Pulsen på nuet, blicken mot framtiden

TEXT: Ashik Zaman

BILD: Martin Brusewitz, Elin Berge, Frans Hällqvist

Vilka utmaningar står konstnärer inför på 2020-talet? Hur påverkar ett polariserat samhällsklimat och hot om en global miljökollaps nästa generations konstnärer i deras skapande? KONSTNÄREN har pratat med fem konststudenter i olika skeden av sina utbildningar, om vart konsten och de själva är på väg i det nya årtiondet.

^{Levi Sebton fotograferad av Martin Brusewitz på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm.}
Levi Sebton
Tredje året på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm.

Vilken kännedom hade du om konst och konstvärlden innan du började på konsthögskola?

– Jag hade viss koll på måleri och konsthistoria även tidigare och var väldigt intresserad. Det var nog ändå först när jag väl började på konsthögskola som jag fick en närmare insikt i konst-
sfären eller en särskild konstscen.

Du studerar på Mejan i Stockholm men började ini-tialt på konsthögskola i Bergen. Vilka överväganden gjorde att du bytte och vad har varit fördelen med att inte koncentrera utbildningen till en plats?

– Fördelen är att man kan jämföra och se för- och nackdelarna med olika utbildningar med egna ögon istället för att ha en föreställning om dem. Jag tror man kommer fram till att det egentligen inte finns något bättre och sämre, utan att det snarare handlar om mer eller mindre resurser. Jag tror att man kan se det som ett slags personkemi, där olika personer och utbildningsformer klickar olika väl.

Jag tror att personlig branding och företeelsen om konstnären som ett varumärke som går att kommersialisera kommer att växa fram i en mycket bredare utsträckning än idag

Du arbetar med måleri som är ett uttryck fyllt av tradition och vördnad. Hur fri kan man egentligen vara?

– Jag tror att man är så pass fri som man själv avser att vara. Jag föreställer mig att en viss fingertoppskänsla kan inverka när man skapar och verkar inom en kontext. Inom måleri kan det vara bra att ha en kännedom om hur det man skapar relaterar till en allmän uppfattning – till exempel om det relaterar till begrepp som ”kitschigt” eller ”illustrativt”. Samtidigt kan det säkert vara ett handikapp att vara för beräknande och inlärd i en tradition.

Hur ser livet på konstskola ut sett till kamratskap och inbördes hierarkier?

– När jag bytte till Mejan tog det ett tag att förstå den typen av distans som somliga håller till varandra – att det till exempel kan handla om hårt arbete i ateljéerna eller om att det finns mycket känslor i processen som gör att man är på sin kant. Fast jag måste ändå säga att kamratskapen generellt är väldigt god. Det är många fina människor i samma sits, och jag upplever att folk är genuint glada när något bra händer någon eller bra verk görs.

Vad kan konstnärer och andra aktörer göra för att få till stånd en mer hållbar situation för konstnärer i det nya årtiondet?

– Som konstnär tror jag att man kommer att behöva vara mer företagsam själv och få saker och ting att hända. Det kommer vara nödvändigt att se på sig själv som till hälften konstnär och till hälften entreprenör. Ser man till ”finkonstscenen” och tänker på antalet gallerier som inryms och antalet unga konstnärer som utexamineras så är det ju en bråkdel som får möjligheten att visa sin konst. Jag kan tycka att det vore fantastiskt med fler öppna sammanhang som Vårsalongen på Liljevalchs i Stockholm eller en öppen konsthall där konstnärer av egen bedrift kan visa inför publik. Sen tänker jag att det också skulle vara bra med fler stipendier.

Din generation konstnärer utbildar sig under ett kaotiskt politiskt klimat och hot om miljökollaps: hur påverkar det ditt skapande, om alls?

– Det ger en väl en ångest och medför en viss känsla av brådska. Jag tror att jag flyr lite in i en bildvärld men jag tror att man i skapandet filtrerar sig igenom alla omständigheter runt omkring en, så kanske att det finns en passiv påverkan i vart fall.

Ser du några strömningar som är på väg i konsten som kommer att prägla de kommande åren?

