Recensenterna

TEXT: Karolina Modig

BILD: Dennis Eriksson

I ett nytt medielandskap är det tuffa tider för konstkritiken. Spaltutrymmet blir mindre samtidigt som utställningarna blir fler. KONSTNÄREN har träffat tre rutinerade kritiker och pratat om recensionernas betydelse idag och i framtiden.

– Hon unnar sig något lite enklare här än hon brukar. Det går bra att konsumera samtidigt som vi sitter och småpratar. Hennes verk brukar kräva mer odelad uppmärksamhet. 

Sebastian Johans, kritiker på Dagens Nyheter, Hufvudstadsbladet och Upsala Nya Tidning, har just gått ett varv i Konstnärshusets utställningshall och betraktat tre stora dukar med videoverket Axis av konstnären Loulou Cherinet. Han skrattar till när jag frågar hur han tar sig an en utställning som han ska recensera; säger att han blir självmedveten när jag sitter på bänken och följer honom med blicken när han går omkring och tittar, fotar.

– Jag fotar jättemycket. På plats koncentrerar jag mig mest på hängningen, det rumsliga och vad jag känner. Det är det jag inte får tillbaka när jag sitter och tittar på bilderna sedan. 

Han är medveten om att hans uppfattning är vitt skild från den som en mer oerfaren besökare får, delvis för att han i hög grad betraktar i förhållande till den text han ska skriva. 

Om man tittar på ­kritiken över tid har den blivit snällare. Det går hand i hand med det lilla utrymmet och det stora urvalet." Sebastian Johans

– På ett sätt är jag mer upptagen av texten än av upplevelsen. Kritik är väldigt beroende av sitt sammanhang, särskilt dagskritik. Den är ett filter mellan konsten och betraktaren. Då behöver man öppna upp och förklara utställningen och ha något slags bedömning eller omdöme med sig. Det viktiga är att peka på en diskussion som finns utanför konstrummen. Jag fick en läsarkommentar en gång, att ”nu har jag gett konstkritiken en chans, nu slutar jag” – jag hade skrivit en tio rader lång mening som handlade om platsens genus eller något liknande. Så det var en helt korrekt reaktion, skrattar Johans.

Cherinetutställningen ska han recensera för DN. Han fick uppdraget efter ett förslag från honom själv. Jag, som då och då skriver recensioner för Svenska Dagbladet, får 99 procent av mina uppdrag på det sättet, för Johans är det mer blandat. Jag mumlar något om att jag nog borde ta mig ur min föredragna box att recensera konstnärskap jag redan tycker är intressanta. 

– Jo, men det är en svår fråga. Om man tittar på kritiken över tid har den blivit snällare. Det går hand i hand med det lilla utrymmet och det stora urvalet: när urvalet är så stort blir det lite konstigt att ge plats åt något som är dåligt eller ta upp någon på mellannivå som lyckats sämre än vanligt, kommenterar han. 

 

Carolina Söderholm, konstkritiker på bland annat Sydsvenskan, upplever dock att det kan efterfrågas ett rappare, snärtigare och gärna provokativt förhållningssätt i dagspress. Hon ser även en skillnad från när hon började när det gäller vilken typ av konst som prioriteras.

– Det är långt enklare att få napp på ett förslag att skriva om en riktigt känd konstnär, någon spektakulär händelse eller en utställning som tar fasta på aktuella frågor i tiden, än det abstrakta, eftertänksamma, ”konst för konstens skull” som främst utforskar färg, form, material och komposition, som kan vara minst lika intressant. Många mindre landsortstidningar har också slutat med konstkritik, de större går ihop, sampublicerar och ställer hårdare krav på att hålla vissa format.

Ett av de kritikernamn jag själv ofta möter är Joanna Persman. Persman skriver också konstkritik för SvD. Men till skillnad från mig är hon är en av tidningens mest anlitade recensenter. Hon oroas i linje med Söderholm över att redaktionerna tar allt mindre risker i sin bevakning.

Det är långt enklare att få napp på ett förslag att  skriva om en riktigt känd  konstnär, någon spektakulär händelse eller en utställning som tar fasta på aktuella frågor i ­tiden, än det abstrakta, eftertänksamma.”
Carolina Söderholm

– Som frilansare lär man sig instinktivt vilka utställningar man har störst chans att få uppdrag på. Det är farligt. Eftersom kultursidorna har krympt drastiskt under de senaste åren tar redaktionerna färre, eller snarare inga, risker för att bevaka det smala och oväntade. Det blir dessvärre alltför många förutsägbara kort. Mindre gallerier och oetablerade konstnärer blir självfallet mest lidande. Mallar för kultursidor har lett till att inte bara formen utan även innehållet förvandlas till schabloner. Det är svårt att slåss mot det som frilansare, med knappt någon kontakt med redaktionen. 

Krympande utrymme till trots har Persman om någon visat att kritiken ändå kan har stor betydelse. I höstas skrev hon en recension där hennes lyriska uppspelthet lyste igenom texten så starkt att den bidrog till oväntat högt besökstryck. Joanna är återhållsam om sin roll i det hela, hon berättar att det har hänt även tidigare, men att hon mest känner äkta förvåning.

– Som kritiker måste man såklart förhålla sig till konsten bortom personliga referenser. Men sannolikt blir det som mest intressant för läsarna när de känner att den som hållit i pennan verkligen har drabbats ända in i märgen. En äkta känsla lyser igenom raderna, även om man försöker tona ner den. Det är härligt att det var många som besökte utställningen och förhoppningsvis berördes och upplevde något fint. Men det är ju knappast min förtjänst. Det är ju konstens!

