Maskininlärning

TEXT: Karolina Modig

BILD: Dennis Eriksson

Konstnärliga utbildningar står inför stora utmaningar kommande år. Men huruvida automatisering, digitalisering och AI ska integreras i kurser och läroplaner är en öppen fråga. Karolina Modig har träffat en rad företrädare för konst- och designhögskolor för en spaning in i framtiden.

Frågan om hur AI ska hanteras och eventuellt integreras i utbildningar av alla slag böljar som en surfvåg fram och tillbaka över landets utbildningsväsen. Inte överallt naturligtvis, några skolor – däribland Hyper Island och relativt nystartade initiativet Mars College – har sedan en tid tillbaka AI som del i både utbildningsprogram och som integrerat undervisningsverktyg. Handels-högskolan i Stockholm har nyligen aviserat en riktning för att arbeta med AI ”som en vän, inte en fiende”, vilket innebär att de ska omstrukturera allt från tentafrågor till att lära studenterna att använda AI på ett humanintelligent sätt. Det kan handla om att ge studenterna Chat-GPT-genererade svar på frågor och be dem förklara varför svaren inte är tillfredsställande eller göra dem mer konceptuellt samman-hållna.

Hur ser då förhållandet mellan artificiell intelligens och landets högre konstutbildningar ut? Samtidigt som forskningen presenterar möjligheter för mer effektiva feedbacksystem, väcker AI:s egen skaparförmåga både fascination och oro. En studie publicerad i Interactive Learning Environments i juli 2022 visar hur ett djupinlärningsbaserat system för utvärdering av konstverk samt specifik, personlig feedback underlättade på en rad plan för konststudenterna, inklusive inlärningsprestationer, teknikacceptans, motivation och tillfredsställelse.

Parallellt med detta väckte programmeraren Jason Allens vinst i en av de största kategorierna på konstmässan i Colorado i USA global uppmärksamhet när det i efterhand visade sig att hans verk Theatre d’opéra spatial hade genererats genom AI-programmet Midjourney. I efterdyningarna lyftes bland annat frågor om huruvida det överhuvudtaget krävdes någon som helst konstnärlig process eller kunskap för att skapa verket. Allen menar själv att det absolut fordras färdighet för att ta fram AI-genererad konst med verkshöjd. ”Det är en hiskelig massa jobb!”, försäkrade han.

Försök skapa en fantasifull AI-bild och sedan gissa vad prompten är. Du kanske träffar någorlunda, men du kommer aldrig att träffa 100 procent rätt. Inte ens en AI kan förstå en annan AI:s bild, alltså vilken text (prompt) som föranledde bilden.

Artificiell intelligens är till syvende och sist något de högre konstutbildningarna behöver förhålla sig till. På Beckmans designhögskola i Stockholm introducerades en rad AI-verktyg till förstaårsstudenterna på Visuell kommunikation redan 2021 – från hur man skapar en ”deep fake” till hur man genererar text och egna bildmodeller. Jonas Johansson, lektor i visuell kommunikation på skolan, säger att AI nu yttrar sig på flera vis även i andra kurser, främst i form av text och bild.

– Ett konkret exempel är hur markeringstext ersätts med en mer levande text som underlättar det typografiska arbetet. Utanför Beckmans märks det både inom utbildningsväsendet och i det stora allmänna intresset kring AI samt den diskurs som följer i form av etiska och juridiska samtal, eller de många exempel där kreativ upphovsrätt ställs mot väggen. Till skillnad från mer trendkänsliga tekniska innovationer som krypto och NFT passar AI in naturligt; även om det i viss mån nu sensationaliseras är det en del av en naturlig evolution. Vi kan få text uppläst för oss på flera språk med flera röster. Vi kan skapa passande bilder för att beskriva text istället för att behöva vända oss till bildbibliotek. Istället för att googla kan vi fråga en AI vars svar är mer pedagogiska än en länklista.

Validering av kunskap sker hos oss inte i prov, utan i handledning och examinationer som baserar sig på utställningar och andra förmed-lingar, där det specifika i varje students konstnärliga arbete ställs i fokus.

Jonas Johansson tillägger att detta inte är något som märks nämnvärt på Beckmans och att han tror att syftet är just att det inte ska märkas, utan snarare bli en naturlig del av den kreativa vardagen.

På Kungliga Konsthögskolan (Mejan) i Stockholm är AI:s roll enligt rektor Sanne Kofod Olsen och prorektor Fredrik Ehlin ännu ytterst liten.

– Validering av kunskap sker hos oss inte i prov, utan i handledning och examinationer som baserar sig på utställningar och andra förmedlingar, där det specifika i varje students konstnärliga arbete ställs i fokus. AI:s roll för detta lär förbli minimal, inte minst för att de kunskapsprocesser det handlar om sammanväver många olika relationer, sammanhang och kompetenser, förklarar Fredrik Ehlin.