– Jag tror att ”personlig branding” och företeelsen om konstnären som ett varumärke som går att kommersialisera kommer att växa fram i en mycket bredare utsträckning än idag och påverka flera konstnärskap. Det tror jag redan varit på frammarsch genom Instagram och andra sociala plattformar där även ”konstinfluencers” vuxit fram som inslag. Sen föreställer jag mig att demokratisering och tillgängliggörandet av teknik kanske kommer göra att fler konstnärer intresserar sig för AR, VR och machine learning.

Vad står näst på tur för dig?

– Min klass har kandidatutställning på Färgfabriken i Stockholm den 28 maj. Besök gärna den! Jag kommer att fortsätta måla och är sugen på att ställa ut, så jag kommer att försöka fixa med sådant! -Kanske också att jag testar att göra en film.

^{Estrid Åkermark fotograferad av Elin Berge på Konsthögskolan i Umeå.}

Estrid Åkermark
Andra året på Konsthögskolan vid Umeå universitet.

Vilken kännedom hade du om konst och konstvärlden innan du började på konsthögskola?

– Som liten var jag kreativ och gick på konstmuseer ibland. Men jag skulle säga att det var när jag gick det estetiska programmet på Viktor Rydbergs gymnasium i Stockholm som jag på allvar började besöka gallerier och lära mig om konstvärlden. Sedan dess har jag fortsatt att gå konstutbildningar, och nu är jag här på konsthögskola.

På vilka sätt har dina föreställningar om konstsfären förändrats sedan du började i Umeå?

– Jag har insett att inget är bättre än kombinationen av sann kreativitet och hög arbetsmoral. Jag har också insett att det finns egna initiativ att ta istället för att bara vänta på möjligheter. Något som förvånade mig med konsthögskolan var att vissa teman och material ofta återkommer. Många skolor får undermedvetet sin egen stil och ideal. Det viktigaste tycker jag är att vara medveten om det och fortsätta vara sann mot sig själv.

Hur upplever du konstlivet i Umeå? Kan det i sammanhanget finnas en fördel med att studera utanför Stockholm som epicenter för konsten?

– Konkurrensen är inte lika hög i Umeå, och efter ett tag har man stött på de allra flesta som håller på med samtidskonst. Man får bättre möjligheter och det är lättare att jobba sig upp än i Stockholm. Eftersom det inte finns lika stort utbud så känns det som att varje enskild utställning får mer uppmärksamhet. Det finns ett tydligare kontaktnät och familjaritet mellan konstnärer. En av de största skillnaderna från Stockholms konstliv är nog optimismen. Det finns ett ”rosafärgat” filter, alla ska vara vänner, gallerierna är konstnärsdrivna och det finns inga ”bad guys” med tveksamma avsikter. Det är förstås på gott och ont.

Vilka funderingar brottas du med när det gäller ett hållbart konstnärligt utövande i framtiden?

–  För mig handlar det om att lyckas etablera mig så mycket som jag vill, att få det att gå runt ekonomiskt samt att fortsätta att vara genuin mot mig själv.

Något som känns viktigt med tekniken inom konsten är imperfektionen. 

Du arbetar bland annat med digitala medier som i stor utsträckning präglat senaste årtionden. Vart tror du att tekniken kommer att röra sig?

– Något som känns viktigt med tekniken inom konsten är imperfektionen. Att estetiken är något mer än bara funktion och att det inte är något fel med trasig eller gammal teknik. I framtiden ser jag ännu mer artificiell intelligens och konst skapad helt utan människans inflytande. Förhoppningsvis kommer det att finnas fler kvinnor representerade inom den digitala konsten.

Vilket ansvar tycker du konstnärer och konsten har i de frågor som kantar världsklimatet idag, såsom icke demokratiska politiska strömningar och miljöproblem?

– Jag tycker inte att konstnärer har ansvar att göra någonting alls, däremot är det otroligt viktiga frågor och jag har respekt för att de behandlas.

Vad står näst på tur för dig i det nya årtiondet?

– 2020 vill jag blomstra! Jag fortsätter med studierna och deltar i en klassutställning på galleriet Verkligheten i Umeå i april.

