Är konsten underställd demokratin?
TEXT: Robert Stasinski
BILD: Giorgiana Zachia
Hur kan idén om folkstyre förenas med konstens exkluderande system? Chefredaktör Robert Stasinski letar efter alternativ för konsten bortom populism och instrumentalisering.
Konsten styrs inte genom direkta demokratiska processer, även om en betydande del av konstvärlden rent juridiskt är underställd demokratiska normer och lagar. Omdömen om konstnärlig kvalitet avgörs inte genom majoritetsstyre som många andra delar av vårt gemensamma, utan genom mekanismer som godtyckliga referenssystem av rekommendationer och ett slags internt invigningssystem, som Pierre Bourdieu beskrivit det. Konstvärlden bestämmer vilka som kan få ingå i dess inre krets, vad som anses kvalitativt och vem som ska betraktas som värd att lyfta i de vita gallerirummen. Detta är inte olikt andra områden, såsom vetenskap och forskning, som också omfattar interna revisionssystem med alla dess mänskliga och strukturella brister. Skillnaden är konstens extra ingrediens av omdöme, både från publik och experter. I praktiken handlar det om att bara några få personer antas vid de större konsthögskolorna varje år, några få erhåller stipendier och bara en liten procent av alla konstnärer ställs ut på de stora museerna och gallerierna.
Kritikern Jason Farago beskrev nyligen i The New York Times att efterfrågan på konstnärer som ännu befinner sig tidigt i sina karriärer överträffar mer etablerade på internationella auktioner, inklusive konstnärer med klippkort i Artforum, på Whitneybiennalen eller i montrarna på Art Basel och Frieze Art Fair. Betyder detta att den efemära konstmarknaden nu kan passera gå och direktskapa storskaliga konstnärskap, utan konstvärldens nyckfulla och långsamma lovsånger?
Enligt vissa samlare är detta ett slags demokratisk egenskap i auktionsmarknaden jämfört med förstahandsmarknaden, då samlare från hela världen, oavsett bakgrund, hudfärg eller hur många museichefer och gallerister de schmoozat med, kan köpa och hajpa upp konstnärer långt från de övriga spelarna i konstvärlden. Men att använda begreppet demokrati för att illustrera hur en miljardär kan buda fantasisummor på några av världens mest exklusiva shoppingcenter – Christie’s och Sotheby’s – är något löjeväckande. Dock ett ganska tydligt betyg för konstvärldens mekanismer av inneslutande och uteslutande.
Konstnärer formeras dock som bekant långt före auktionshusens skådespel, oftast startar det på konsthögskolorna, som normalt sett toppar de nationella listorna över antalet sökande per utbildningsplats. Exklusivitet, återigen. Joseph Beuys, vars credo om att alla kan bli konstnärer, arbetade många år som lärare på konstakademin i Düsseldorf, där han med en sorts antibyråkratisk aktivism gjorde slag i saken om att demokratisera även denna del av konstvärlden. Han tog helt sonika bort alla behörighetskrav på skolan, så att vem som helst kunde delta i hans föreläsningar. Detta resulterade i mycket stora klasser. 1971 hade han så många som 233 elever, vilket ledde till en minst sagt ansträngd relation med akademins ledning, och han fick sparken 1972. Detta hindrade knappast Beuys framfart i konstvärlden, men gjorde heller knappast ens en skråma i konstutbildningarnas ansökningsstrukturer.
Konstvärldens exkluderande mekanismer betyder i praktiken att den per automatik betraktar vida populära konstnärliga uttryck som suspekta, då kvalitetsomdömen främst kan gro och växa i elitens snäva krets. Endast konstens företrädare kan avgöra långsiktig kvalitet, inte folket eller dess demokratiska representanter – politikerna. Eller finns det demokratiska vägar runt detta?
Giorgiana Zachia, som är samordnare för att stärka konstorganisationer i Sverige och driver Samtidskonstdagarna, en mötesplats för konstbranschen, menar att det finns många metoder för att stärka relationerna mellan konstnärer, konstaktörer och det offentliga.
– Vi använder oss av demokratiska medskapande metoder, som vi kallar dem. Mindre evenemangstänk och föreläsningar och mer av dialog, berättar hon.
– Om man vill behålla status quo ska man ordna en föreläsning, om man vill förändra ska man bjuda in till dialog, brukar vi säga. När Statens konstråd fick uppdraget startade vi olika initiativ inklusive Samtidskonstdagarna och nätverksutveckling.
– Vi beställer rapporter när det behövs och har även något som vi kallar regionala konstpolitiska samtal och ledarskapsutbildning.
Uppdraget som Giorgiana Zachia fick, att stärka samtidskonstens utveckling och spridning, menar hon måste få ta tid och handlar om att utveckla relationerna i konstens bredare fält på ett mer öppet sätt, utan förutbestämda lösningar.
