Luleå loves kultur: En studie i kommunal konstpolitik
TEXT: ALEXANDRA SUNDQVIST
BILD: SIMON ELIASSON, mfl.
Luleås kulturliv har aldrig varit bättre, säger kommunens kulturchef. Men konstnärerna kämpar för bättre villkor och efterfrågar politiker som inte ser deras konst som marknadsföring. Alexandra Sundqvist har rest till Norrbotten för en studie i kommunal kulturpolitik.
Ett drygt år efter att konstnären och formgivaren Lotta Lampa, 36, gick ut Beckmans designhögskola gjorde hon någonting ovanligt; hon flyttade hem till Kalix.
I den norrbottniska staden med 16 223 invånare är det professionella konstlivet närmast obefintligt. Men för Lotta var det ändå logiskt att flytta.
I Kalix finns familjens garage, där hon tillverkar all sin konst. Som femåring fick hon sin första egna verktygslåda och en arbetsoverall.
– Jag har vuxit upp i garaget, så för mig är det naturligt att arbeta med de här materialen och särskilt med metall, säger Lotta Lampa, samtidigt som hon visar runt i utställningen Light of Raisparadise på Norrbottens museum i Luleå.
Titeln anspelar på Lotta Lampas uppväxt. ”Raisparadise” är en ordlek med hembyn Risögrund utanför Kalix. Även konstverken har lokal förankring, här finns exempelvis verket Piedestal of Lampas Hotrod Garage.
Sedan ett drygt år tillbaka bor Lotta Lampa i Luleå.
– Att flytta till Luleå är det bästa jag gjort, nätverks- och uppdragsmässigt. I Stockholm är man en i mängden, här är det lättare att utmärka sig, säger hon.
Men, konstaterar hon, att försörja sig enbart som konstnär är svårt även i Luleå.
För att få ekonomin att gå ihop har hon tagit på sig en rad andra uppdrag via Resurscentrum för konst Norrbotten – bland annat är hon regional projektkoordinator i Konsten att delta: bild och form, ett integrationsprojekt som drivs av bland andra KRO/KIF, KLYS och Svenska Tecknare.
Lotta Lampa ansvarar också för utställningarna på flygplatserna i Luleå och Kiruna.
– Man måste verka brett för att få det att gå ihop. En nackdel med det är att det blir väldigt lite tid kvar för att arbeta med egen konst.
Luleå har, med sitt socialdemokratiska styre, länge profilerat sig inom kulturområdet – med ett levande film-, teater-, musik- och konstliv. Det är en universitetsstad, med stark anknytning till stålindustrin, men som också huserar institutioner som Norrbottensteatern, en teaterhögskola, det väl profilerade Filmpool Nord, Kulturens hus med tillhörande konsthall, det konstnärsdrivna Galleri Syster och en internationell konstbiennal, som under några år legat i träda.
Av kulturbudgetens 109 miljoner kronor uppskattar Luleå kommun att drygt 8 miljoner går till bild- och formkonsten. Förutom att biennalen får en halv miljon kronor varje år, så subventioneras hyrorna i konstnärsklustret Konstnärernas Kollektivverkstad på Kronan och för Kulturakuten, en arbetsplats för 15 frilansande kulturarbetare och konstnärer. Siffran för konstinköp till den kommunala verksamheten har höjts från 200 000 till 300 000 kronor.
Kommunen delar också ut ett ateljéstipendium på Kronan som ger en mindre etablerad konstnär tillgång till fri ateljé, verkstäder och materialkostnad under ett år.
Den största delen av konstpengarna, nästan 2,9 miljoner kronor, läggs på Luleå konsthall i Kulturens hus. Av dessa går 190 000 kronor till konstnärerna i form av utställningsersättning.
Konsthallen visar ungefär 20 utställningar per år, men kommunen har valt att inte följa MU-avtalet – det ramverk för konstnärsersättning som tecknades mellan staten och förbunden 2009.
