustrerande. Efter de berättelser som nu har kommit fram har jag funderat mycket på vad mer som kunde ha gjorts. Tack vare #metoo tror jag att de ytterligare förändringar som behövs kan genomföras, säger han.

Flera av de reformer som infördes med Wrange togs bort av efterföljande rektor Marta Kuzma. Hon tillträdde 2014 och avslutade efter omfattande kritik sin tjänst 2016. De båda kritiserade professorerna satt fulla professurer (fem plus fem år) på Mejan och en av dem har därefter haft uppdrag som gästlärare på en annan svensk konsthögskola.

Eva Wistedt gick sitt femte år på Institutionen för Metallformgivning (Ädellab) på Konstfack i slutet av 90-talet. En relativt ny professor hade meddelat att han ville handleda samtliga masterstudenter. Wistedt valde mot professorns vilja lektorerna Wolfgang Gessl och Liss Annika Söderström som handledare.

- Några månader innan examen arbetade jag sent och var ensam i verkstaden. Professorn kom fram till mig och frågade hur det går. Han fortsatte med att jag verkar vara avståndstagande gentemot honom. Jag visste att han hade en sexuell relation med en student, och han sa att jag borde tänka på att vara lite mer som henne. ”Det kanske skulle bli lite enklare med din examen då.” Jag vände honom ryggen och gick därifrån.

Liss Annika Söderström, dåvarande lektor på institutionen för Metallformgivning, berättar att hon och kollegan Wolfgang Gessl blev uppsagda på ett formellt felaktigt sätt och av en mycket märklig anledning efter att professorn kommit in. De hade bland annat påtalat för styrelsen att studenterna som professorn var ihop med var i beroendeställning, utan att få gehör.

Eva Wistedt, som inte fick sin master godkänd, är övertygad om att professorn använde henne som en bricka i ett spel som gick ut på att bli av med Gessl och Söderström.

- När professorn och examinatorerna skulle förklara varför jag inte blivit godkänd sa jag att anledningen är att professorn inte får ta på mina bröst, samt att han vill ha bort Wolfgang och Liss Annika. Jag hade följt min projektplan till punkt och pricka. De trodde mig inte utan litade på professorn, som menade att jag var labil. Bara några veckor senare lyckades han säga upp både Wolfgang och Liss Annika, delvis som en följd av ett, enligt honom, ”misslyckat” handledarskap. Jag behövde senare bara skriva om en enda mening i masteruppsatsen för att bli godkänd.

Ett år tidigare hade Sara Engberg samma professor under sitt masterarbete.

- Han valde ut vissa kvinnliga studenter som han favoriserade, men när som helst kunde han ändra sig och vända sig emot en. Jag uppfattade det som att han njöt av att ha makt. Han kunde bestämma vem som skulle lyckas och inte, säger Sara Engberg, som beskriver professorns behandling av henne under examensarbetet som psykisk tortyr.

Jag uppfattade det som att han njöt av att ha makt.
Sara Engberg

- Det tog flera år för mig att repa mig och hitta tillbaka till glädjen i skapandet igen, säger hon.

När Eva Wistedt ser tillbaka på Konstfackstiden, tycker hon att det värsta var tystnaden kring professorns beteende, att skolan lät det pågå.

- Trots att alla visste om hans affärer och maktmissbruk fick han ändå fortsätta. Han knäckte minst tre studenter så till den grad att de inte rört smide sedan dess, säger Eva Wistedt.

I flera vittnesmål i #konstnärligfrihet har före detta konststudenter berättat om trakasserier som övergått i rent våld. Skolorna har många gånger låtit bli att vidta åtgärder och istället ställt sig på sin anställdas sida.

För drygt ett decennium sedan började Lisa Vipola sin konstutbildning på Nya Dômen i Göteborg. Under utbildningens andra termin valde hon en videokurs. Huvudläraren instruerade de antagna om att hämta ett dv-band i videorummet. När Lisa gick dit var videoläraren – en manlig gästlärare som Vipola träffat under en teckningskurs terminen innan – ensam i rummet. Hon berättade sitt ärende.

