Eva Beckman: ”Babel-formatet skulle passa konsten dåligt”

TEXT: Sofia Curman

BILD: FREDRIK HJERLING/SVT

Eva Beckman, kulturchef på SVT, vill hitta nya programidéer för samtidskonsten.

Hur skulle du beskriva SVT:s bevakning av samtidskonst?
– Jag tror att om man jämför med litteraturbevakningen så skulle samtidskonstintresserade tittare tycka att SVT är sämre på konst än litteratur, till exempel. Men jag tycker nog att det är rätt mycket samtidskonst i programmen, men vi har inget specifikt samtidskonstbevakande program.

Vilka program menar du då bevakar konstscenen?
– Kulturnyheterna bevakar konsten precis som de bevakar hela kulturlivet i Sverige. K special visar varje fredag kulturdokumentärer där mycket handlar om konst. I Kobra är nog konsten den konstart som ingår mest, och då är det framför allt internationell konst. Och så har vi Sverige, det lite folkligare kulturprogrammet – de gör också en hel del konstinslag.

Räcker det?
– Vi skulle förmodligen kunna göra både mer och bättre. Jag är otroligt öppen för att vi ska hitta nya format för samtidskonst. Såg du Skandal? Det var ett sätt att berätta om konstnärerna och verken bakom det senaste decenniets stora konstdebatter.

Men är det inte typiskt att när konst får stor uppmärksamhet i medierna så handlar det just om att någon har blivit upprörd och egentligen inte om konst.
– Nja, det håller inte jag riktigt med om. Om man tar bevakningen i Kobra eller Kulturnyheterna är det ju inte konstbråk vi bevakar, utan vanliga konstnärer som vi porträtterar eller vanliga utställningar som vi recenserar. Men i Skandal låg skandalen i själva formatet. Det handlade om konstverk som är högintressanta just för att de griper in i en större debatt. Det visade att viss konst har en kraft att förändra vår uppfattning om någonting – exempelvis Anna Odells Okänd kvinna som förändrade hela samtalet om psykvården. Och jag tror att en tittare som inte visste någonting om Lars Vilks rondellhund också fick en fördjupad bild av själva konstverket under programtimmen om honom, inte bara om bråket som följde.

...det är ett skrälligt och ytligt medium. Att tala subtilt om någonting subtilt är utmanande för både de medverkande
och publiken.

Jag har räknat inslag i Kuturnyheterna den senaste veckan. Ett enda telegram handlade om konst. Ligger det i Kultur­nyheternas uppdrag att ha en någor­lunda proportionerlig fördelning mellan konstarterna?
– Nej, det åligger dem inte att ha en särskild procentuell fördelning, men däremot ska Kulturnyheterna spegla svenskt kulturliv på ett relevant sätt. Om konsten skulle vara fullständigt ointressant i jämförelse med andra konstarter så skulle det självklart prägla bevakningen. Men den präglas också av redaktionens intressefält. Därför tror jag att mängden konstinslag varierar beroende på vem som arbetar på redaktionen och åt vilket håll de tittar.

Hur ser du på SVT:s uppdrag att bevaka kulturlivet i hela Sverige? Klarar ni det?
– Att bevaka kulturen generellt ute i landet är SVT skandalöst dåliga på. Vi klarar nätt och jämnt storstäderna. Det har med ekonomi och resurser att göra. Jag kan känna en skam över det.

Kan man berätta om samtidskonst på ett sätt som gör konsten och konst­närerna rättvisa och som samtidigt är underhållande? Hur? Varför inte ett ”Babel Konst”?
– Vi gör ett tankeexperiment: I litteraturprogrammet Babel sänder vi en hel timme från en studio, inför publik. Tänk dig då att konstnärer ska sitta där och bli intervjuade om sin konst. Blir det bra? En författare är ofta en estradör, van att möta en publik, ofta också tränad att göra det. Min fördom säger att konstnärer inte skulle vara bekväma med en sådan situation. Det finns säkert undantag, men jag tror att just Babel-formatet skulle passa och tjäna samtidskonsten ganska dåligt. Tv ställer så enormt stora krav på de som medverkar, det är ett skrälligt och ytligt medium. Att tala subtilt om någonting subtilt är utmanande för både de medverkande och publiken.

_{Ur Konsthistorier som sänds på SVT nästa år. Konstnären Roger Andersson framför Solägget (av okänd graffitimålare) i Hagaparken.
FOTO: JONAS RUDSTRÖM/SVT, WORK IN PROGRESS}

Vilket sätt är i så fall bättre för att lyfta fram konstnärer och konst?
– Ett exempel är ett program som kommer i början av nästa år. Det heter Konsthistorier och utgår ifrån ett möte mellan en historisk konstikon och en samtidskonstnär som på något sätt jobbar inom samma fält. Till exempel Vera Nilsson och Sara Vide Ericson. Och så förgrenar sig den här gemensamma tematiken och vi får se hur den syns i samtidskonsten generellt. Jag tror mycket på den här serien, att den kommer att kunna få tittare att både upptäcka och se konst på nya sätt.

Ett konstprogram jag nästan önskar att jag inte hade sett är Konstkuppen med Lena Philipsson som programledare som gick för några år sedan.
– Ja, där gick vi verkligen vilse. Idén var bra, och bra konstnärer medverkade, men programmet innehöll för många krockar. Vi gjorde det inte tillräckligt bra helt enkelt. Kulturpubliken är också väldigt sträng. Lärdomen är att försöker man träffa alla så träffar man inte någon.

Vilka skulle du vilja träffa med ett konstprogram?
– Jag tycker att SVT har en uppgift att nå ut med kulturen till fler än de som redan kan. Vi ska vara introducerande, ge nycklar, kunskap och inspiration. Så försöker jag tänka kring alla konstarter, inklusive konsten som, tror jag, är en ganska spänd historia för många.

Varför tror du att är det så?
– Till och med jag, som är uppvuxen i kulturvärlden och alltid har jobbat med kultur, kan känna ett mindre avspänt förhållande till samtidskonst. Det handlar om rädsla att inte begripa, att känna sig dum. Ju mer konceptuell och introvert konsten verkar, desto mer respekt väcker den.

Jag tror att många konstintresserade saknar ett mer bevakande konstpro­gram, som Bildjournalen på 90­-talet, eller Format och Arty på 00­-talet.
– Jag gillade Arty jättemycket. Det var lekfullt och öppnade upp en massa stängda dörrar. Jag skulle gärna ha ett Arty 2, men så länge vi har Kulturnyheterna kommer vi inte att starta ett veckobevakande magasin om någon konstform. Det är inte riktigt så man tittar på tv numera.

För att mediet har förändrats så mycket?
 – Så himla mycket. Sanningen är ju att andelen människor som sitter och tittar på tv är dramatiskt fallande. Tittare under 40 har lämnat tablå-tv mer eller mindre. Utmaningen nu är att hitta kulturformat som även funkar i en online-situation eller för mobilen.

Sofia Curman