TEXT: Jörgen Svensson
Jörgen Svensson, konstnär, bosatt i Göteborg, fortsätter debattserien om konstpolitikens framtid.
Det är mycket man skulle vilja önska sig av kulturpolitiken. För det första att det fanns någon värd namnet. Många är de som är uppgivna. I sommar har vi kunnat läsa om en tidigare kulturminister, mest ihågkommen för att avskaffat inkomstgarantin för konstnärer. Hon menade att det måste var bättre att jobba än att inte göra något, som om konstnärer inte gör något. Själv lyfter hon numera ett stort statligt bidrag varje månad eftersom hon påstår att hon inte kan finna något jobb. Trots hård konkurrens är det är ett svårslaget exempel på politiskt hyckleri.
Många med mig har med oro sett hur samtidskonsten allt oftare ifrågasätts av kulturbyråkratin. På flera platser runt om i landet har verksamhetsledare för offentliga konstinstitutioner fått betydande svårigheter med att driva sin verksamhet. Politiker och tjänstemän anser att den samtidskonst som är ifrågasättande och undersökande är alltför svår för folk att ta del av. I många fall kan man skönja att begreppet ”folk” används synonymt med dem själva.
Samtidigt som utvecklingen gått mot att många offentliga konstinstitutioner fått det svårare, finns en annan tydlig tendens inom den privata sfären, nämligen en ökad kommersialisering av samtidskonsten. Det har bland annat lett till att den mer experimentella samtidskonsten inte heller där ges plats i samma omfattning som tidigare.
En konstmarknad som inte är intresserad av experimentell konst borde leda till en utveckling där de offentliga konstinstitutionerna tar sitt ansvar. Om inte det sker, på grund av trycket från politiker och tjänstemän samt rädda institutionschefer som inte vågar ta striden, då har vi snart inga arenor kvar där den icke kommersiella konsten kan visas. Den som är så viktig för utveckling och diskussion.
Jag har under många år hävdat att kulturpolitiker innan de tillträder sina uppdrag borde få en utbildning inom samtidskonsten, vad som händer inom området och framför allt varför den är så viktig. I Västra Götaland finns sedan en tid tillbaka en sådan utbildning. Den är dock frivillig. Den borde naturligtvis vara obligatorisk. Utbildningen är ändå ett steg i rätt riktning.
Möjligen är vi i ett läge nu där det är dödfött att önska sig stora statliga belopp till kulturen i form av ökade stipendier eller liknande. Källor i regeringskansliet beskriver hur svagt det kulturpolitiska fältet är – de offentliga finanserna minskar och kulturen är inte ett prioriterat område. Den av kulturministern utlovade handlingsplanen för bildkonsten kommer förmodligen endast att leda till förändringar i marginalen. Jag tror istället att kampen på lång sikt handlar om att säkra dagens nivå av medel till konst och kultur. För det är nämligen inte längre en självklarhet. Vi har nu ett stort och växande riksdagsparti som inte vill ge en enda offentlig krona till samtidskonst. Som i många andra fall där brist på insikt råder tror jag utbildning och information kan vara ett motmedel.
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.