- ”Sådana band behöver bara de som ska gå kursen”, säger han. Jag svarar att jag är en av dem. ”Nej det är du inte, för jag tycker inte om dig. Det gör ingen lärare på den här skolan.” Läraren förbjuder mig sedan att vistas i videorummet.

Lisa Vipola bestämde sig för att prata med sin huvudlärare, som föreslog att hon skulle redigera på nätterna, eftersom läraren ”bara kan förbjuda dig att vara i rummet under kontorstid”.

Vid två tillfällen var hon ändå tvungen att gå till videorummet under dagtid. Första gången började läraren skrika högt inför hela gruppen att hon inte fick vara där. Andra gången var rummet tomt och hon satte sig vid en dator för att snabbt föra över ljudet från sin mini-disc. Efter en stund kom läraren in.

- Han gick fram och skrek så nära att han nuddade mitt öra: ”du får inte vara här, hör du inte vad jag säger?”. På datorn stod en liten låda med elektronikgrejer. Han tog den och kastade in i rummet bredvid. Sedan tog han tag i ryggstödet på min stol och körde in mig i väggen.

Lisa Vipola berättade om händelsen för rektorn som lovade att ”ordna situationen”. Inget hände. Hon vände sig då till skolans styrelse, som fick fart på rektorn. Han meddelade att han ordnat ett möte där läraren och polisen skulle medverka. Läraren vägrade dock be om ursäkt och polisen visade sig vara en pensionerad kompis till rektorn.

- Jag kom in på flera konsthögskolor i samma veva, men det här utlöste så mycket hos mig att jag inte klarade av att börja förrän flera år senare.

Ett par år senare började Johanna Hästö på samma skola. Hon fick höra både om Lisa Vipola och om en annan våldsincident med gästläraren, som hänt mer nyligen. Hästö insåg att hon inte skulle kunna fokusera på studierna om hon inte gjorde något.

- När jag konfronterade rektorn sa han att jag satte honom i en svår position, eftersom läraren var hans bästa vän. Rektorn framhöll vilken enastående konstnär läraren var och hur värdefull han var för skolan. Inte förrän jag hotade med att kontakta media hände något.

Läraren blev då ”pausad” från att undervisa, samt anvisad att gå till en psykolog. Johanna Hästö fick under ett par månader driva processen i stort sett själv för att något skulle hända. Hon kände sig skeptisk till om hon alls ville vara i konstvärlden. Läraren var tillbaka på skolan några år efter att Johanna Hästö hade slutat. Han arbetar inte kvar där nu, men undervisar på en annan skola.

Vittnesmålen om sexuella trakasserier, våld och kränkande beteenden skär genom alla nivåer av konstutbildningar. Många av de som vittnat i #konstnärligfrihet har utbildats på flera konstskolor på både förberedande- och högskolenivå, och har upplevt samma strukturer återkommande. Ju yngre och mer oerfaren studenten är, desto grövre är övergreppen. Konstnären och skribenten Ida Rödén berättar om en av sina huvudlärare, en man strax över 50, som under hennes första konstutbildning visade henne extra intresse. Stämningen var sexuellt skämtsam. Vid ett tillfälle befann sig Ida ensam med läraren.

- Han sa att han känner sig ledsen numera, eftersom han blivit äldre och inte längre kan få till det med sina elever. ”Ida”, sa han, ”du ska veta att det enda man vill är att knulla.”

- Konstskolan innebär ofta ett första möte med konstvärlden, studentens inställning är att bli vägledd. Den 20-åriga studenten förstår att det handlar om att vara lyhörd och tillmötesgående. Detta har systematiskt utnyttjats, studenten betraktas som ett objekt och en sexuell arbetsförmån, säger Ida Rödén.

