AI-enkät

KONSTNÄREN har skickat ut ett antal frågor om teknikens betydelse för konsten till experter av olika slag, inklusive konstnärer, forskare och filosofer över hela världen. Här är deras svar.

Mathew Dryhurst

Konstnär och forskare, grundare av Spawning som arbetar med -konstnärliga AI-rättigheter.

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Det tekniska och kulturella landskapet från idag muterar till något ganska främmande. Det finns många problem med AI och krypto, mina två huvudområden, och där tror jag att huvudfrågan är bristen på kunskap inom kulturella sfärer och de krafter som styr detta skifte.

– Alltför länge har tekniska frågor satts i karantän i marginella hörn av kulturella och konstnärliga utbildningar och diskussioner; ofta behandlas de som områden för framtida spekulation snarare än angelägna frågor av stor betydelse. Det pågår utsökta debatter om framtiden för media, konstnärlig praxis och ekonomi, men dessa samtal når sällan konsten och konstnärerna i någon relevant bemärkelse. Jag tror att många delar av konsten sitter fast i industriella och institutionella strukturer från förra seklet, och vetskapen att våra liv och ekonomier bara kommer att bli än mer intrasslade i olika nätverk och digitala verktyg har inte sjunkit in, på gott och ont.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Jag tror att vi måste försöka smälta att konstinstitutioner på gott och ont under detta århundrade befinner sig i nedförsbacke vad gäller påverkan på teknologi. Denna latens måste adresseras för att institutionerna ska kunna leva upp till sin uppgift att skapa samtal om konst och kultur. Jag kan i mycket högre grad ha ett välinformerat samtal om maskininlärningens utmaningar och möjligheter på Discord än på de mest överdådigt finansierade kulturinstitutionerna. Jag hoppas att konsten kan bli mer preskriptiv och mindre reaktiv.

Hur arbetar du med dessa frågor just nu?

– Holly Herndon och jag jobbar med ett antal AI-forskningsprojekt och planerar flera utställningar. Holly+ kommer att gå in i en ny fas i år när vi experimenterar vidare med att decentralisera Hollys digitala identitet. Vi har även grundat Spawning, en organisation som bygger verktyg för att alla ska kunna ta kontroll över sina verk innan de blir till AI-träningsdata. För att testa detta har vi samarbetat med Stability AI för att skapa konstnärliga ”opt-outs”, där konstnärer kan välja om deras verk ska ingå i kommande version av Stable Diffusion eller inte. Med tiden tror jag att fler kommer att hålla med oss om att samtyckesdata är bättre för både konstnärer och AI.

Arijana Kajfes

Konstnär

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Det kommer att bidra till att det mer programmatiska (kvantitativa), tekniska, illustrativa tänkandet där idé-utförande-kedjan är någorlunda linjär och endimensionell, som en del dålig samtidskonst, också kommer att kunna utföras av AI. Då kan konstnären återgå till den intuitiva, oförutsägbara, irrationella, misstagsdrivna processen och låta den leda till oberäkneliga resultat. Skapandeprocessen befriad från krav på formulering och projektering kanske till och med kan uppvärderas. Utan programmering kan en AI inte agera i nuläget, men det kan vi. Med det sagt, ibland kan en AI med komplexa algoritmer skapa intressantare resultat än en trångsynt konstnär.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Posthumana frågor blir alltmer aktuella och de är dessutom utmanande, nästan lite självutplånande. Även om jag är lite gammaldags i sammanhanget och har idéer om den mänskliga naturen – humanismen – som går tillbaka till förra seklet, så tror jag att man kommer att behöva diskutera grundläggande värderingar på ett helt annat sätt när människan inte längre är i centrum. I ett samtal jag hade nyligen med en kollega om demokratibegreppet i ett-post-humant samhälle kom vi fram till att det kanske borde omdefinieras till vegetativ solidaritet. Vid närmare eftertanke är animistisk solidaritet kanske bättre.

Hur skulle du vilja arbeta i denna nya digitala framtid?

– Jag är intresserad av att genom de nya teknikerna få bekräftat att vi lever i en mer mångdimensionell värld än vad vi förstått, som kanske även har existerat men gått förlorad med industrialismen och förslavningen av människan i ett produktionsmaskineri. Det är ett varande/seende jag gärna vill se blomma ut på riktigt, inte bara i konsten utan även i vardagen, där en del problem som mänskligheten fortfarande står och stampar med idag framstår som helt irrelevanta. Jag tror inte att jag kommer att hinna uppleva en värld som inte är antropocentrisk men kanske ändå en värld där vår mänskliga existens blir mer relationell och därmed blir del av en rikare och mer omfattande medvetenhet så att vi kan lämna de begränsningar vi skapat bakom oss.

