Konstbevakarna

TEXT: OLLE NIKLASSON

BILD: EMMA HANQUIST

Vad har hänt med konstbevakningen sedan 1990­-talets glansdagar? Har den blivit mer marknadsanpassad och sensationslysten? Vad är viktigast för att få genomslag på kultursidorna – bra konst eller ett bra pressmeddelande?

”Jag skulle säga att vi lika ofta skriver om en planka med tre hål i som traditionellt oljemåleri.” Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenska Dagbladet/Helsingborgs Dagblad, kommenterar samtidskonstens plats i Sydsvenskan. Och där en del kanske inte reagerar överhuvudtaget avslöjar citatet för andra en attityd som kan tolkas som allt från direkt nedlåtande till bara oförstående. Kanske bör man sätta den hålade plankan i relation till vad som är viktigt för en kulturchef att ha djup kunskap om. Först och sist inom kulturjournalistiken kommer litteraturen, all annan kultur däremellan, och i mån av intresse från redaktionens eller tongivande skribenters sida. För en konstskribent som Magdalena Dziurlikowska, som regelbundet skriver för dags-, kvälls- och fackpress, handlar det sällan om att i dialog med en redaktör diskutera fram ett bra upplägg på en text om samtidskonst, utan snarare om ett ”antingen eller”.

– Jag upplever att de inte ens har tid att diskutera nyanserna utan urvalet sker maskinellt. De ser min lista på förslag och säger ja eller nej, huvudtext eller kortare, och vi vet båda hur slutprodukten kommer att se ut: en ”Magdalenarecension” på si och så många tecken.

Media är inte bara tidningar och tidskrifter, även om det är där den långa traditionen finns, men varken SVT eller SR har idag något tablålagt konstprogram. Paradoxalt nog för ett medium som inte kan visa bild känns radion ofta piggare än både tv och print när det gäller samtidskonsten. Ingela Lind, ansvarig för konsten mellan åren 1981och 2010 och senare redaktionschef för DN kultur, har arbetat med alla tre plattformarna och har sin förklaring.

– Radio är billigt att producera så man kan vara snabb. Konst är ju heller inte fakta främst utan funderingar och associationer, och associationer gör sig bra i radio. Det är som Marcel Duchamp hävdade att medskapandet blir väldigt viktigt och radion kräver det av mottagaren. Jag tror att det är nyckeln.

Historiskt sett är det emellertid på papper konsten hört hemma, traditionellt mest i dagspress som haft störst kulturbevakning, men på senare tid har morgontidningar som GP och DN rekryterat kulturchefer från kvällspressen: Ingrid Norrman gick från GT till GP och DN:s Björn Wiman kommer från Expressen. Frågan är om det här är en ambition från morgontidningarna att styra kulturbevakningen i en ny riktning?

– Att tidningsledningarna väljer att rekrytera från kvällspressen handlar nog om flera saker, menar Bo Madestrand, chefredaktör för Form och mångårig konstkritiker i DN.

Det är kärnan i kritiken: att man väljer ut det man skriver om.
Inte genom press-meddelanden som säger att ’det här kommer nu’ ”
_{Ingela Lind, konstkritiker}

– Kvällstidningsmedarbetare är ofta vana att debattera och ta ställning offentligt, kvällstidningarna kan skriva direkt och begripligt och har generellt sett varit bra på att skriva om samtidskonst.

Clemens Poellinger, konstkritiker och ansvarig för Svenska Dagbladets konstbevakning, instämmer.

– Den här curatoriella prosan, katalogtextspråket, kan man egentligen inte använda längre, och vill man inte gömma sig bakom allt för mycket rökridåer tycker jag att man kan lära sig av kvällstidningarnas språk.

Sett till rent spaltutrymme har konstbevakningen visserligen minskat efter millennieskiftet, men den stora förändringen ligger i vad det är som skrivs.

– Det som har hänt nu är att man skriver om konst men gallerirecensionerna har i stort sett försvunnit, säger Ingela Lind. Istället skriver man förhandstexter.

Tidningarnas pressade ekonomiska situation och skribenternas krympande arvoden gör att det skapas en monokultur där ingen har råd att chansa på det udda eller oväntade, menar hon vidare.

– Ytterst sällan läser man om någon yttring som andra inte har sett, inte har gått på och beslutat sig för att det är just det vi ska skriva om, och det leder till att det blir några få som lyfts fram något alldeles enormt.

Som ansvarig för konstbevakningen på DN:s kulturredaktion ställde Ingela Lind kravet att alla konstkritiker skulle se alla relevanta galleriutställningar i Stockholm – ett bevakningskrav som för övrigt också ingick i arvodet – för att kunna välja och säga ”det här är bra, det här är inte bra och det här är oviktigt”.