^{Tony Karlsson Savci fotograferad av Martin Brusewitz på Konstfack i Stockholm.}

Tony Karlsson Savci
Femte och sista året i fri konst på Konstfack i Stockholm.

Vad gjorde du innan du började konsthögskola?

– Jag gick innan Konstfack på Gerlesborgsskolan och tjatade faktiskt in mig kan man säga. Jag ringde helt enkelt under sensommaren och sa att jag verkligen behövde gå där. Jag hade inte riktigt kommit igång med att göra konst ännu. Jag hade sytt en del innan och kom egentligen från en teaterbakgrund.

Glappet mellan utbildning och yrkesverksamhet behöver radikalt omarbetas för att lyckas erbjuda trygghet nog för kommande generation att våga satsa på det här yrket.

På vilka sätt har dina föreställningar om konstsfären förändrats sedan du började på Konstfack och under tiden här?

–  Jag tror att jag under hela tiden och under åren på skolan har varit på det klara med vikten av att sträva efter att vara självförsörjande; att själva skapa de förutsättningar som vi behöver för att verka med vår konst. Det går att blicka på hur konstsfären ser ut nu, men i slutändan har det alltid handlat om att utröna vad vi vill samt vad vi behöver och ha ett fokus därefter. Att begrunda detta har varit en fråga om nödvändighet.

Hur förankrad tycker du att konstskolan är i världen utanför konstskolans försorg?

– Jag tänker att den upplevelsen är så individuell och starkt hänger ihop med de sammanhang en befinner sig i och söker sig till. För mig har samtal varit särskilt betydelsefulla både inom och utanför ateljén för att kunna skapa kontaktytor. Jag känner nog att det är i samtalen som mina möjligheter att skapa konst överhuvudtaget har uppstått.

Hur upplever du klimatet i konstvärlden för unga konstnärer idag?

– Jag upplever att det inte finns tillräckligt med möjligheter till arbete i relation till studenter som utbildar sig inom landets konsthögskolor. Glappet mellan utbildning och yrkesverksamhet behöver radikalt omarbetas för att lyckas erbjuda trygghet nog för kommande generation att våga satsa på det här yrket. Många riskerar att bränna ut sig eller drabbas av psykisk ohälsa på grund av dessa vanskliga omständigheter.

Vad kan konstnärer och andra aktörer göra för att få en hållbarare situation till stånd för konstnärer i det nya årtiondet?

– Jag ser en lust att skapa förutsättningar att verka vid sidan av branschens marknad och institutioner. Det behövs investeras i fler initiativ för unga konstnärer att mötas, experimentera och utforska sitt arbete i relationen till betraktare, deltagare, institutioner och curatorer.

Känner du att rådande samhällsklimat med oroligt politiskt läge och global miljökris påverkar ditt skapande?

– För mig har det varit viktigt att hitta en plats att skapa utifrån etisk och själslig hållbarhet. Jag har behövt hitta till en inre röst som känns genuint regenererande och samtidigt specifik för mina upplevelser. Vi behöver våga förstå vår gemensamma kraft för att kunna påverka rådande klimat. Konsten är för mig en plats för att skapa medvetenhet, medlidande, kärlek och vrede.

Ser du några nya strömningar inom konsten, och vad kommer att utmärka nästa årtionde?

– Jag vågar inte ge mig på en trendspaning, utan delar hellre med mig av en önskelista. Jag önskar se mer stöd för konstnärlig forskning och en utveckling av avkoloniseringens praktiker. Jag hoppas ta del av fler berättelser av personer och grupper som tidigare inte har möjliggjorts plats eller resurser att göra sig hörda. Jag önskar en starkare känsla för kollektiv, social autonomi och möjligheter att verka bortom marknadens pengar, spektakel och marknadsföringsprojekt.

^{Amin Zouiten fotograferad av Frans Hällqvist i Rosengård Centrum.}

Amin Zouiten
Andra året på Konsthögskolan i Malmö.

Vilken kännedom hade du om konst och konstvärlden innan du började på konsthögskola?