Skolans ledningsgrupp har dock berört möjligheten att addera digitala läromedel, som skulle kunna vara AI-applikationer, för att introducera studenter till användningen av vissa maskiner i verkstäderna.

– Det skulle i så fall ske för att avlasta våra lärare i verkstäderna och låta dem fokusera på mer kvalificerade uppdrag, säger Fredrik Ehlin.

På HDK/Valand i Göteborg forskar professor Elena Raviola på konsekvenserna av automatisering och intelligenta algoritmer på kreativt arbete, dess organisering och dess värde. Hon har även ett pågående forskningsprojekt om hur AI designas och används i offentlig övervakning av nationella gränser.

– Det har sina fördelar att vara en del av en så bred miljö som Göteborgs universitet är, eftersom vi kan samarbeta med andra fakulteter där kunskap och intresse för AI finns. Hur teknik påverkar etik och estetik och omvänt är en grundläggande frågeställning i vår utbildningsmiljö och något som både intresserar studenterna och kommer fram genom deras konstnärliga undersökningar, säger Raviola.

Alessandra Di Pisa är studierektor på Malmstens Linköpings universitets utbildning för hantverk och design. Hon ser att AI-teknik kan komma att få stor inverkan både på formgivning som praktik och ämnesområde samt för utbildningen, men att det ännu inte har påverkat skolans utbildning på ett konkret sätt.

Att produkter som länge har betraktats som resultat av unika mänskliga kreativa förmågor nu kan produceras så enkelt av en teknologi som saknar ett medvetande, och därmed en subjektiv intentionalitet, betyder att vi kan behöva omdefiniera dessa begrepp i framtiden.

– Konsten har ju ständigt utvecklats i tandem med den tekniska utvecklingen och möjliggjort nya former och konceptuella ingångar. Olika AI-verktyg erbjuder redan nu spännande möjligheter för kreatörer att utforska och använda i sina skapandeprocesser. De har nu börjat nyttjas inom vissa designutbildningar och kommer i framtiden troligtvis att ses som självklara inom kreativa utbildningar. AI-verktyg som Stable Diffusion och Chat GPT öppnar för spännande diskussioner kring begrepp som kreativitet, originalitet, agens och medvetande. Att produkter som länge har betraktats som resultat av unika mänskliga kreativa förmågor nu kan produceras så enkelt av en teknologi som saknar ett medvetande, och därmed en subjektiv intentionalitet, betyder att vi kan behöva omdefiniera dessa begrepp i framtiden.

Bland de utmaningar som AI kan medföra för konsten och konstutbildningar nämner Di Pisa främst upphovsrättsfrågan kring bildmaterial.

– Vi bör även förhålla oss kritiskt till hur en AI tränas, eftersom det finns risk att den output som genereras ger uttryck för olika former av partiskhet, till exempel reproduktion av innehåll som okritiskt förstärker vissa normer eller osynliggör kulturella uttryck och vissa grupper i samhället. AI-verktygens till synes kreativa output skulle också kunna utgöra en konkurrerande faktor för kreatörer inom vissa kreativa områden.

Hon uppmärksammar att det inom utbildningsvärlden talas mycket om problemen med en ny form av ”plagiering”, det vill säga att studenter felaktigt utger sig för att vara producenter av ett visst innehåll, vilket kan försvåra bedömningen av studentens ämneskunskap. Men trots uppmärksammandet av diverse utmaningar har Malmstens alltså ännu inte landat i några kon-kreta beslut kring AI-integrering. På Beckmans ser Johan Jonasson den något långsamma utvecklingen som ett resultat av skepsis och kunskapsbrist.

Hur teknik påverkar etik och estetik och omvänt är en grundläggande frågeställning i vår utbildningsmiljö och något som både intresserar studenterna och kommer fram genom deras konstnärliga undersökningar

– På avdelningen Visuell kommunikation förs informella diskussioner kring ämnet, på vilket sätt det kan synas i exempelvis arbetsprovsuppgifter eller hur vi bedömer innehåll som skapats antingen helt med AI eller AI-assisterat. Under flera år har jag försökt förmå andra lärare att väva in AI i sina kurser, men intresset har varit svalt. Anledningarna är nog flera, men det handlar säkerligen om en stor skepsis samt brist på kunskap/intresse. Vi har dock startat en studiecirkel för nyfikna studenter och personal där man diskuterar nyheter inom AI och dess potentiella konsekvenser.

När det gäller dessa potentiella konsekvenser hävdar Mejans Fredrik Ehlin med säkerhet att den konstnärliga praktiken – trots AI:s ökade betydelse i våra liv och därmed också i konsten – inte kommer att ersättas av AI.

– Den kan användas för att göra konst och den kan bli material att göra konst av, men det är inte så att AI blir den maskin som ersätter konstnären och konstutbildningen. Det finns flera skäl till det, och det viktigaste är att samtidskonsten genereras i interaktionen mellan konstnär och sammanhang, vilket åtminstone än så länge är alldeles för komplext för att ”artificialiseras” av kod.