I en intervju i Dagens Nyheter från den 26 januari i år pratar Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, om konststudenters utsatthet. Hon menar att de ”… har en extra dimension av riskfaktorer på grund av mycket en-till-en-undervisning, mycket verksamhet på kvällstid och ett omfattande bruk av tillfälliga gästlärare.” Till konsthögskolornas utmaningar kan läggas att de både är utbildnings- och konstinstitutioner, som formellt lyder under Utbildningsdepartementet men som bevakas och bedöms av kultursektorn.

Många aspirerande konstnärer söker i sina professorer personer med makt som kan öppna framtida dörrar. De hamnar då i extrem beroendeställning. Hellmark Knutsson menar i DN-artikeln att maktberoendet kvarstår när studenterna kommer ut i yrkeslivet. Mycket som kommit fram i och med #konstnärligfrihet och #metoo handlar om rädsla för repression och att säga nej. Lisa Vipola, som utsattes för misshandel av läraren på Nya Dômen och nu är student på Kungl. Konsthögskolan, tror att rädslan kommer ifrån den uppenbara konkurrensen, som gör folk sårbara.

Studenter här på Mejan har tidigare blivit uppmanade av personal att inte lämna vittnesmål, eftersom det är så viktigt med rätt kontakter senare i yrkeslivet
Lisa Vipola

- Studenter här på Mejan har tidigare blivit uppmanade av personal att inte lämna vittnesmål, eftersom det är så viktigt med rätt kontakter senare i yrkeslivet, säger hon.

Konstnären Katarina Nitsch är lektor och ämnesansvarig på Kungl. Konsthögskolan och mångårig anställd på skolan. Hon beskriver ett känsligt maktförhållande mellan professor och student.   

- Många studenter är i en ålder och tid i livet då man utforskar sin sexualitet och attraktionskraft. Konstnärsstudenten försöker samtidigt hitta sin identitet som vuxen människa i världen och sitt uttryck som konstnär. Att bli bedömd av en professor eller lärare både utifrån sin person och sitt arbete är ett utsatt läge, säger Nitsch.

Hon menar att det ligger kvar en stark idé om ”konstnärsgeniet” i konstvärlden, som norm och statusutopi. Konstnärsgeniet kan göra i princip vad som helst så länge det sker i konstens namn.

- Det är en frihet kopplad till gränslöshet. Det råder inte samma regler för den här karaktären – som ofta är en man – som för övriga samhället. Han måste få vara vild, otämjd och leva ut sina begär och drifter. I relation till den karaktären är kvinnan underordnad, ett objekt som antingen ska bekräfta eller underkastas. Kvinnor blir sällan bedömda som genier på samma sätt, de blir istället sedda som känslostyrda hysterikor, säger hon.

Alkoholkonsumtion, droger och festande inom skolorna har lyfts som bidragande faktorer till grova sexuella trakasserier, ofredanden och övergrepp. Det finns dokument på respektive skola som reglerar när alkohol får serveras. Men gränser mellan skola och fritid är ofta luddiga när studenter bor på skolorna eller har egna ateljéer. På många skolor är det också en självklarhet att professorer och studenter festar tillsammans.

Ida Rödén berättar om en händelse på en julfest på en av de konstskolor hon gått på.

- Den ägde rum nere i skolans källare vid baren, jag var ett vittne bland många. Den 50-årige rektorn står vid en 20-årig student. Hon har ett linne på sig där bröstet ofta trillar ut. Rektorn vrider ner sitt huvud och biter henne i bröstvårtan. Sedan går strömmen och de börjar hångla. Jag berättar detta som vittne och kan bara redogöra för det sätt jag påverkades. Jag blev förbannad, besviken och äcklad. Inte gentemot henne utan mot honom, skolans rektor.

Det svåra i konsten, säger Ida Rödén, är att man ska bryta reglerna, samtidigt som det är regelbrytandet som gör att allt blir tillåtet. Hon minns även ett vittnesmål som skickades till henne när hon själv skrev en artikel om sexuella trakasserier i konstvärlden, där en kvinnlig gästprofessor på en konsthögskola använde sina studenter för ett konstprojekt som belyste sexuella maktrelationer. Projektet involverade rollspel och mångsexuella relationer mellan gästprofessorn och eleverna. En student blev sjuk, bröt ihop mentalt.