– Innan jag började i Malmö gick jag två år på konstakademin i Wien. Tiden i Wien introducerade mig till en rad konstnärliga praktiker utöver dem man vanligen möter i Skandinavien. Jag valde att söka hit eftersom Konsthögskolan i Malmö har rykte om sig att ligga närmare den diskussion man hittar i Centraleuropa.

På vilka sätt har dina föreställningar förändrats sedan du började i Malmö?

– Jag blev mest förvånad över det låga tempot som konstnärer jobbar i här. I Wien, som är en tio gånger större skola, fanns en annan attityd kring samarbeten mellan studenter. Så jag blev ganska överraskad över den återhållsamma attityden här i Malmö. I sammanhanget ser man ett samband mellan den konstnärliga kontexten man verkar i och staden som man befinner sig i. Här får man tid att utveckla en praktik som bygger på reflektion och undersökande istället för andra parametrar som tar fokus, till exempel synlighet och hög produktion. Jag förvånades även över att majoriteten av skolans studenter är skandinaver, med tanke på skolans internationella profil.

Vilka fördelar upplever du med studier i Malmö?

– Malmö är fortfarande en stad som är billig att bo, äta och ha ateljé i. Samtidigt finns det en tradition av egenorganiserade utställningsytor och projekt. Däremot kan det verka svårt att få ögon på sig utifrån, men det tror jag inte att vi bryr oss alltför mycket om här. Det skapar istället en fokuserad miljö, där vikt läggs på att en praktik hela tiden är i utveckling och inte ska stagnera efter studietiden. Jag tänker på studierna här som med Zlatans formativa år i Malmö FF. För mig är det uppenbart att de mest spännande konstnärerna från konsthögskolor i Skandinavien utexamineras här.

Jag tror helt klart att samarbete mellan konstnärer kommer att spela en större roll

Vilka utmaningar ser du väntar som konstnär?

– Det finns fortfarande en ganska ointressant diskurs som positionerar konstnärer utifrån etiketter som etnicitet och kön. Jag är medveten om det, men försöker att inte tänka på det alltför mycket. I min konstnärliga praktik tänker jag att det är viktigt att behålla en öppenhet och låta den ta nya former. Idag när de allra flesta dimensioner av ”konstnärsyrket” är på väg att professionaliseras tror jag helt klart att samarbete mellan konstnärer kommer att spela en större roll i mitt och andras konstnärskap, som motreaktion på ett individfokuserat tänkande.

Du driver Filmögon med konstnären Aron -Skoog. Vilka överväganden låg bakom tidningen?

– En känd svensk filmkritiker skrev 2013 en riktigt dålig recension om filmfestivalen i Marrakech, där han bland annat klagade på att visningar var försenade på grund av orientalisk tideräkning. Vi skrev en replik men inga forum var intresserade av att publicera den. Filmögon startade från förutsättningen av en öppenhet i form baserad på inskickade bidrag. Ett nummer har släppts årligen, och i år tar Filmögon fart igen med en serie mindre publikationer och filmvisningar.

Vilket ansvar tycker du att ni konstnärer har i de hot som kantar världen idag, såsom klimatkrisen?

– När jag ser konst som försöker fungera som replik på den tid vi lever i känner jag ofta att tendensen är att ta ett visst uttryck som känns alltför didaktisk. Konsten är ju en del av det system med stort K som försöker profitera på varenda millimeter av tillvaron. Så att det skulle vara upp till konstnärer att vara ett slags läsare av ’signs of the times’ tycker jag är ganska perverst. Konsten tycks alltid lägst i politikernas prioriteringar, vilket får mig att tänka på det skrämmande scenariot om en värld utan konst. Jag tror ändå att det är ett ansvar hos alla att kunna motverka och göra förändring i de här frågorna och tror fortfarande på konstens potential att öppna upp andra synsätt om världen.

Vad händer härnäst i det nya årtiondet?

– Jag har precis påbörjat en film som bygger på en myt i min släkt om en liga guldrånare i 80-talets Marocko. Filmen kommer att iscensättas i nutid i Ouarzazate,  ’Marockos Hollywood’, där rånarbilen kommer att fungera som narrativt stoff.

^{Jessy-Lin Santana fotograferad av Martin Brusewitz på Stockholms universitet.}

Jessy-Lin Santana
Studieuppehåll från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm efter tredje året.