– Jag är ju inte intresserad av att ställa diagnoser i konsten, utan tycker det är mer intressant att mötas i ett gemensamt utforskande för att hitta nya hållbara sätt att arbeta med konsten. Vi frågar konstaktörerna i landet vad som är viktigt för dem, och några av de frågorna som konstaktörerna funderar mycket på är hur de ska hantera resursbrist, hur man jobbar som fri konstnär i gränslandet mellan kommun, region och stat och inte minst hur vi kan stärka konstens yttrandefrihet, komplexa utmaningar som kräver att många samarbetar med varandra.
Strukturförändringar i konstens ekosystem är till syvende och sist det Giorgiana Zachia och hennes kollegor arbetar med, men hur mår egentligen relationerna mellan politiker och konstens aktörer? Den underförstådda överenskommelsen mellan allmänhet, makthavare och konstens företrädare verkar länge ha varit något i stil med: ”så länge som inte någon av oss inkräktar på eller provocerar någon av de andra, så finns inget egentligt problem”. I praktiken betyder det att så snart en konstskandal hägrar, ett konstverk blir för obekvämt eller en politiker ger sig på konstens resurser i någon form, betraktas vapenvilan som förfallen. I sådana lägen tävlar ofta makthavare och nätmobb om vem som först kan ropa efter sanktioner i alla dess former. När Anna Odell genomförde sin performance på Liljeholmsbron 2009 ekade Facebookinläggen om nedläggning av Konstfack där hon var student, och när Erik Krikortz målade en DDR-parafras i Uppsala gjorde kommunalrådet Stefan Hanna (C) en vandaliserande motmålning framför verket, med den djupt ironiska texten ”Frihet” i sprayfärg på vit duk. Ett flertal oroande exempel på hur armlängds avstånd fungerar mellan politiken och konstnärerna har kommit till ytan de senaste åren, bäst sammanfattat i Myndigheten för Kulturanalys rapport Så fri är konsten från 2021.
Konstens frihet visar sig vara extremt flyktig. Den är svår att upptäcka annat än i de fall den dras in eller stryps, ibland genom subtila metoder som formuleringar i ansökningsblanketter, ibland genom kapade kulturbudgetar eller direkta hot mot en konstnär eller en konsthall.
I flera fall har publikens röst tagit sig till ytan i form av just krav på censur eller förflyttning av konstverk, tydligt i processer mot verken Tilted Arc av Richard Serra eller Memory Wound av Jonas Dahlberg. I bägge fallen rörde det sig om uppmärksammade verk som debatterades friskt av allmänhet, opinionsbildare och politiker med sådant avtryck att konstverken idag inte existerar, även om Tilted Arc under väldigt kort tid faktiskt realiserades. Kunde dessa två verk ha undvikit att hamna i blåsväder med mer dialogiska processer som en del av konstverkens förarbete? Omöjligt att säga, men en sak är säker: när människor uppfattar att viktiga beslut fattas åt dem, över deras huvuden, kan ilska och motstånd blir en av konsekvenserna.
Filosofen och statsvetaren Chantal Mouffe har formulerat en teori om konst baserad på kritik av den liberala världsordningen. Hon menar att kritiken egentligen inte rör liberalismen i sig, utan dess hegemoni, alltså dess herravälde över alla andra alternativ. Konsten öppnar i hennes ögon upp för nya förhållningssätt, bortom vår egen smak, vårt omdöme, kunskap och konventioner. För vad är en demokratisk valfrihet värd om det inte blir tydligt vilka alternativ medborgarna har? Så frågan är hur demokratin kan främja mångfald i kulturella och konstnärliga fall, när dessa alternativ i allt väsentligt formuleras av en liten grupp konstnärer, kritiker, samlare, curatorer och gallerister?
Overtonfönstret är ett spännande begrepp att lyfta här, eftersom det konnoterar den bredd av idéer som tolereras eller anses politiskt gångbara i den offentliga diskursen. Joseph Overton, vid Mackinac Center for Public Policy menade att en idé enbart har politisk livskraft baserad på nuvarande opinionsläge eller där idéer som kan vara möjliga men som anses vara för extrema för att politiker eller institutioner ska kunna behålla allmänhetens förtroende inte lyfts fram. Flera forskare har pekat ut exempel där enskilda individer kan flytta fram overtonfönstret och idéerna om det politiskt möjliga, men allt som oftast är detta en komplex och dynamisk process som är svår att kontrollera eller påverka, även av större organisationer. Huruvida konsten kan sägas ha ett overton fönster – en generell kulturell position, med idéer och teorier som är svårförflyttade - låter jag vara osagt, men tydligt är att en stor utmaning är att ständigt uppdatera makthavare och allmänhet om konstens kraft och konstnärers rättigheter till ett fritt skapande.
Enligt Economist Intelligence Units årliga sammanställning så bor endast 6,4 procent av jordens befolkning idag i fullvärdiga demokratier, med fria val, ett utvecklat rättssystem och oberoende media. Det är en häpnadsväckande låg procent. Filosofen John Deweys idé om en kreativ demokrati, som han formulerade samma år som andra världskriget inleddes, blir i ljuset av detta en god start för att värna om rätten till konstens och konstnärers plats i samhället. ”Demokratins uppgift”, sammanfattar Dewey, ”är att för alltid skapa en friare och mer human upplevelse som alla delar och som alla bidrar till”.