Förra året togs frågan upp i kulturnämnden efter ett medborgarförslag från poeten Peo Rask.
– Luleå är en så pass stor kommun att det känns anständigt att följa avtalet. En invändning mot förslaget är att de inte skulle kunna ha lika många utställningar om avtalet följs, men det innebär ju indirekt att konstnärerna ska betala för den kommunala konsthallens verksamhet, säger Peo Rask.
Han menar att frågan om MU-avtalet är synonym med hela Luleås kulturliv.
– Politikerna vill ha en viss mängd kultur året runt, men man är inte beredd att betala för den. De brukar skryta om att Luleå är en av de rikaste kommunerna i landet, då borde de kunna realisera en bättre kulturpolitik.
I dag får en konstnär som ställer ut i Luleå Konsthall i genomsnitt 11 000 kronor i utställningsersättning, av de totala 23 000 kronor som också omfattar hängning, transport och försäkringar.
För sin utställning på länsmuseet, som följer MU-avtalet, får Lotta Lampa 4 400 kronor per vecka, mer än 44 000 kronor för hela utställningsperioden.
CAROLINA FALKHOLT, Firewall, 2016.
Luleå Art Biennal grundades 1991 och arrangerades av Kilen Art Group. Sedan 2013 har den inte blivit av, trots öronmärkta pengar i kommunens kulturbudget. 2013 expanderade biennalen till X-Border Art Biennal, med utställningsrum både i Luleå, Rovaniemi, Severomorsk och vissa bara på nätet. FOTO: ERIK HOLMSTEDT
Åke Broström, kulturchef i Luleå, motiverar kulturnämndens val att inte följa MU-avtalet med att man inte vill göra färre utställningar.
– Konsthallen i Skellefteå följer MU-avtalet, men producerar bara två utställningar om året. Det är inte aktuellt för oss, ibland har vi två-tre utställningar samtidigt.
Sara Edström, konstnär och en av grundarna till Galleri Syster – Luleås enda konstnärsdrivna galleri – tycker inte att argumentet håller.
– Det säger någonting om hur man ser på konstnärsyrket. Ingen säger ”vi har inte råd att betala receptionisten”, det är alltid konstnärerna som ska jobba gratis. Galleri Syster har följt avtalet sedan starten, mycket för att det är en kulturpolitisk fråga som vi driver – men också för att vi får medfinansiering från Statens kulturråd och därmed har förbundit oss att betala konstnärerna avtalsenligt.
Hon tycker att konsthallen inte ska göra fler utställningar än de har råd med.
– Resten av året kan den väl stå tom. Det skulle vara en viktig signal från konsthallschefen: ”Det här räcker pengarna till, ge oss mer så kan vi göra mer.”
I sammanträdesprotokollet framgår att kommunen skulle behöva skjuta till 300 000 kronor för att följa avtalet när det kommer till utställningsersättning och ytterligare 500 000 kronor för att ge en avtalsenlig ersättning för medverkan. I protokollet konstaterar nämnden: ”Kulturförvaltningen ser i dagsläget att man inte har möjlighet att göra de ekonomiska omfördelningar […] som krävs för att kunna teckna MU-avtalet i sin helhet.”
Sedan några år tillbaka pågår en intensiv debatt kring konst- och kulturlivet i Luleå, också när det kommer till andra frågor. Den internationellt uppmärksammade biennalen Luleå Art Biennial, som anordnats sedan 1991 och lockat fler än 600 konstnärer från hela världen, har inte blivit av sedan 2013. Detta trots att den blev ett permanent inslag i kulturbudgeten 2007.
Biennalen fick ett anslag på 500 000 kronor per år, det vill säga en total budget på en miljon kronor per upplaga, och arrangerades av den konstnärsdrivna organisationen Kilen Art Group.
– Konstbiennalen är någonting jag saknar. Den var viktig eftersom den förde in nya impulser i Luleås konst- och kulturliv, säger Karl Petersen, socialdemokratiskt kommunalråd 2003-2013, som också var med och gjorde biennalen permanent.
