TEXT: Anders Rydell
”När det väl händer något rejält, säg tionde gången, då har man stor nytta av att ha anmält tidigare.”
Det säger Ulf Haquinius, brottsoffer-samordnare hos polisen i Stockholms län, i en intervju i det här numret. Det är svaret på frågan varför konstnärer som hotas av nazister och högerextrema ska fortsätta upprätta polisanmälningar trots att det inte händer något. Orden illustrerar den absurda och tragiska verklighet en rad svenska konstnärer lever under idag. För den uppenbara följdfrågan är naturligtvis: När det verkligen händer – är det inte då försent?
De senaste åren har vi sett en ökad aktivitet hos högerextrema rörelser i Sverige. Det är tydligt att Sverigedemokraternas framgångar det senaste decenniet skapat ett utrymme och en grogrund för nynazistiska partier och rörelser att ta plats i offentligheten. Partier som Svenskarnas parti som är öppet rasistiska, homofoba och antisemitiska. Ett vit makt-parti som kämpar för ett ”etniskt homogent Sverige”. Ett parti som idag tillåts demonstrera och manifestera sin rasistiska politik öppet i vår offentliga miljö. Redan i förra valet tog partiet också plats i ett flertal kommunfullmäktige, däribland i Linköping, Hedemora och Mönsterås.
Trots att partiet, likt Sverigedemokraterna, de senaste åren försökt framhäva en mer städad politisk fasad är partiet under ytan ett mycket farligt och våldsromantiskt parti. Senast 2008 sade partiledaren att ”det är vår tid att resa vapen mot mångkulturen och jaga ut den ur Sverige”. Var tredje av partiets företrädare är dömda för brott som misshandeln, brott mot knivlagen, våldsamt upplopp och hets mot folkgrupp.
Den svenska extrema högerns våld drabbar inte bara politiska meningsmotståndare, motdemonstranter, flyktingar och invandrade svenskar – den drabbar också konstnärer. En rad svenska konstnärer lever idag under ständigt hot från nazister och högerextrema på grund av sitt konstnärliga uttryck. De har fått sina utställningar vandaliserade, blivit hotade och misshandlade. I Sanna Samuelssons granskning Konst under hot talar både anonyma och välkända svenska konstnärer ut om de återkommande hoten från högerextrema.
Bildkonsten har alltid haft en särställning inom nazismen – ett arv från Nazityskland där konsten sattes i politikens centrum. Den rena, friska konsten upphöjdes medan den moderna konsten stämplades som degenererad och bekämpades. Samtidskonsten idag provocerar nynazister lika mycket som Tredje rikets nationalsocialister provocerades av Kandinsky, Picasso och Matisse. Bildkonsten har fortfarande en särställning hos högerextrema – och utställningar recenseras återkommande i nazistiska forum och nätverk. 1930-talets och 2000-talets språkbruk och metoder för att bekämpa den ”osunda konsten” är desamma.
Gemensamt för de konstnärer vi talat med är uppgivenheten över rättssamhällets oförmåga att ingripa. När Makode Linde misshandlades vid en utställning 2013 avfärdade den lokala polischefen det hela som en ”ren skitsak”. En attityd som fått en del konstnärer att helt enkelt sluta anmäla.
Tillskillnad från andra hotade yrkesgrupper som journalister, politiker och företrädare för organisationer står konstnärer ofta helt ensamma och skyddslösa inför hoten. Det gör den svenska polisens inställning till dessa brott än mer upprörande.
Priset för konstnärlig frihet får i ett öppet demokratiskt samhälle aldrig bli för högt. Det är det tyvärr i Sverige 2014.
Anders Rydell
Chefredaktör
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.