Fredrik Ehlin menar att konstutbildningen är ett utmärkt exempel på det, då studenterna i regel arbetar med sina projekt i nära utbyte med dels många olika lärare och studenter, dels andra personer, institutioner och sammanhang utanför högskolan.

– Komplexiteten i sammanvävningen av relationer, tillfällen och färdigheter som får konsten och utbildningen av konst att uppstå, är något unikt. AI kan inte ersätta de processer med vilka konst görs och som gör konst till konst, men det kan givetvis användas av konsten och konstutbildningen som ett verktyg och material.

Beckmans Jonas Johansson tycker att hela frågan om AI:s skaparförmåga och hur man bör förhålla sig till den känns förlegad. Han ser inte heller verktyg som exempelvis DALL-E 2, Midjourney och Stable Diffusion som något revolutionerande.

– Vi kan redan, med till exempel Fiverr, förfråga en design och få svar efter några timmar. Den stora skillnaden är hastigheten och mängden data som genereras. Det är mer intressant att diskutera hur vi som kreatörer förhåller oss till att skapa kontra att curatera. Även i vårt eget skapande finns det ett mått av självcuratering, men i och med den design som verktygen har idag kvantifieras valmöjligheterna något oerhört. Vi är nyfikna, och precis som en Youtubealgoritm matar AI oss med bilder och innehåll som vi lockas av. Det är viktigt att vi pratar om vad alla valmöjligheter gör med vårt skapande, självförtroende och vår förmåga att ta viktiga beslut.

Jonas Johansson ser generellt få hot med AI, även om det faktum att fler kommer att kunna skapa bildmaterial av en viss verkshöjd kan komma att minska antalet uppdrag för utbildade designer.

– Samtidigt höjs ribban, och dem vi utbildar kommer fortfarande att ligga i framkant. De som väljer att inte inkludera AI på något vis i sitt konstnärliga skapande eller utbildning kommer att kunna fortsätta med sitt arbete, men missar chansen att utveckla det egna skapandet.

På HDK/Valand ser man AI som ett verktyg som blir alltmer intressant för konstnärliga undersökningar i takt med att det blir en större del av vår kultur.

– Det är så konsten fungerar. Att se AI som ett hot är inte konstruktivt, men man behöver samtidigt lära sig att förhålla sig kritiskt och ansvarsfullt till ämnen som man behandlar. AI lär helt enkelt bli en del av det kulturella material som konstnärer arbetar med och utnyttjar. Konst och teknologi är ett av våra prioriterade utvecklingsområden, och samtidigt som vi tar fasta på teknikens möjligheter finns alltid det kritiska perspektivet närvarande, svarar Elena Raviola på frågan om AI i utbildningen.

Johan Jonasson tycker att störst vikt bör läggas på frågor om hur skapandet kan komma att utvecklas: hur mycket vi förlitar oss på vår egen förmåga kontra en AI:s förmåga, vilka genvägar vi kommer att ta och vilka nya metoder som behöver utvecklas.

– Jag tror dock att vi alltid kommer att kunna se skillnad på en amatör och ett proffs, oavsett verktygets höjd. Tutorial-kulturen har redan fört med sig den frågeställningen, och allt som oftast imponeras vi av portfolior som inte skiljer sig från sådant som finns några få knapptryck bort.

Vi är oroliga för att det vi skapar inte är unikt, inte har unika särdrag, och jag ställer mig frågande till hur nytänkande både konst och utbildning är idag.

Den stora möjligheten, menar han, ligger i fusionen och kedjereaktionen; det vi oftast pratar om som ett urvattnande av kultur och som var i ropet i början på 00-talet.

– Fusion: asiatiskt möter skandinaviskt. Idag kan fusionen vara Salvador Dalí möter Halmstadgruppen möter afrikansk kultur möter en regnbågsfärgpalett. Kombinationerna är oändliga, och vad leder de till? I AI-modellernas utvecklande har de tränats på bilder. Vad är det som kristalliseras från dessa och hur kan de komma att öppna upp för något vi inte kan förutspå? Försök skapa en fantasifull AI-bild och sedan gissa vad prompten är. Du kanske träffar någorlunda, men du kommer aldrig att träffa 100 procent rätt. Inte ens en AI kan förstå en annan AI:s bild, alltså vilken text (prompt) som föranledde bilden. Inom konst tittar vi ofta på ett verk och försöker förstå hur det blev en verklighet. Vi tittar på brev och försöker förstå samtiden just då – vi generaliserar det som en ism. Nu har vi ”promptismen” och den förstår sig varken vi eller AI:n på. Vi är oroliga för att det vi skapar inte är unikt, inte har unika särdrag, och jag ställer mig frågande till hur nytänkande både konst och utbildning är idag.