Handens arbete, hjärtats tanke

Krönika för Konstnären 1 2023

TEXT: Sara Edström

BILD: Jan Lipka

Jag vill göra.

Konst. Musik. Text. Bild.

I görandet finns kärnan. Där runtomkring cirklar handens görande och tankens tänkande och det där obegripliga ogripbara som då och då i välsignade stunder får en att häpna över sig själv och undra varifrån det där uttrycket egentligen kom. Kom det verkligen ur mig? En klump lera ligger där, ointaglig och, ja, just klumpig. Ett tomt Abletonprojekt på min datorskärm. Ett tomt ark papper. Hur i hela friden ska jag kunna omforma detta till någonting verkligt och viktigt?

Jag cirklar runt. Ibland i dagar, veckor, månader. Och så plötsligt tittar jag ner på mina händer och ser att de har åstadkommit någonting. Eller, ja, hela mitt jag har åstadkommit någonting. Någonting bra? Det är oväsentligt just nu. Det väsentliga ligger i att det gjorts. Att jag kontinuerligt lyckas fortsätta mitt görande. Bortkopplat från och samtidigt absolut grundläggande ihopkopplat med den jag är. Känner en artificiell intelligens samma förundran och stolthet över vad den åstadkommer? AI kan ju lära sig. Tänka. Kan den således också känna? Vem är jag att missunna den en sådan fin upplevelse?

Kjell Höglund sjöng 1988:

Maskinerna är våra vänner
Utan dom inget paradis
Maskinerna är våra vänner
Naturligtvis
Du ska inte längre släpa
På Sisyfos sätt
Du ska ägna dig åt kärlek och kultur
Har jag fel eller rätt

Maskinerna är i allra högsta grad våra vänner år 2023. Men har de nu knaprat åt sig även den där uppgiften som var kvar åt oss att sköta? Kärleken och kulturen? All form av förändring och tekniska framsteg har alltid ackompanjerats av oroliga brösttoner om en eller annan form av utarmning och förfall. Men hittills har alltid det mänskliga uttrycket och vår obändiga lust och förmåga att skapa nytt klarat sig galant ur sådana bataljer.

Att AI förändrar spelplanen råder det inga tvivel om. När vinstmarginaler är vad som styr kapas besvärliga mänskliga element bort ur produktionsekvationen. AI kan hur enkelt som helst göra konst som ser ut precis som konst, till bråkdelen av pengarna och bråkdelen av tiden det skulle ta en bångstyrig och analog människa att göra detsamma. En människa som dessutom kräver vettiga avtal och skäligt betalt efter åratal av utbildning och erfarenhetsbyggande. Men vad är då konst? Inte fasiken är det vad som SER UT som konst. Så ytliga kan vi väl ändå inte vara?

Frågan är hur lång tid det tar innan folk börjar märka att det klingar metalliskt och omänskligt? Ju sämre tillgång vi har till konst och kultur i vår vardag och uppväxt, desto längre bort ligger de personliga kulturupplevelserna som rustar oss för att förstå och på riktigt uppskatta handens arbete och hjärtats tanke.

Sara Edström
konstnär och riksordförande
Konstnärernas Riksorganisation