Tove Kjellmark

Konstnär

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Folk säger att jag har en respektlös inställning till avancerad teknologi. Jag förstår inte riktigt vad de menar. Är inte det roligaste med nya konstnärliga verktyg att testa gränserna för vad de kan användas till?

– Om en viss maskin är utformad för detta, vad händer om jag gör så här istället? Jag älskar den digitala världen för där är det så lätt att skissa och leka med skalor. Jag kan exempelvis krypa in i och undersöka insidan av en digital modell av min egen kropp eller använda den som en planet i en VR-värld. Vi kan vända ut och in på former med ett enda knapptryck.

– Jag tänker att mänsklighetens rädsla för det okända är vårt största hinder. Allt handlar bara om vilken inställning vi har.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Varför inte omfamna det okända? Fokusera på alla potentiella och vitaliserande möjligheter till nya upptäckter och nya dimensioner som dessa nya material, verktyg och tekniker för med sig. Våga ta mer risker! Vidareutbilda dig om det känns läskigt. Det viktigaste är att lita på den konstnärliga processen och att inte göra skillnad på vad det är för verktyg, arbetsmetod eller material som används. Funkar det så funkar det.

Hur arbetar du själv i denna digitala utveckling?

– Jag fortsätter att undersöka det omätbara med nya avancerade mätbarhetsverktyg, såsom motioncapture, värmekamera och AI. Jag sitter på det största inmätta arkivet av hästar i rörelse som finns i hela världen, och jag har bara börjat skrapa på ytan för vad som går att göra med det. Sedan år 2006 har jag använt robotik, programmering, AI, 3D-skanning och additiva tekniker som verktyg parallellt med akvarellmåleri, lera, gips, kol och annat. Jag arbetar alltid intuitivt och litar på den konstnärliga processen. Min nyfikenhet får mig att släppa kontrollen. När Midjourney kom så testade jag direkt att mata den med handgjorda skisser. Jag ville se hur AI:n uppfattade dem och hur jag kunde använda den. Det krävs många timmars arbete, ibland veckor, innan jag tycker att vi fått till något intressant.

Mike Pepi

Skribent och kritiker

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– AI behöver konst mycket mer än konst behöver AI. Jag vill citera Lewis Mumford: ”Om du dyrkar en maskin är det något fel på din religion.”

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Vem vill ha AI-konst?

– Vill vi använda prompts för att göra konst?

– Hur tjänar det konstruktivt konstinstitutionen?

– Varför har vissa artister drivits till detta?

– Hur ska vi tala om stil inom AI-konst?

– Kan vi på ett meningsfullt sätt uttala något om den generativa konstens så kallade framgång och vad som kan vara fasta, varaktiga tolkningskriterier för att göra generativ konst?

Hur arbetar du själv med dessa spörsmål?

– Jag jobbar på att svara på frågorna ovan och arbetar på en bok i ämnet. Huvudmålet är att skapa en kritisk modell för framtiden för generativ konst och så kallad kreativ AI.

Jonas Löwgren

Professor i interaktions- och informationsdesign, Linköpings universitet

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Jag är ingen konstnär, men som konstkonsument ser jag fram emot konstnärliga perspektiv på nya tekniska verktyg som kan hjälpa mig och andra att tänka bredare (och kanske klokare?) kring teknisk utveckling.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Som interaktionsdesigner är den digitala tekniken mitt designmaterial. Det är ett föränderligt material som ständigt erbjuder nya möjligheter. Att designa med digitala material innebär att jag aldrig kan känna mig fullärd, eller ens halvbra, när det gäller materialkunnande. Det kan jag leva med; det är kul att lära nytt. Men en sak som jag kunnat ta för given är att de digitala materialen är passiva och reaktiva. Om jag vill att de ska bete sig så är det jag som initierar det och bestämmer hur de ska bete sig. De flesta metoder och tankefigurer jag använder som designer och designlärare förutsätter passiva och reaktiva material.