- Brutaliteten i agerandet förändras inte av att gästprofessorn var en kvinna. Det som ytterligare skrämmer i den här incidenten är att en anonym anmälan skickades in till konsthögskolan. Mannen i skolans ledande befattning ville av olika skäl inte gå vidare med den. Skolans professorer och lärare, kvinnor som män, lät händelsen passera. Lämnad ensam blir skammen och utsattheten som student ohanterlig, säger Ida Rödén.

Sara Arrhenius tillträdde som rektor på Kungl. Konsthögskolan bara ett drygt halvår innan konstnärernas upprop #konstnärligfrihet damp ner på hennes skrivbord. Hon tror att en möjlig förklaring till ”konstnärsgeniets" fria tyglar inom konstskolans väggar är frånvaron av tydliga strukturer inom organisationen.

- I situationer där det inte finns någon delegerad beslutsordning eller ansvarsfördelning uppstår ofta informella ledningsstrukturer. Vi måste ha tydliga processer och tidigare konsekvenser. Vi måste också prata om att konstnärlig frihet inte är samma sak som rätten att kränka någon.

Inte ett enda fall av sexuella trakasserier har anmälts till skolledningen på Mejan de senaste åren. För Sara Arrhenius är det en tydlig fingervisning att något behöver ändras.

- Det tyder på att vi inte har haft ett bra arbete med arbetsmiljöfrågor. Det brukar finnas saker att rapportera – det är ett tecken på att man kan prata om problemen, säger Sara Arrhenius. 

Katarina Nitsch bekräftar att det funnits informella maktstrukturer på Mejan där vissa professorer har haft ett stort – och för många studenter ogynnsamt – inflytande.

- Forskning visar att ju mer informell struktur, desto mer gynnas män. Ju mer man strukturerar en organisation desto bättre blir det för kvinnor, säger hon.

De hierarkiska, informella strukturerna har enligt vittnesmålen i #konstnärligfrihet varit starka även under tider med kvinnliga rektorer.

- Alla kvinnor är inte feminister, säger Nitsch. Många kan feministisk teori men är det inte i praktiken. I en hierarkisk och patriarkal struktur behöver kvinnor, transpersoner och ickebinära hitta strategier för att kunna utöva sitt konstnärskap med integritet. Att arbeta på ett inkluderande och icke-egocentrerat sätt i en individualistisk och hierarkisk miljö är svårt.

Sara Engberg, som utsattes för professorn på Ädellab, har skrivit romanen Ädellaboratoriet (2017), en historia om liknande maktmissbruk på Konstfack ur studenten Hannas perspektiv. Berättelsen är helt fiktiv, men Konstfacks nuvarande rektor Maria Lantz berättar att hon genom boken har fått förståelse för gamla strukturer på skolan. Även hon lyfter problemet med informella maktstrukturer utan insyn.

- I små miljöer där det finns ”oinskränkt makt”, måste man vara extra noggrann. I ett litet ämne som Metallformgivning/Smycke & Corpus är det mycket svårare att sprida ut handledarskap. Vi har nu slagit ihop denna inriktning med Glas & Keramik samt Textil på masternivå, för att få ett större flöde av lärare, större grupper och större dynamik. Då är det svårare att upprätthålla dysfunktionella attityder och beteenden.

Maria Lantz pratar om ett behov av professionalisering av konstutbildningarna.

- Vid varje ny rekrytering har vi möjlighet att tänka igenom vad det är vi vill göra och vilken kultur vi vill ha på skolan.

I samband med #metoo-rörelsens framfart gick Maria Lantz i november förra året ut med ett pressmeddelande där hon gjorde klart att Konstfack ”med omedelbar verkan ska inkludera frågor om kränkande beteenden vid referenstagningen när nya lärare anställs.” Konkret innebär det att frågan om sexistiskt beteende, härskartekniker etc. ställs till den sökandes referenser och/eller andra i beroendeställning, skriver hon.