Debatten kring ”konstbiennalen som försvann”, för att parafrasera en rubrik i lokaltidningen Norrbottens-Kuriren, har pågått i flera år. Pengarna finns ju i budgeten, så varför händer ingenting?
Svaret är att biennalen föll mellan stolarna, när de tongivande konstnärerna Ricky Sandberg, idag konsthallschef för Havremagasinet i Boden, och Dan Lestander i föreningen Kilen fick andra arbetsuppgifter och hade svårt att hinna med.
Det beslutades att kommunen skulle ta över huvudmannaskapet för biennalen.
Åke Broström, kulturchef, förklarar att institutionerna själva inte klarade av att anordna en konstbiennal inom ordinarie verksamhet.
– Det fanns ingen som kunde driva arrangemanget när eldsjälarna försvann, säger han.
Men Broström lovar att biennalen ska återkomma hösten 2018.
– Vi hade ett möte nu i veckan och är på banan igen. Vi har bjudit in lokala aktörer, däribland Galleri Syster som har många internationella kontakter och Norrbottens museum. Tillsammans ska vi hitta en ny form för biennalen, säger han.
ALVA HÖGGREN OCH
ERIK THÖRNQVIST Kompetensinventering (detalj) 2016. ”Local produced birch bark handicraft” som ska marknadsföras för Norrbottens räkning i Austin.
En annan fråga som debatteras i Luleå är själva konstens villkor i relation till kommunpolitiken; är konsten en oberoende kulturyttring eller snarare en ”kreativ näring”, som gynnar besöksnäringen, inflyttningen och lockar företag till orten?
Sara Edström menar att det skett ett systemskifte i synen på kultur i kommunen.
– Politikerna lyfter gärna fram kulturen på ett sätt som vi inte känner oss hemma i. Sossarna har gått ännu mer åt höger och pratar mer om kulturen som en tillväxtfaktor i näringslivsfrågor, snarare än som en egen kraft. Medan det förra kommunalrådet hade en tydlig kulturprofil, så mallar sig vårt nuvarande kommunalråd Niklas Nordström om hur han säljer ut stora delar av allmännyttan. Om det bara är det ekonomiska som räknas inom kulturen känner man sig inte värdefull som konstnär, säger hon.
För politikerna, som vill att Luleå ska växa med 10 000 invånare, är satsningarna på tillväxt många och kulturen har en viktig roll i dessa eftersom ett rikt kulturliv gör en plats attraktiv. Kommunen bedriver en offensiv politik för att locka nya invånare och investerare till kommunen.
Bland annat anordnas hemvändardagar för utflyttade norrbottningar på Fotografiska i Stockholm, och i höstas hölls en påkostad kulturhelg för företag och externa kulturarrangörer. Det sistnämnda resulterade i ett kulturuppror och ett öppet brev från Luleås kulturarbetare: ”Vi är stolta över så mycket bra kultur som produceras och arrangeras i Luleå och vi förstår varför Niklas Nordström bjöd in kulturlivet till sin kulturhelg. Han behövde plötsligt oss för att sälja in Luleå som kulturstad. För precis så kändes det för oss. Vi reagerar när vi till vardags ses över axeln och nu plötsligt ska delta i en kulturhelg som kostade minst tio årliga verksam-hetsbidrag för kulturföreningar”.
I brevet uttrycker kulturarbetarna en frustration över att bli inbjudna med armbågen – när Luleå ska ”säljas in” som kulturstad – samtidigt som den dialog de önskar ha med politikerna inte finns när kulturens eget värde diskuteras i en lokal kontext.
– När det ska anordnas hemvändardagar eller kulturhelger finns det pengar, men när vi som bor här ber om något är det skralt, konstaterar Peo Rask. Jag skulle vilja hävda att många tjänstemän och politiker är okunniga om vikten av att låta kulturen vara sitt eget väsen. Jag skriver inte dikter för att Norrbotten ska få fler invånare, utan för att jag vill uttrycka något.
