Stockholm, februari 2051

TEXT: Ida Therén

BILD: Dennis Eriksson

Med fokus på framtiden bad KONSTNÄREN skribenten och författaren Ida Therén att skildra hur konstnärers liv skulle kunna te sig i en inte alltför avlägsen framtid. Här är hennes vision.

Sängen börjar sin långsamma och sedan alltmer våldsamma vibration, och det inbyggda infraröda ljuset i madrassen minskar ända tills jag accepterar piken och inser att det är dags att stiga upp. Medan jag tar på mig en kaftan från Rodebjer, retro från 20-talet som känns helt rätt igen, ser jag ut genom fönstret: blött och grått.

I köket väntar färskpressad juice av selleri blandat med näringspulver som jag förberett dagen innan, timern sköter resten. Lite kaffe med svamp-adaptogener på det och dagen kan börja. Jag sätter mig i kapseln, där allt finns redo. Virtual reality-glasögonen skjuts på, jag slår på notisblockaren och min assistents mjuka kvinnoröst frågar vilken tid jag vill ha fikarast i umgängesrummet, jag säger ”om ett standardpass”.

Nittio minuter.

Alla störande moment stängs av, och jag går in i kapselns arbete. Det är ett verk jag arbetat länge med inne i det virtuella rummet, som inte riktigt lyckas ta form. Det faller inte på plats, oavsett hur jag försöker addera och subtrahera. Jag kallar in assistenten. ”Kan du generera ett konstverk baserat på svett, enhörningar och pietism?”

Bilderna visas framför mig på rad, jag sveper upp för dem jag vill behålla, sveper bort dem som inte tillför något. På några ögonblick visar den mig en komplett utställning med koncept, katalog och verkförteckning. Det blinkar på skärmen. ”Vill du använda ditt betalkonto för att generera delar av eller hela utställningen?” Jag sveper runt bilderna för att se om något går att använda till ikväll innan jag väljer ut ett porträtt av Jakob Böhme under ett träningspass i ett fantasylandskap och signalerar ”beställ”. Jag ber assistenten skicka ut en preview till mina betalande prenumeranter med en kalenderpåminnelse och spelar in en röstslinga för att ha i bakgrunden: ”Se mer ikväll, artist talk vid 22.30.” Det var arrangerat av mitt digi-fysiska galleri, som hade pop-up-lokaler under de fysiska biennalerna men som annars höll till i ett av VR-rummen som var sponsrat av ett kryptovalutabolag i Nigeria.

Arbetet fortsätter och jag ber assistenten om ”historia, ljud”.

Assistenten börjar läsa, om Böhme och pietismen, om fantasy och träning. Jag funderar ett ögonblick. ”Generera slumpmässigt förslag.” Assistenten slår upp en bild på Marina Abramovićs klassiska verk vid bordet på MoMa. Jag funderar … Om jag gör Böhme till en AI och sätter honom vid ett bord med en annan AI, kommer det fördjupa eller banalisera verket? Jag sitter och experimenterar inne i rummet, med rörelser fram och tillbaka i den analoga luften, som matchas av rörelser i det digitala rummet tills min assistent flikar in med mjuk röst, att nu är det dags för paus.

Glasögonen tas av mig, kapseln öppnas och jag går bort till det andra lilla rummet, det man generöst kan kalla vardagsrummet, där det som vanligt står blommor i en stor vas. Jag ser på dem för att landa ner på jorden in i det analoga rummet, igen. Omkring mig är det fullt av växter inredda med dubbel funktion: luftrening och för att komma ner på jorden efter all tid uppe i det virtuella universumet, vi har alla sett hur det kan bli annars.

Assisten ger mig instruktioner för fem minuters specialutformad stretching medan hon ringer upp Christina.På väggen ovanför mig där video brukar projiceras – utan skärm, man måste vårda ögonen i pauserna – ser jag mest hennes rygg medan hon målar vid staffliet. Hon gillar inte video. Jag går till köket och hämtar en till kopp adaptogenkaffe medan hennes röst ljuder ut i rummet.

”Hur går det?”

”Decent.”

Hon rycker på axlarna och det långa, oklippta håret rör sig långsamt medan hon vänder sig snabbt mot mig och i och med rörelsen avslöjar lite av tavlan framför sig. En perfekt avbildning i olja av ett landskap, som jag antar att hon måste ha påbörjat tidigare för just nu befinner hon sig i ateljén ute i sitt gamla hus i Västernorrlands inland, vid kursgården med växthus, djur och örter. Gården som hon delade med ett tiotal andra likasinnade i ett slags familjekonstellation, där de visserligen bodde separat men delade måltider samt barn- och djurpassning.

”Har du hör något nytt om utställningen?” frågar jag henne, och hon nickar, medan hon fortsätter att måla, som om hon ignorerar det faktum att jag finns med på video. Ibland stör jag mig på hur hon stoltserar med sin analogitet, men samtidigt, ibland avundas jag det.

”Vi är fyrtio stycken, utställningen är om tre veckor. Helanalogt. Samtal, fika, middag, hela paketet.”

