Lyft de mjuka arbetsmiljöfrågorna! Del 1 – Förnedringen

TEXT: Sonia Hedstrand

BILD: Sonia Hedstrand. Bild privat.

Saknas vanligt hyfs i konstvärlden, eller är konstnärens utsatta position del av ett större arbetsmiljöproblem? Sonia Hedstrand reflekterar.

Vi måste prata om arbetsförhållandena i konstvärlden. Då menar jag inte bara de ekonomiska, även om de också är katastrof. Jag syftar på bemötandet. Hur en blir behandlad.

I Sverige kan vi diskutera otryggheten på arbetsmarknaden, de låga lönerna, de otrygga anställningarna, gigandet. Men vi pratar inte om de emotionella effekterna för prekariatet. Nämligen att konstens administratörer behandlar oss konstnärer som skit.

De som står längst upp på stegen, chefer, intendenter och curatorer, har makt att ge dig en utställning, en plattform och en karriär. Vilket betyder allt för en konstnär. Utan utställningar framlever du ditt konstnärsliv i mörker och tystnad. Följden av denna enorma skillnad i makt är att konstens makthavare kan bete sig precis hur som helst. Konstnärer har sällan utrymme att säga ifrån, för vi har ingen, eller liten, motmakt. Vilket svinaktigt beteende som helst passerar, vilket inte minst #metoo-vittnesmålen visat. Administratörerna har ingen förståelse för hur det ser ut frånandra sidan, de förblir blinda för sin makt. Första åren efter examen trodde jag att jag haft otur eller att det var något i min personlighet som fick dem att inte respektera mig. ”Det är sånt en får stå ut med när en är ny som konstnär”, som en curator sa. När jag sedan hörde än mer bisarrahistorier från konstnärskollegor insåg jag att det är så här det ser ut. Många konstnärer jag känner har slutat göra utställningar för att de upplever det som förnedrande. De flesta som läser detta är säkert konstnärer själva så ni vet precis vad jag syftar på.

Men låt mig ändå ge ett exempel. Jag skickade ett utställningsförslag till en curator och konstkonsulent i en svensk stad. Hensvarade entusiastiskt att hen ville visa verket och hade till och med idéer om en bra lokal, bredde på med löften om budgetar och att vi skulle anställa pedagoger med mera. Jag blev såklart glad och vi bokade ett möte för att planera utställningen. Sedan började problemen. Gång på gång skötsmötet upp. Ofta med kort varsel. Samtidigt fortsatte curatorn att uttrycka stort intresse. Sammadag som mötet skulle äga rum frågade hen om jag istället kunde komma till en annan adress på en väldigt specifik tid så kunde vi ta en promenad medan hens dotter var på dansträning. Dåsa jag stopp. Det här är ett professionellt möte, vi behöver sitta ner koncentrerat så att jag kan visabilder från projektet och vi kan diskutera dess utformning. Mötet bokades om till en annan dag. Samma dag som det nya mötet skulle äga rum hör curatorn av sig igen och vill ställa in. Okej, tänker jag och börjar planera om min dag. En konstnär med minimala inkomster måste ständigt vara effektiv och flexibel. En stund senare hör hen av sig igen och frågar om vi inte ändå kan ses och äta lunch om 20 minuter. Så kan vi titta på lämpliga lokaler i stan efteråt.

Okej, desperat som jag var att få göra min utställning kastade jag mig iväg på cykeln med datorn i högsta hugg. Väl framme på restaurangen sitter curatorn och beklagar sig över privata problem, hen är mitt i en flytt eftersom hen köpt en större bostadsrätt. Lyxproblem, tänker jag men säger inget eftersom jag måste upprätthålla den goda stämningen då jag är helt desperat efter att få visa mitt verk. I Stockholm där jag bor är det nästan omöjligt att få en separatutställning omen inte är trendig, känd eller är kompis med en curator. Men nu lovar hen runt och säger att vi ska satsa, vi ska anställa en pedagog i två månader på heltid som ska ta emot skolklasser i utställningen, och jag kan arbeta deltid med att diskutera verkets ämnen med ungdomar från hela stan. Tjoho! Det kommer att bli superfint!

Men innan vi hinner komma in på detaljerna om hur det ska genomföras börjarcuratorn ha ett engagerat samtal med ägaren av restaurangen, som hen är kompis med. Sedan kommer hen plötsligt på att hen är sen till nästa möte så vi hinner inte titta på lokaler som planerat. Men hen säger ”Va kul, Sonia, vi ska göra utställning tillsammans! Skriv ihop en budget och skicka till mig så snart som möjligt så tar jag upp det med min chef”. Samtidigt ska curatorn leta efter lämplig lokal förutställningen.

Jag cyklar hem och gör en budget samma eftermiddag, en att-göra-lista på Google drive som jag genast delar med curatorn, samt skickar i ett mejl för säkerhets skull. Sedan händer ingenting. Jag väntar en vecka, påminner på mejl. Inget svar. Väntar en vecka till, påminner på mejl och genomchattmeddelanden. ”Javisst, ja, ska kolla på det”, svarar kuratorn. Jag väntar en månad, inget svar, påminner, väntar några månader, påminner. Ja, självklart svarar kuratorn, ska kolla på det snarast.

Inget händer.

Det har nu gått cirka tre månader sedan mötet. Jag skickar ett mejl och säger att om utställningen ska bli av i mars som curatorn planerat, så behöver vi nog ha bokat en lokal innan jul eftersom det nu är början på december. Inget svar. Sen skiter jag i det. Känner mig så förnedrad. Orkar inte mer. Det känns som att jag är en efterhängsen stalker som blir ghostad. Men så var det ju inte, Curatorn var ju jättepeppad att producera utställningen. Har hur som helst ingen energi över att kämpa mer eftersom detta inte är förstagången någon ger mig hopp och slösar min tid och energi. Nu har jag fullt upp med extrajobben som ska betala hyran. Bestämmer mig för att släppa det hela, dock med en bitter eftersmak. Sedan går ett år. Jag har fortfarande inte fått visa mitt verk. Är nu fast i olika extrajobb och har inte kraft att dra i gång nästa planerade konstprojekt. Allt känns oavslutat, eftersom mitt stora projekt som tagit flera år att genomföra ännu inte visats. Men orkar inte heller tjata mer på curatorer, för att få dem att förstå hur viktigt verket är.

Så en dag för några veckor sedan sitter jag på ett kafé när nämnda curator kommer in och säger ”Tjena Sonia! Hur är läget med dig? Det var längesen!” Hen verkar inte alls förstå varför jag lite avmätt svarar ”mmm…”För vad ska jag svara? Först tänker jag att curatorerna är oprofessionella och bortskämda, födda med silversked i munnen in i Stockholms kulturelit. Eller är de sadister som njuter av att förnedra och spela på människors osäkerhet? I vissa fall är det säkert så. Men oftast är dessa personer inte ens särskilt framgångsrika och absolut inte briljanta. De har bara en enorm makt, utan att de riktigt förstår det själva. De sitter på sina små budgetar, utan att förstå att tusentals konstnärer är i desperat behov av att visa sina verk. Det minsta konstens administratörer då kan göra är att inte lova utställningar och ge oss hopp i onödan. Det är inte bara de låga arvodena som knäcker oss. Det är bristen på normalt hyfs och ett värdigt bemötande.

Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker medintresse för djupt liggande samhällsstrukturer.