Sara Edström håller med.
– Vi skulle vilja ha politiker som försvarar konstens värde när vi visar banbrytande saker. Under de tio år som vi drivit galleriet har vi aldrig sett någon från kulturnämnden här, konstaterar hon.
Konflikten har spätts på av vad kulturarbetarna uppfattar som en i övrigt defensiv kulturpolitik. Förra året beslutade kommunen exempelvis att avslå finansieringen på 1,75 miljoner kronor för Musikens Makt under 2017. Istället föreslog tillväxtkontoret att musikfestivalen skulle upphandlas. I protest samlade föreningen Musikens Makt, med artisten och poeten Mattias Alkberg i spetsen, raskt ihop drygt 3000 namnunderskrifter för att bevara festivalen. Kommunen bytte snabbt fot.
Samtidigt har tillväxtkontoret i Luleå kommun, fram till maj 2016, satsat 2,7 miljoner på samarbetsprojektet Luleå Loves Austin. Syftet med samarbetet är att ”generera möten, affärer och samarbeten mellan företag i Luleå och Austin”. En miljon lades enbart på pr, samtidigt har Luleå kommun öppnat ett kontor i Austin för att underlätta samarbetet, som också innefattar kreativa näringar.
Konstnären Erik Thörnqvist blev perplex när han fick höra om Luleå Loves Austin. Tillsammans med Alva Höggren bestämde han sig för att undersöka projektet i ett konstnärligt verk. Verket Kompetensinventering visades i sin helhet på Galleri Syster i november 2016 och bestod dels av en undersökande del där offentliga handlingar om projektet krävdes ut – handlingar som Erik och Alva sedan läckte till de lokala medierna, för att få till en debatt om Luleå Loves Austin. Den andra delen var ett performance, där Erik iklädde sig rollen som näverslöjdaren Trolle Johansson som, genom ett ansenligt bidrag från Luleå kommun, fått åka till Texas och visa världen sina egentillverkade träskor, som han varsamt målat med linfröbaserad färg. Trolle har ”fuckat ur”, hängett sig åt marknadskrafterna och blivit ett med den kreativa näringen. I galleriet är han med via Skype från Austin. Hans parhäst, pr-konsulten Sofia Christina (Alva Höggren) befinner sig i sin tur i sitt pastellfärgade kontor, lite längre in i lokalen.
– Vi använde konsten och satiren som medel för att undersöka hur ett sådant här projekt fungerar, säger Erik Thörnqvist.
– Det var ingen som kommenterade konstverket offentligt från politiskt håll. Vi hoppades att verket skulle bidra till en dialog, men så här i efterhand känner mig besviken över att det inte gjorde det. Istället kallades vi för reaktionära ”kultur-offer-koftor”. Det finns en avsaknad av transparens, dialogen är polariserad och, ja, snarare en monolog, säger Erik Thörnqvist.
Trots kritiken från konstnärerna konstaterar kulturchefen Åke Broström:
– Luleås konstliv har aldrig varit bättre, vi är bra både på bredden och spetsen. Vi har ett kulturliv där samverkan mellan kommunalt, regionalt och nationellt stöd fungerar bra. Luleåborna är också bland de som är mest nöjda i landet med kulturlivet, enligt Statistiska centralbyråns årliga undersökning.
Den kommunala kulturpolitiken har dock fått kritik för att vara defensiv och sakna visioner och tydliga mål, vad säger du om det?
– Vi arbetar just nu med att anta en ny kulturplan som ska gälla 2017-2020. I kulturbudgeten har teatern en stor andel, liksom bild- och formkonsten, men vi tittar också på områden som inte har lika stort stöd och som vi måste utveckla – däribland dansen. Det byggs ett nytt bostadsområde på Kronan i Luleå där gestaltningsuppdragen och konsten mellan husen är jätteviktiga. Vi jobbar också för att skulpturparken, som redan finns där, ska utvecklas.