Jag träffar Axel Andersson dagen innan det ska hållas releasekalas för antologin Kritiken i den nya offentligheten, som Andersson medverkar i. Antologins redaktör Magnus William-Olsson var initiativtagare till experimentforumet Kritiklabbet, där Andersson var redaktör och ansvarig utgivare. Under två år drevs labbet för att undersöka kritikens konstnärliga, tekniska och ekonomiska förutsättningar. Andersson menar att dagens utmaning framför allt handlar om vem som får komma till tals när utrymmet för kritiken krymper.  

– Det går inte att leva på att skriva kritik längre. Med Kritiklabbet ville vi undersöka vad som skulle hända om man istället för att finna sig i ett långsamt krympande utrymme, försökte hitta proaktiva modeller. Vi valde att samarbeta med folk som hade kunskap inom områden som kulturekonomi och den postdigitala värld vi rör oss i. 

Kritiklabbet tog bland annat in praktikanter från universitet för att gå igenom tekniska och estetiska aspekter kring recensioner. Syftet var delvis att se möjligheterna med, istället för hoten från, nya medier. 

– Diskussionerna kretsade mycket kring formatet och hur man kan laborera med det. Praktikanterna har vuxit upp med internet på ett sätt som jag inte har, och vi pratade mycket om hur man förhåller sig till bild. Om bilden är ett kritiskt moment av recensionen borde den också göras viktigare. Vi arbetade med montage och Instagram-estetik och testade hur man kan använda sig av bilder och film på olika sätt. Mycket av det är enkelt med dagens teknik.

Vi pratar om att öppenhet mot nya plattformar, tillsammans med nya finansieringsmodeller där privata aktörer kommer att bli allt viktigare, kan vara sätt för kritiken att leva vidare. Men att privat finansiering kommer att ställa större krav på kritikernas professionella integritet. Integritetsfrågan är dock inte ny, jag för ofta en inre dialog om hur jag klokast förhåller mig till konstvärlden. Bör jag tacka ja till middagsinbjudningar? Kan jag mingla med konstnärer, eller för den delen ha dem som vänner? Joanna Persman manar till återhållsamhet.

– Förutom när det är absolut nödvändigt går jag inte på vernissage eller vernissagefester. Dels är det omöjligt att se konsten då, dels är jag hopplöst dålig på att mingla. Sedan behövs en hälsosam distans till olika aktörer på konstscenen. De konstnärer jag har mest gemensamt med och som jag helst vill prata med behöver jag undvika ibland. Att komma för nära kan komplicera mitt arbete. Samtidigt är det just konstnärer som jag hela tiden lär mig mest av. Jag vill ha dem i min närhet. Det gäller att hela tiden känna av och hålla balansen. Lyssna, men inte påverkas. Lära sig, men ändå lita på sitt eget omdöme. Det finns så klart konstnärer i min lilla vänkrets. Men dem skriver jag inte om. 

Sebastian Johans är inne på samma spår, går sällan på middagar och mingel. Men det är också omöjligt att inte lära känna folk i en så liten konstvärld som den svenska.

– Jag har haft en idé om att det inte är en kritikers uppgift att mingla, man får vara sträng med sig själv. Jag har skrivit katalogtexter till stora gallerister och konstnärer. Då får man vara noggrann med vad man känner inför det man gör sedan. Ha en karantän. Aase Berg fick en gång på frågan om kritik behöver ha moral: ”Ja, alla människor behöver ha moral”, svarade hon. Så är det.

Förutom när det är absolut nödvändigt går jag inte på ­vernissage eller ­vernissagefester.”
Joanna Persman

”Tänk om skelettet vittrat och vi är på väg att falla samman i små högar av hud och kött och hjärna?”. Magnus William-Olsson funderar i Kritiken i den nya offentligheten på kritikens krympande utrymme, utifrån föreställningen att vi som moderna medborgare beror av kritiken ”ungefär till den grad som vår kroppshållning beror av skelettet”. Carolina Söderholm känner igen diskussionen, men ger inte uttryck för någon hopplöshet.

– Den diskussionen har förts sedan jag började arbeta för snart tjugo år sedan. Men idag handlar det kanske mer om möjligheterna i det digitala. Jag tycker att det finns en öppenhet för att prova nya medier, tilltal och arbetssätt, som poddar, livekritik och nättidningar. Och samtidigt faktiskt en satsning på längre, reflekterande texter, som essäer.

Joanna Persman är inte lika positiv. Hon är snarare smått rasande på utvecklingen, där konstkritiker till exempel stängs ute från pressvisningar om de inte långt i förväg vet vilken publikation de ska skriva om utställningen för.

– På ett brutalt sätt upplever jag att mycket håller på att hända. Det handlar inte bara om skribenternas relation till pressen som uppdragsgivare. Det handlar även om hur kritiker bemöts av konstinstitutioner. Allt fler museer och privata utställare kräver att man i förväg deklarerar vem man ska skriva för om man ska bli insläppt på en pressvisning. Det är naturligtvis ohållbart för den redan sargade yrkeskåren. Jag har kollegor, erkända journalister och AICA-medlemmar med uppdrag i rikstäckande tidningar, som har blivit nekade insläpp på pressvisningar på både Moderna Museet och Sven-Harrys, för att de inte i förväg kunde säga vem de skulle skriva för. Sedan eventföretag, reklambyråer och kommunikatörer utan sakkunskap om konstfältet har börjat påverka pressutskick  har det blivit rätt galet. Jag vet inte hur man ska vända på den negativa trenden, men jag försöker kämpa på. Göra bättre skor för en bättre värld, för att parafrasera Martin Luther.