– Med den senaste AI-vågen aktualiseras tanken – igen – om system som agerar mer eller mindre självständigt, som är agentiva snarare än passiva och reaktiva. Det praktiska och teoretiska kunnande vi har inom interaktionsdesign känns då ganska otillräckligt. Så mina huvudfrågor är: Vad behöver vi kunna och veta för att designa bra agentiva system? Och vad är egentligen bra agentiva system?

Andrea Nordwall

Konstnär och lektor vid Blekinge tekniska högskola

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Teknik är materialiserad makt och kan därför aldrig vara neutral. Den vill något. Vi vill något genom den. För mig är de här teknikerna ett slags ny reproduktionsålder som på olika sätt omförhandlar fasta värden.

– AI gör det som tidigare var unikt mångfaldningsbart, blockkedjor utlovar att göra det digitala och kopierbara unikt och varufierat. Tekniker som XR och 3D-printning blir förlängningar av en digital omformbarhet in i det fysiska och kognitiva. Men på vems villkor?

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Vi behöver fundera på vad det är för underliggande perspektiv som förverkligas genom tekniken och vilka nya verkligheter den skapar istället för att förenkla tekniken för att bli en rolig gimmick eller upphaussad trend. Det gör teknikföretag som säljer produkter och tjänster tillräckligt bra själva.

– Inom det digitala bildområdet är det allt svårare att urskilja vad som är AI-genererat och inte, i takt med att AI på ett sömlöst sätt integreras i olika bildproduktionsprocesser. Det riskerar att relativisera bort konstnärskap – och samtidigt också generera ny-autentiska motrörelser som vill hitta tillbaka till en ”äkta” och kanske teknikfri konst. Jag tror det är ett misstag att distansera sig från bort från AI-teknik som något ”omänskligt” eftersom den är förlängning av det mänskliga. AI-modeller byggs av människor och är levande samlingar av mänskliga erfarenheter och kunskap. Är det något vi borde distansera oss från är det snarare hur AI görs till en manipulativ aktör i stora kommersiella system. Tekniken behöver inte användas så, och jag tror att vi kommer att se fler institutioner och konstnärskap upptäcka det.

Hur arbetar du själv i denna digitala utveckling?

– Jag är intresserad av att arbeta vidare med AI och maskininlärning som konstnärligt material, särskilt i relation till makt, men även till hur minnen och framtid formas genom bilder. Just nu arbetar jag med ett projekt där jag använder AI för att omvandla bilder av städer och stadslandskap till de ruiner de en gång kommer att bli. Jag tänker att vi lever i en tid där vi undrar om våra samhällen kommer kunna finnas kvar, och jag tror att konsten kan vara en viktig plats att mötas kring detta. Där tror jag AI fungerar som en samtidsspegel som låter oss snegla in i olika framtider.

Pernilla Glaser

Författare, metodutvecklare och processledare

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, -blockkedja och robotik?

– Konst och kultur har ett i grunden mer avspänt förhållande till ny teknologi än något annat fält. Man undersöker både lekfullt och kritiskt. Det beror på att konst alltid har utforskat vad en ny teknik kan betyda och vilka möjligheter den erbjuder. Samtidigt är den snabba teknikutvecklingen inte avspeglad riktigt i konsten och förvånansvärt lite utforskad som samhällsfenomen, med vissa undantag där till exempel övervakningssamhället diskuteras.

– Det är ett problem att mycket av den nya och inte längre så nya tekniken fortfarande är otillgänglig på olika sätt. Till exempel 3D-printern som har funnits ett bra tag och inte längre är kostsam att köpa. Men den kräver fortfarande specifik och omfattande kompetens för att kunna hanteras. En snabbgoogling visar att en grundkurs på två dagar landar på tiotusen, minst. Massor av pengar för de flesta. Tänk om det fanns specifika stipendier att söka till exempel hos Konstnärsnämnden, riktade mot kompetensutveckling inom ny teknik? Och vistelsestipendier där konstnärer kunde lära av och med till exempel arkitekter som arbetat i CAD och med print länge. På samma sätt är robotik fortfarande relativt kostsamt men har otroliga möjligheter för konsten. AI och blockkedja är både maximalt tillgängliga men kräver samtidigt fördjupad kunskap för att kunna delas med andra och gestaltas och diskuteras. Ny teknik pressar på att skapa fler tvärdisciplinära miljöer för ökat lärande och gemensamma uttryck.