Jag nickar medan jag dricker lite av kaffet. Galleridagarna, då hon åkte till Stockholm, då alla samlades för en eftermiddag, med sina bästa kläder, sminkade sig, vissa visade sin konst, alla såg på konst, åt, drack, en enda fest. Sedan tillbaka till skärmarna och de digitala rummen. De flesta gjorde som Christina och jag, ett flöde mellan den analogt återetablerade vänskapen och den digitala, som vågor, fram och tillbaka mellan formaten. Men alla visste värdet av att träffas fysiskt, de osynliga kvaliteterna vi lärt oss respektera, att uppskatta det omätbara som vi visste var oändligt viktigt. Utan det skulle vi alla gå under mentalt – precis som jag visste att om jag tillbringade hela dagarna i VR-rummen skulle min hjärna brännas på dopamin, serotonin, de här pauserna var fundamentalt viktiga för att kunna fortsätta arbeta: att sitta bland växterna, att tala med vänner, att meditera. Det var en förutsättning för skapandet, annars skulle kreativiteten helt utplånas och dö ut.

Jag såg hur Christinas arm rörde sig mot duken medan hon talade.

”Hur går det med det där aktivistprojektet?”

Hon syftade på det internationella konstprojekt som jag deltog i genom ett virtuellt rum, med vernissage klockan tio ikväll, besvärlig tid men det skulle passa hela jorden. Min AI-avatar skulle hålla ett artist talk klockan 22.30. Det handlade om insekternas rättigheter och rörelsen för att bevara genetiken – mot manipulation, efter de senaste årens ökade utbredning av matlagning och bug farms.

”Bara bra. Du kan väl come over and listen?”

Hon suckade.

”Du vet vad jag tycker om sånt där. Jag blir dizzy bara av att sätta på glasögonen.”

”Du kan köra audio only?”

Hon nickade och det långa håret rörde sig sakta upp och ner.

”Jag antar att jag kan lyssna medan jag målar ikväll. Vad hände med Mahmoud, är han med?”

Jag ställde ner koppen, som tömts på sitt innehåll, och såg ut genom fönstret mot statyn en bit bort, på en av metoo-hjältinnorna som fått -drottning Victorias medalj för några år sen.

”De sa att det var inkompatibelt med hans mecenat. Han har börjat jobba med den nya konglomeraten Amagram och de har köpt upp Bee-burger.”

Hon vände sig mot kameran och gjorde en ironisk min.

”No shit. Inte visste jag att folk fortfarande hade sån integritet.”

”Eller hur … Chockerande.”

Ett plötsligt stygn av irritation, ett minne av vår tid på konstskolan som kantades av ständiga konflikter kring de här frågorna. Som att jag alltid var en sellout, bara för att jag valde vanlig konst och inte deras underliga lilla specialnisch, med textilkonst och näverlådor och allt det där som bara udda kinesiska miljonärer och så några likasinnade där ute i skogen ville betala för. Ny-allmogen. Så modernt.

”Alla kan inte vara som du, Christina. Duktiga och analoga med era häxkonster och Hilma af Klint-sällskap där uppe i Norrland bland alla flyktinglägren. Jag vet att det är en grej, att ni valt bort det vanliga och valt att arbeta med händerna. Men vi andra, som inte bara vill måla blomsterstilleben hela dagarna. Vi måste göra så gott vi kan. Och att ha företagsmecenater är faktiskt inte så illa. Och så har jag ju mina prenumeranter och kreativitetsworkshoppar för företag.”

”Du gör din grej. Och jag min.”

Jag reste mig, redo att gå tillbaka till arbetet.

”Ja, men så sitter du där också, ute i skogen. Jag får i alla fall vara i stan.”

En sista blick ut genom fönstret, mot regnet och de mörka molnen som svävade över Kista, där några nya grannar just flyttat in efter översvämningen i Haga-staden och nu försökte flytta in sina flådiga designmöbler som skulle få plats i det som en gång varit trånga hyresrätter.

Christina suckade.

”Jag måste gå, jag har en kurs för några retreatgäster. Ett gäng av er diggisar, som blivit utbrända och är här för konstterapi. Vi hörs ikväll då.”

Jag reste mig för att gå tillbaka till kapseln, jag hade ett möte som assistenten satt upp för mig, en konstnär i Korea som hon sa exakt delade mina intressen, vi hade matchat upp perfekt i databasen. ”Ni kan diskutera svampsauteringen du hållit på med sista tiden och virtuell kroki, medan du visar dina senaste verk från rummet och hen sitt nya konstprojekt. Jag har räknat ut att hen kan ge dig exakt den feedback du behöver för att bli klar med ditt verk i god tid till utställningen ikväll.”

Jag tackade assistenten medan jag mumlade för mig själv, åter i kapseln där VR-glasögonen började fällas ner över mina ögon.

”Tillbaka till verkligheten …”

Ida Therén  är kulturjournalist och författare, aktuell med debutromanen Att omfamna ett vattenfall (2020). Hon skriver gärna om konst, litteratur och hur kulturuttrycken flyter samman över gränserna.