Hur kommer det sig att du började studera på konsthögskola?

– Jag kommer från en familj där främst musik har varit viktigt och ständigt närvarande. Sen har jag alltid varit en kreativ person som varit nyfiken när det kommer till det konstnärliga. Jag tror att det var avsaknaden av bildkonsten som förde mig till rum och utbildningar där konsten står i centrum, för att kunna få bejaka det fria konstnärliga skapandet vilket är något annat än till exempel bildundervisningen i skolan som alltid var bunden till direktiv, vilket kunde provocera mig.

Vilka konstnärer har varit viktiga för dig i ditt konstnärskap?

–  Jag började med fotografi tidigt, och då var Cindy Sherman väldigt inspirerande för mig i hur hon genom fotot transformerar sig själv och gestaltar olika roller och karaktärer. Det är sättet att använda sig själv och sina erfarenheter i konsten som intresserade mig. Lee Lozano och Sarah Lucas är ytterligare konstnärer som tidigare varit viktiga. Jag hämtar mycket drivkraft även från musik.

Jag tror, utöver att det kollektiva kommer att få mer fotfäste, att gränser ytterligare kommer att suddas ut mellan olika kulturyttringar

Du studerar på Mejan (KKH) i Stockholm och har för närvarande studieuppehåll. Vilka överväganden finns kring att ta sin tid istället för att jäkta?

– Jag gick på förberedande konstskola i Danmark, vilket var betydelsefullt för mig, och jag sökte därifrån till Mejan och kom in direkt vilket jag inte alls hade väntat mig. Jag kan känna att det gick väldigt fort och att jag bara körde på, möjligen i ett spår som inte representerar mig idag. Jag kände att jag behövde få perspektiv över det jag gjort hittills och likaså över vad jag vill göra framöver. Det har också känts viktigt med andra erfarenheter i livet för att växa som konstnär.

Hur ser livet på konstskola ut sett till kamratskap och konkurrens?

– Jag hade en bild innan jag började på Mejan om hur det skulle vara som visade sig inte stämma. Det kändes nästan lite otäckt, men det blåstes bort direkt. Det var så många fina människor, intressanta samtal och mycket puls. Jag ser att det kan finnas konkurrens samtidigt som jag tycker att det förs samtal om att man inte ska se varandra som konkurrenter. Att vi inte ska se någons framgång som något som står i vägen för vår egen. Jag tror man får jobba med sig själv och se till att stå utanför sådan negativitet och välja vilken inställning som leder en.

Hur upplever du mångfald i konstvärlden?

– För mig handlar frågan på ett personligt plan mycket om bakgrund. För mig har det aldrig varit självklart att kunna vara konstnär och ha det som ett yrke. Det har stundtals varit svårt att slappna av. Men för många andra som kommer från en sådan bakgrund har det funnits en annan övertygelse och en annan trygghet, vilket märks tydligt. Det innebär inte att de inte sliter lika hårt, men det finns ett ärvt självförtroende som kanske inte medför samma oro.

Hur påverkar världsklimatet med politisk oro och miljökollaps dig i konsten?

– Jag upplever att det påverkar konstnärer mycket i skapandet och i hur vi tänker och ser på våra praktiker. Jag tror det enda sättet att röra sig mot förändring i samhället när det kommer till dessa globala problem är att vi gör det ihop. Jag tror som en följd att jag också känner behovet att söka mig till andra och även i konsten arbeta mer kollektivt.

Ser du redan nu några nya strömningar som är på väg i konsten, och vad kommer att prägla de kommande åren?

– Jag tror, utöver att det kollektiva kommer att få mer fotfäste, att gränser ytterligare kommer att suddas ut mellan olika kulturyttringar och konstnärliga discipliner. Jag får en känsla av att det inte kommer att te sig lika viktigt att ordna konst i olika fack – det blir oviktigt om något är musik eller videokonst.

 Vad står näst på tur för dig i ditt konstnärskap?

– Jag har olika projekt på gång och tror det som utmärker idéerna är att det kommer vara interdisciplinära projekt där samarbetet med andra konstnärer kommer att vara i fokus.