Det är i hög utsträckning kommunala politiker som skapar förutsättningar för ett levande kulturliv.

TEXT: Sofia Curman

En konstnär har berättat för mig att hon och hennes klasskamrater upprepade gånger under åren på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm varnades för att lämna Stockholm och framförallt för att flytta ut på landet.

Inte bara skulle de hamna långt utanför konstvärldens centrum och alla viktiga kontakter som behöver underhållas för att bygga en karriär; det skulle heller inte finnas någon tid för konsten när taket måste lagas och mataffären ligger 20 minuter bort med skruttig bil (därför att de inte skulle ha råd med en bra bil). Men om naturen och lugnet gör konsten bättre, är det kanske värt att avstå vernissagemingel? KONSTNÄREN har pratat med fyra konstnärer som valt att bo på landsbygden, och ändå lyckas få karriärerna att rulla på.

I det här numret lämnar vi storstadsfixeringen i konstvärlden och blickar ut över det som i alla rapporter om konstnärers villkor kallas ”resten av landet”. I mitten av juni lanserar Konstnärernas Riksorganisation Årets konstkommuner, en genomgång av konstpolitiken runt om i Sverige. Bland annat visar det sig att bara en tredjedel av kommunerna följer MU-avtalet, ramavtalet för ersättning till konstnären vid utställningar, och att 70 procent saknar en uttalad strategi för konstnärlig frihet. Tydligt är att förutsättningarna för konstnärligt skapande är mycket olika beroende på var man bor. För att ge en bild av hur det kan se ut ville vi fördjupa oss i kulturpolitiken i en mellanstor kommun och valde att titta norrut. Alexandra Sundqvist har åkt till Luleå och pratat konstpolitik med konstnärer och kulturpolitiker. Vad tycker de som skapar om att det satsas miljoner på kulturevents som ska locka företag till kommunen, och varför lägger Luleå så mycket pengar på ett samarbete med Austin, Texas, i stället för att följa MU-avtalet?

Det är i hög utsträckning kommunala politiker och tjänstemän som skapar förutsättningar för ett levande kulturliv. Alla politiker borde se sig som kulturpolitiker, säger Marie-Louise Rönnmark, ordförande i kulturberedningen i SKL (Sveriges kommuner och landsting) i numrets maktintervju, och uppmanar samtidigt kommunerna att lyfta kulturplanen högst upp på dagordningen. Det är en bra uppmaning. Det vore att agera mot den konstfientliga politik som får allt större inflytande i allt er kommuner, och en markering från makthavare att de ser kulturen som grundläggande för ett öppet samhälle, hur litet till yta och folkmängd det än må vara.