– Den generella debatten om AI präglas på ett nästan komiskt sätt av hur mycket vi tycker att teknologin är som vi själva. Den skriver som vi, den svarar som vi, den ritar som vi och den ger oss coola superhjältealias. En av de mest centrala kompetenserna som västvärlden behöver investera i är ju förmågan att placera sig själv – individuellt och strukturellt – i olika relationer, och att förstå begränsningarna i projektet tillväxt. Här kan den nya teknologin vara ett verkligt hjälpmedel, även om den också ingår i problematiska maktförhållanden – men vi måste känna den för att kunna rekrytera den.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Jeanette Winterson skriver i 12 Bytes att vi borde kalla AI för alternativ intelligens och att vi behöver alla alternativa intelligenser vi kan få med hänvisning till att vår egen skapat ofantliga problem för oss själva och allt och alla vi delar vår planet med. Ny teknik ger oss möjlighet att ställa existentiella frågor, och AI kräver faktiskt av oss att vi gör det för att kunna samspela med tekniken på ett meningsfullt sätt. Utöver AI har vi ju redan en alternativ intelligens, nämligen konst och kultur. Det är något som ständigt petat på oss från sidan, speglat, plockat sönder och föreslagit andra sätt att vara och samvara.

– Att det behövs en generell kunskapshöjning kring hur olika intressen använder den digitala spelplanen för att hjärntvätta oss är otvivelaktigt. Samtidigt kan konst och kultur på ett friare och mer hejdlöst sätt än vad som sker idag utforska på vilket sätt ny teknik kan hjälpa oss närmare det som är signifikant mänskligt; ett empatiskt utforskande av det som är främmande. Institutionerna borde stötta och driva på med tydligt avsedda rum där konst och teknik möts. Jag önskar mig öppna hackatons på museerna med konstnärer i centrum. NFT-auktioner och robotverkstäder där vi på ett synligt sätt undersöker vad som är möjligt och diskuterar etiska implikationer.

Hur arbetar du själv med dessa spörsmål?

– I bokcirkeln Future Academy som jag gör med Malmö universitet finns också AI-forskaren Michael Strange, Kristina Lindström och Per-Anders Hillgren. Vi vill bland annat undersöka vad agens innebär i relation till AI och hur de många lager av olika rum som det digitala skapar påverkar hur vi arbetar med förändring och framtidsskapande. Ett fokus för mig i det projektet som jag också har med mig i andra sammanhang är hur teori och praktik kan mötas och driva varandra. Jag är alltid intresserad av översättningar, och i relation till ny teknik är jag särskilt intresserad av översättning mellan det immateriella och det materiella, fantasi och värld.

Varvara & Mar

Konstnärsduo

Hur ser ni på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, -blockkedja och robotik?

– Dessa teknologier är alla väldigt spännande, men de introducerar en rad problem. Vi vill lyfta ett citat av Jean Baudrillard: ”Vi lever i en värld där det finns mer och mer information och mindre och mindre mening.” Å ena sidan har konstnärer alltid varit katalysatorer för utveckling av teknik, å andra ger de en kritisk blick på densamma. Så för att återgå till din fråga, som konstnärer och forskare ser vi en möjlighet och också en skyldighet att skapa mening när dessa tekniker dyker upp.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– Vi vill inte besluta om vad som är den viktigaste frågan. Vi föredrar att höra en mångfald av röster. Det som är viktigt är att ifrågasätta den teknologiska tidsåldern och den lösningsvurm den medför.

– Just nu låter vi oss uppslukas och underhållas, istället för att agera. Maskiner antas förkorta våra arbetsdagar och ge oss korrekt information i realtid. Som vi alla vet är verkligheten ganska annorlunda: vi arbetar fler timmar än någonsin i ofta osäkra gigg-jobb.

– Och sist men inte minst blir vi tillsagda att konsumera mindre, men vi gör tvärtom, trots energi- och klimatkrisen. När det känns som att allt som kan gå fel går fel vänder sig samhället till konstcommunities för att få svar och handlingar för att fixa världen. Anton Tjechov sa det bra: ”Konstnärens roll är att ställa frågor, inte svara på dem.”

Hur arbetar ni nu själva med dessa spörsmål?

– För närvarande arbetar vi med en interaktiv robotinstallation med titeln Mirror, Mirror on the arm, who’s in the training set of them all? Robotarmen håller upp en magisk spegel som följer publiken. När de tittar sig i spegeln ser de sig själva överlagrade med sina digitala tvillingar som maskinen kan hitta från träningsdatan. På så sätt konfronteras publiken med sina digitala replikas som faktiskt används i AI-träning. Naturligtvis erhålls den mesta av datan som används för sådan AI-modellträning utan upphovsrätt.

