Reformera Konstakademien!

TEXT: Sonia Hedstrand

BILD: Dennis Eriksson

När Sonia Hedstrand i oktober 2023 efterlyste stöd från den oberoende Konstakademien var det utifrån en hårdnande verklighet för landets konstnärer. Efter panelsamtalet i november uppmanar hon nu kungen att gripa in för att reformera Konstakademien.

I åratal har jag gått och retat mig på Konstakademien. Vad sysslar de med egentligen?

De hyr ut sina salar till konstnärer som betalar för en chans till en separatutställning i anrik miljö, centralt i huvudstaden. Men ingen seriös konstnär vill betala hyra för att ställa ut. Vidare hyr de ut de fina gamla ateljéerna till priser som knappt någon konstnär kan betala. Därför sitter nu istället en kändisinfluenser i detta konsthistoriska palats och babblar på sociala medier om sitt ointressanta lyxliv, sitt smink och sina dyra luncher. Ateljén framstår som en rikemanslekstuga för selfies. Dessutom har de endast öppet tisdag till lördag klockan 11–16, tider då de flesta som arbetar inte har möjlighet att gå. Och varför står de värd för en massa klassiska konserter? Det finns ju en musikalisk akademi på Blasieholmen med uppdrag att lyfta fram musiker.

Detta framstår som omdömeslöst och ovärdigt en 300-årig kunglig institution. Det degraderar konsthistorien och är förvirrande för allmänheten. Även många konstnärer har idag en luddig uppfattning om vad Konstakademien egentligen är och vad de gör. Råder liknande förvirring kring Svenska Akademiens funktion bland författare och språkvetare? Nej.

Den Kungliga Akademien för de fria konsterna borde koncentrera sig på sitt kärnuppdrag: att värna konst och arkitektur av god kvalitet. I mitt tycke borde de dessutom ägna sig åt att bilda befolkning, kulturens tjänstemän och politiker genom att arrangera föreläsningar och samtal om aktuell samhällsdebatt mot konsthistorisk bakgrund. Till exempel konstbegreppets utveckling över århundradena och kopplingen mellan konstnärlig frihet och yttrandefrihet.

Med anledning av denna stigande irritation skrev jag i höstas en kommentar i Dagens Nyheter med en uppmaning till Konstakademien att höja sin röst i det offentliga samtalet. Jag ville skapa debatt om institutionens historiska tyngd och särskilda position i svenskt konstliv samt -efterfrågade en mer aktiv roll i offentligheten, att de ska inse sin makt och ta sitt ansvar.

Jag fick inget svar i tidningen, vilket är symptomatiskt för just de brister jag kritiserade. I stället bjöd Konstakademien in Konstnärernas Riksorganisation för att arrangera en paneldebatt om ämnet den 29 november. Det blev en lätt tumultartad tillställning.

Det började med ett otydligt samtal där Konstakademiens företrädare artigt redogjorde för det arbete de utför i stipendiekommittéerna och utställningsverksamheten. Konstnären Bella Rune, som representerade Konstakademien i paneldebatten, var positiv till att diskussionen väckts och ville gärna se att akademien blir mer tillgänglig för konstnärerna och allmänheten. Men hon berättade också att hon själv inte förstått riktigt vad Konstakademien är eller vad de sysslar med innan hon förra året själv blev invald i den.

Så vad är Konstakademiens uppgift egentligen?

I stadgarna står bland annat att ”Akademien för de fria konsterna har till ändamål att /…/ bevaka frågor av vikt inom bildkonsten /…/ sörja för erforderlig information om dem” samt ”hos statsmakter och myndigheter föra dessa konstarters talan”. Under paneldebatten kunde dock akademiens representanter inte riktigt svara på hur de gör detta.

Varför klarar då Konstakademien inte av att höras på ett relevant sätt i samhällsdebatten?

När den ständiga sekreteraren, konstvetare och curator Elisabeth Alsheimer Evenstedt, och preses, arkitekt Helena Tallius Myhrman, redogjorde för hur Konstakademien är strukturerad framstod den som ganska oorganiserad. Att den består av 150 ledamöter är både märkligt och otympligt. Av dessa 150 är 30 hedersledamöter, varav flera är utländska och därför av förklarliga skäl inte är engagerade i vad som händer på den svenska konstscenen. Av de resterande 120 är 70 pensionärer och 50 aktiva ledamöter. Dessa 50 som faktiskt jobbar är inte arvoderade, utan utför sitt arbete i de olika nämnderna helt gratis. De har därför inte tid att engagera sig i mer än det nödvändigaste. Dessutom florerar rykten om att konstnärer tackar nej till att bli ledamöter för att de hellre behåller möjligheten att söka Konstakademiens stipendier än att sitta i den. Det är ju fullt förståeligt men samtidigt helt uppochner. En plats som ledamot är ett erkännande för yrkeskunnande och insatser för konsten, och det borde rimligtvis ge någon form av ekonomiska förmåner. Det finns inte heller någon kommitté eller arbetsgrupp inom Konstakademien som har till uppgift att delta i samhällsdebatt eller verka konstpedagogiskt gentemot allmänheten eller politiker.

