En stor pensel men en liten tavla

TEXT: Anders Rydell

Kulturpolitik vinner inte val. Det avgör dem inte. Inte i Sverige. Inte 2014. Men frågar man riksdagspartierna hur viktig kulturpolitiken är tar de genast fram den stora penseln och de stora, överdådiga, metaforerna. Partiernas kulturpolitiska manifest är lovsånger till kulturen.

Att läsa de kulturpolitiska manifesten är ungefär som att läsa unga debuterande författare – för mycket abstraktioner och språkkärlek. Och alldeles för lite autenticitet och konkretion. Partierna använder en stor pensel, men tavlan är väldigt liten. Kulturpolitiken är fortfarande ett marginaliserat, och ofta förbisett, politikerområde.

Vid en första anblick verkar också de flesta partier ganska ense. Kulturen är viktig. Ja, rentav nödvändig. Den någorlunda samstämmigheten (om man bortser från Sverigedemokraterna som i princip vill ta bort stöd till samtidskultur) är dock inte unik för kulturområdet. På ytan blir de ideologiska skillnaderna mellan partierna allt svårare att uttyda. Till viss del beror det på att den ideologiska kampen mellan höger-vänster succesivt kommit att ersättas av en förtroendekamp som handlar om vilket block som är bäst på att regera. Inte minst är detta sant för de regeringsbärande partierna.

”Det kallades för en duell, men liknade mer ett möte mellan två revisorer med olika uppfattningar kring en årsredovisning”. Så beskrev kulturjournalisten Eric Schüldt träffande, på Expressens kultursida, en partiledarduell mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven under våren.

Men granskar man kulturpolitiken, bortom de fina orden, finns det ändå skillnader i politiken. Den ideologiska skillnaden mellan vänstern och högern handlar i stort sett fortfarande om vem som ska bära huvudansvaret för kulturlivet – staten eller marknaden.

I höstens val är det dags att utvärdera alliansens åtta år vid makten. Kulturbudgeten har ökat något under alliansens tid. Men kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har framför allt, vid återkommande tillfällen, betonat att alliansens främsta bidrag till kulturen är regeringens skattesänkningar. Mer pengar i plånboken, betyder mer pengar till kulturen har varit budskapet. Men har dessa pengar verkligen kommit kulturlivet till del? I en undersökning som Demoskop har gjort upplever sex av tio svaranden att villkoren för kulturen försämrats under de senaste två mandatperioderna.

Förutom MU-avtalet har konstnärernas ekonomiska situation inte heller sett avgörande förbättringar. Det går inte komma ifrån att alliansen delvis misslyckats att genomföra sin egen politik. Kultursponsring, som lovordades under alliansens första mandatperiod, har knappast blivit den stöttepelare för kulturlivet man hoppades på. Och alliansens löften om avdragsrätt för konstinköp ligger fortfarande i byrålådan. Men erbjuder oppositionen bättre villkor för konstnärerna?

I det här numret av KONSTNÄREN försöker vi bena ut skillnaderna inom konstpolitiken. Därför har vi synat åtta kulturpolitiska talespersoner. Vad vill de egentligen med konstpolitiken? Hur ser de på konstnärerna villkor? Och vad hänger de själva hemma på väggen?

Anders Rydell, Chefredaktör