Steffen Steinert

Lektor filosofi och teknologi, Delft University of Technology

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, -blockkedja och robotik?

– Även om ny teknik mestadels är en välsignelse för konstnärer bör vi granska den noga. För det första, även om tekniken inte utvecklas med konst i åtanke kan den förändra konstnärliga metoder. Ny teknik är bra om den förstärker den konstnärliga processen. Det är dock viktigt att komma ihåg att tekniken aldrig är värdefri, omedvetet eller inte, så förkroppsligar ofta tekniken dess skapares värderingar, och ju nyare tekniken är, desto mindre förstår vi den.

– För det andra kan teknik förändra hur vi konsumerar konst, vilket i sin tur påverkar konstnärliga praktiker och hur konstnärer når en publik. Jag tycker att det är fantastiskt att sociala medier kan hjälpa konstnärer att få mer direkt kontakt med sin publik och att datafiering kan ge insikter om publikens preferenser och värden. Samma insikter kan dock leda till en spridning av konstverk som enbart tillgodoser majoritetens smak.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– En av de viktigaste frågorna för konstnärer är hur de integrerar ny teknik i sin konstnärliga praxis. Det är lätt att svepas med i hajpen, men bara för att ett verktyg existerar betyder det inte att du måste använda det. Konstnärer behöver fråga sig själva om de nya glänsande digitala verktygen tillför värde till deras konstnärliga arbete. Hur arbetar du själv i denna digitala utveckling?

– Som teknikfilosof är jag intresserad av de etiska och sociala konsekvenserna av ny teknik, såsom sociala medier och robotik. I mitt arbete fokuserar jag även på relationen mellan teknik och värdeförändring. Konstnärer och deras interaktion med teknik har alltid fascinerat mig. Tidigare har jag skrivit om maskiner som kan skapa konst. I framtiden planerar jag att utforska hur ny teknik påverkar och förändrar konstnärliga och estetiska värden.

Leonel Moura

Konstnär med fokus på AI och robotik

Hur ser du på relationen mellan konst och nya tekniska verktyg som AI, blockkedja och robotik?

– Konst och teknik går hand i hand. Det bör noteras att en pensel också är en teknologi, om än en gammal sådan. Men idag är vissa digitala tekniker helt annorlunda, de är inte längre bara ett verktyg utan kan manifestera intelligens och kreativitet. Denna nya verklighet förändrar konstnärens roll. Vi är inte längre ensamma skapare av konstverket. Faktum är att de flesta konstnärer arbetar i ett symbiotiskt förhållande till maskiner som i vissa fall inte ens är direkt involverade i produktionen av ett konstverk. Mina robotar skapar exempelvis utan min direkta inblandning. I en sån kontext skapar konstnärer det som skapar.

Vilka frågor ser du som mest brännande för konstnärer och kreatörer i en alltmer digital samtid?

– De flesta konstnärer är användare av digital teknik som skapats av stora företag. Det är inte särskilt smart och inte särskilt kreativt, trots allt. Jag skulle vilja se fler konstnärer direkt involverade i skapandet och utvecklandet av sådan teknik. Konstens framtid kommer inte att hänga så mycket på användningen av digital teknik som på uppfinningen av ny teknik, menar jag. Denna idé om konst omfamnas dock inte av de flesta institutioner som är alltför beroende av marknadsspekulation. Konsten går igenom radikala omvandlingar, genom teknikutvecklingen, liknande det som hände i början av 20-talet, men vi ser inte detta avspeglas på museer, i samlingar och än mindre på gallerier. Det behövs stora förändringar.

Hur arbetar du själv i denna digitala utveckling?

– Jag utvecklar robotar som kan skapa sina egna verk. Jag använder en viss typ av AI som inte bygger på kombinationen av data som tidigare matats in, utan jag använder sensorer för att samla in data som färger, ljud eller olika typer av mönster som simulerar biologiskt beteende. Jag är inte intresserad av att härma mänskliga färdigheter, utan att simulera bioinspirerad grundläggande kreativitet. Om vi vill att maskiner ska vara riktigt kreativa, låt oss börja med bakterier eller insektsmodeller och inte med människor. Detta är för övrigt en anledning till att de flesta AI-konstverk är så patetiska.