Varken ständiga sekreteraren eller preses verkar se sig själva som ledare eller talespersoner för organisationen. De ställer sällan upp på intervjuer i medier och vill inte uttala sig om någon generell hållning, utan hänvisade under debatten till att alla ledamöter har sina egna åsikter i olika frågor. Även detta beteende skiljer sig markant mot Svenska Akademien, som bland annat offentligt tagit ställning mot den nuvarande regeringens påbud om upprättandet av en litterär kanon. Dylika ställningstaganden hörs inte från Konst-akademien.

Under paneldebatten var det endast en närvarande ledamot som gav sig till känna i publiken. Förutom pinsamma personangrepp mot mig och försök att byta ämne till att tala om Dagens Nyheters makt i medielandskapet, hävdade han att Konstakademien visst uttalat sig offentligt, i frågan om Slussen. Vilket skedde för cirka 15 år sedan. Debatten blev spretig. Som alltid på dylika tillställningar väljer några självupptagna konstnärer att ta utrymme för att prata om sina egna konstnärskap. Men flera konstnärer kom med intressanta inlägg, som att ifrågasätta varför Konstakademien inte är närvarande på evenemang som Folk och Kultur, Samtidskonstdagarna eller Kultur i Almedalen, viktiga konvent där konstscenens olika aktörer möts och diskuterar situationen för konsten idag. Det är alltså inte bara i den mediala diskussionen som Konstakademiens röst saknas, utan även i det kollegiala samtalet med andra konstinstitutioner och organisationer.

Det positiva med kvällen var ändå att det fanns ett vänligt och intresserat bemötande hos preses och ständiga sekreteraren och att de närvarande fick mer insikt i hur Konstakademien är organiserad. Bland annat kom det fram att den stora högtidssalen finns tillgänglig att boka för arrangemang på initiativ från landets konstnärer. Detta förvånade alla i rummet. ”Varför har vi inte fått veta det tidigare!?” hördes röster från publiken. Den ständiga sekreteraren avslutade med att vända sig till Sveriges konstnärer och säga ”Vi hör ert rop på hjälp”. Vilket vissa uppfattade som nedlåtande, andra såg som en öppning för dialog och någon dagen efter benämnde som en konsthistorisk händelse.

Intresset för debattkvällen var stort runtom i landet. En livesändning eller videoinspelning utlovades, vilket tyvärr sjabblades bort av arrangörerna i sista stund. Vilket också är ett tecken på hur låg insikten är om vilken makt Konstakademien kan komma att ha inom kort.

Det är förståeligt om en 300-årig kunglig institution anser sig stå över dagspolitiken. Men när majoriteten av politikerna vill ta bort finansiering från konsten, och stundom uttrycker ett rent hat mot konst, då blir det politiskt att ens verka för konsten.

Ponera att Sverigedemokraterna vinner nästa val och bildar regering. Det första de lär göra är att ta bort finansieringen till samtidskonsten, eftersom de sedan åratal tillbaka haft siktet inställt på att förinta den störande ”menskonst” som ”kultureliten” till deras förtret ägnar sig åt. Vintern 2026 har vi kanske bara lite statlig nazirealism och några kommersiella gallerier och privata konsthallar kvar, och utställningsplatser som finansieras av samhällets rikaste brukar sällan visa maktkritisk konst.

Den enda fria institution som i detta scenario kommer att finnas kvar är Konstakademien. Därför har vi ett akut behov av att de skärper till sig!

Ett förändringsarbete har uppenbarligen redan inletts på Konstakademien. Bland annat omorganiserades stipendierna för några år sedan och blev tillgängliga för fler konstnärer än studerande och alumni från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. En professionell och demokratisk reform. Diskussionskvällen i november gav över lag en känsla av att det finns krafter som vill föra institutionen in i samtiden.

Men Konstakademiens organisation behöver reformeras för att fungera bättre. Antalet ledamöter bör begränsas kraftigt. De som är pensionerade borde vara just det och inte såsa kvar i organisationen. Runt 20–30 aktiva ledamöter skulle räcka, och de bör arvoderas, på liknande vis som i Svenska Akademien.

Om Konstakademien har för dålig ekonomi för att ha råd med detta så får de använda sig av sina goda kontakter med kungen, adeln och borgerskapet för att fiska upp finansiering. Då kommer de även att ha möjlighet att göra intressanta tematiska utställningar i salarna istället för att hyra ut dem till kvasiamatörer och ta betalt av Kungl. Konsthögskolan när de håller sina examensutställningar där varje år i maj.

Min uppmaning till kungen lyder därför: Reformera snarast den Kungliga Akademien för de fria konsterna!

Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker med intresse för djupt liggande samhäll-strukturer.