”Kanske riskerar vi att måla in idén om konstens rättigheter i ett gammalt regelverk, i behov av uppdateringar lika snabbt som våra appar på mobilen."

TEXT: Robert Stasinski

Konstnärlig frihet är ett av de återkommande paraplybegreppen vi intensivt slungar runt i kulturen, både som batong och som madrass. När politiska partier ska ta billiga poäng är det bekvämt att skrika om begränsande ansökningsblanketter, stipendieredovisningar eller de kulturpolitiska målen.

När kritik eller kränkning av grupper och individer uppdagas blir det även där lätt att låta den ”konstnärliga friheten” ta smällen. Konsten, menar då många, står högre än några upprörda medborgare. Men hur ska vi egentligen tänka på och förstå hur konstnärlig frihet fungerar?

Detta nummer av KONSTNÄREN tar sig an frågan genom en rad perspektiv – juridiskt, kulturpolitiskt, konstnärligt och inte minst i relation till hot och repression. Var går gränserna för den sfär inom vilken konstnärer kan agera, och hur säkerställer vi att denna sfär inte minskar? Frågan visar sig flyktigare och mindre gripbar än vad språket i förstone leder oss att tro, men inte desto mindre krävs en rigorös diskussion om frågan. En diskussion som ständigt behöver nytt bränsle.

Filmaren och Unescoambassadören Deeyah Khan menar att konstnärers rätt att uttrycka sig fritt hotas över hela världen. Hon menar att ”konsten har den extraordinära förmågan att uttrycka motstånd och revolt, protest och hopp”. Frågor om konstens politiska sprängkraft är idag mer aktuella än någonsin, men riskerar vi att glömma de mer subtila begränsningarna av konstnärlig frihet i skuggan av den överhängande kampen om politisk frihet, armslängds avståndsprincipen och kompromisslös yttrandefrihet?

Jag tänker på den napolitanske litteraturkritikern och liberale politikern Benedetto Croce som på 1800-talet lyfte den konstnärliga skapandeprocessen och de unika känslor och uttryck som den ofta ger upphov till, ibland utan att ha haft någon tidigare referens i kulturen. Alltså något som formuleras först efter att konstnären skapat och visat sina verk. Om detta är sant, hur kan vi då utveckla organisationer, regelverk och lagar som skyddar känslor, uttryck och begrepp som inte ännu finns, som är i vardande?

Kanske riskerar vi att måla in idén om konstens rättigheter i ett gammalt regelverk, i behov av uppdateringar lika snabbt som våra appar på mobilen. Europa är idag en kontinent i krig, startat av en totalitär stat, med ett mörkt förflutet beträffande konstnärlig frihet. 2012 hintade Ryssland om sin väg mot despotism genom fängelsedomen mot konstnärskollektivet Pussy Riot för sin performance i Kristus Frälsarens katedral i Moskva. Omvärlden protesterade naturligtvis, och ganska snart sökte två av medlemmarna asyl i Sverige och vittnade om hot och trakasserier i hemlandet. Tre år senare, efter attacken mot Ukraina, har ryska konstnärer och kulturarbetare dock hamnat i en rävsax mellan omvärldens sanktioner och den repressiva ryska statens långa arm.

Hur kan dessa kulturarbetare vara ”motstånd, revolt, protest och hopp” som Deeyah Khan beskriver, när de nu helt saknar plattformar, både i Ryssland och utanför landet? Här möter den konstnärliga friheten den geggiga verkligheten, något som författaren och aktivisten Masha Gessen, som skrivit tongivande böcker ombåde Pussy Riot och Putin, nyligen känt av. Två ryska exilförfattare avbokades från en litteraturfestival i New York efter att ukrainska medverkande hotat att ställa in sin medverkan, vilket ledde till att Gessen avgick som vice ordförande i amerikanska Pen. Att ställas inför svåra dilemman som dessa är vad diskussionen om konstnärlig frihet leder till. Frågorna är svåra och svaren är ännu svårare, men likväl är det vår plikt som medborgare och kulturarbetare att lyfta dem i ett öppet och fritt samtal.