I januari publicerade fria.nu en artikel om att en chef på Konstfack varnas för sexuella trakasserier. Händelsen rubriceras ”ovälkommen beröring av sexuell natur”, chefen har fått en varning men får behålla sitt jobb. ”En varning hamnar i personalakten och är en ganska stor sak”, sa Maria Lantz till fria.nu:s reporter. Hon är nöjd med att skolan fick till ett snabbt beslut, och menar att ”nolltolerans” innebär just att omedelbart ta tag i ärendet.

Även Kungl. Konsthögskolan ser över sina processer när det gäller referenstagning för att försöka avslöja eventuella tidigare kränkningar. Också den traditionella professor-student-undervisningen kan komma att ses över.  

- Vi har den gammaldags modellen med en professorsgrupp. Då har professorn ansvar för en student under hela utbildningstiden och kommer också att examinera. Jag tycker att det är viktigt att diskutera den relationen, hur man gör den pedagogiskt produktiv, hur man arbetar med den så att det inte uppstår negativa beroendeställningar, säger Sara Arrhenius.

Ett ytterligare exempel på effekterna av #konstnärligfrihet är Gerlesborgsskolan, som har populära förberedande konstskolor i Bohuslän och i Stockholm. Efter att några av skolans studierektorer fått ta del av vittnesmål från #metoo-uppropet, startades under vintern utredningar av hur skolan har agerat och framöver ska agera för att se till att kränkningar och trakasserier inte ska förekomma. Verksamhetsledare Elin Wikström bekräftar att en lärare är avstängd med anledning av utredningen och att han har valt att gå tidigare i pension. Ytterligare en lärare har valt att ta tjänstledigt, men den läraren är inte längre under utredning.

- Jag kan tillägga att det inte bara gällde kränkningar och trakasserier utan även brister i undervisningen, säger Elin Wikström.

Hon berättar att skolan har varit i en förändringsprocess sedan hösten 2016 med utveckling av skolans policydokument, handlingsplaner och rutiner vid utlysning och tillsättning av tjänster. I policydokumentet saknades bland annat ett intersektionellt perspektiv.

- I pågående utredning ligger fokus på organisation, struktur och normsystem. Vi agerar i övertygelsen om att en förändring är fullt möjlig, säger Elin Wikström.

Avsaknaden av ett intersektionellt perspektiv har lyfts som en grundläggande orsak till att problemen på konstskolorna med kränkande beteende är så utbredda. Många av vittnesmålen i uppropet visar att förtrycket ofta är dubbelt, exempelvis att en ung kvinnlig student som rasifieras också utsätts för grövre kränkningar. Enligt en statistik från SCB 2015 är konstnärliga högskoleutbildningar de mest homogena högskoleutbildningarna i Sverige. Katarina Nitsch på Kungl. Konsthögskolan menar att medvetenheten om vad ett kränkande beteende innebär behöver ökas på konstskolorna, och däri också medvetenheten om den egna maktpositionen.

- Vilken identitet man än har kan man bli över- eller underordnad i olika situationer. Det finns inget som är neutralt. Ordval, språk, attityder, vad som anses vara värdefullt eller intressant, kvalitet… Allt sådant kommer in i detta.

Hon menar att det behövs en större mångfald av kompetenser bland de som undervisar på skolorna.

- Att som student inte ha någon att spegla sig i – ingen professor eller lärare som kan förstå – är utmattande. Det finns så många sätt att vara konstnär på och därför måste det finnas större representation av olika slags konstnärskap på konsthögskolorna, säger Nitsch.

Mejans rektor Sara Arrhenius säger att hon arbetar för att det ska finnas en trygghet och struktur i det pedagogiska ansvaret. Den stora utmaningen i utbildningen ska ligga i konsten, inte att som student behöva slåss för sin egen person.

- En av de viktigaste uppgifterna jag har är att visa att världen är större än skolan. Ingen ska kunna gå igenom vår utbildning och känna sig beroende av sina lärare, och tro att de har makten att styra hela ens framtid som konstnär.

KAROLINA MODIG

(Artikeln har uppdaterats)