– Det är kärnan i kritiken: att man väljer ut det man skriver om. Inte genom pressmeddelanden som säger att ”det här kommer nu”, utan att man ser en massa saker som man väljer bort. Nu när all kritik mer eller mindre försvunnit och gjort en kunnig bevakning omöjlig blir heller ingen ansvarig och till slut finns det inte någon som står för någonting, och det påverkar konsten, konstnärerna, publiken – allt.

Idag skulle jag säga att all samtidskonst är styvmoderligt behandlad av medierna.”
_{Susanna Slöör}

2002 startade konstnären och kritikern Susanna Slöör nättidningen Omkonst tillsammans med sin man, Leif Mattsson, grafisk formgivare. Incitamentet var just en frustration över avsaknaden av konstkritik men istället för att sitta och gnälla beslöt de sig för att göra något åt saken och tog kontakt med några konstnärsvänner som också var goda skribenter.

– Vi var inte säkra på att det var kritik vi skulle ägna oss åt utan vi presenterade oss som kollegor som gick vid sidan av och anmälde, men redan vid tredje galleribesöket var det ingen som accepterade oss i den rollen utan det fanns ett sådant enormt behov av det här mötet som egentligen bara kritikern kan ge, och idag har vi helt accepterat att vi är konstkritiker.

Omkonst är nu inne på sitt femtonde år och bakom ligger förstås att det finns ett behov
som inte blivit mindre med åren. Och där paret Slöör-Mattsson från början hade fokus på att lyfta fram måleriet har de breddat innehållet både genremässigt och geografiskt.

– De medier vi har riktat udden mot har varit dagspress där de flesta har kapitulerat: de bedriver ingen konsekvent bevakning. Det blir nedslag och det är främst institutionerna man bevakar så idag skulle jag säga att all samtidskonst är styvmoderligt behandlad av medierna.

Även Susanna Slöör pekar på riskerna med att allt mer okommenterat pressmaterial fyller kultursidorna.

– En oberoende granskning måste ske för annars blir det bara en marknadsföring utan ifrågasättande. De senaste åren har de stora institutionerna kunnat trumfa igenom den utställning man jobbat med i alla kanaler. Man kan jämföra det med produktplacering och med de förutsättningarna har den intressanta konsten ingen mylla att växa i.

Konst var sexigt, konstnärer blev kändisar och utövare från andra konstarter ville gärna förknippas med dem.” 
_{Bo Madestrand, konstkritiker och chefredaktör för Form.}

Men vad ligger egentligen bakom händelseutvecklingen? I Susanna Slöörs analys försvann helt enkelt intresset för att diskutera det visuella en bit in på 90-talet. Ingela Lind väljer att hänga upp det mer på att ökad kommersialisering skapade en räddhågsenhet på tidningarna. Man undvek helst att ta upp det som av kommersiella eller politiska skäl föll utanför de allt snävare ramarna. Bo Madestrand ser det hela ur en lite annorlunda vinkel.

– Under 90-talet, då jag började skriva konstkritik, var samtidskonsten den ledande konstarten. Postmodernismen hade just slagit igenom och konsten ansågs nyskapande, innovativ och medialt intressant. Konst var sexigt, konstnärer blev kändisar och utövare från andra konstarter ville gärna förknippas med dem.

Och det han säger sedan känns som en nyckel till förändringen.

– Då kämpade vi unga skribenter för att populärkulturen skulle få mer plats, vilket fått genomslag på senare år och skapat utrymme för en ny skribentgeneration, samtidigt som vi själva blivit lite för gamla för att skriva om popkultur på ett trovärdigt sätt.

Det som hände under sent 90-tal var inte bara att populärkulturen krävde sin plats på kultursidorna. Konstvärlden blev större med genomslag för uttryck som video, foto och ljudkonst samtidigt som gatukonsten och graffitin blev en angelägenhet för andra än polis och åklagarmyndigheter, plus att hela den digitala bildvärlden exploderade med internet.

Inte undra på att en kritikerkår som visserligen var kunnig, men där många hade rötterna i den abstrakta expressionismen, inte bara kände sig alienerade från många av de nya uttrycken, man hade också svårt att förstå den nya skribentgeneration Bo Madestrand nämner.

Susanna Slöör kommenterar.
– Faran i en sådan situation är ju att det till slut inte finns någon gemensam kärna eller kunskap, utan vad fler och fler gör är att försöka hitta nyheter i det här stoffet för att man tappar de analytiska redskapen på grund av att ämnet blir för stort.

Och när analysen tittade bort passade marknaden på att erövra redaktionella territorier. Oturligt nog sammanföll detta med att printmedierna stod inför ett hot från internet som man inte riktigt förstod och inte kunde hantera, och mediestrategierna under 00-talet har sedan präglats av lika delar förvirrade satsningar och besparingsåtgärder. Närvaron online har kostat pengar utan att
ge några tillbaka i form av annonspengar för det material man gett bort gratis, och i takt med att pappersupplagorna rasat har annonsintäkterna gått samma väg. På kulturredaktionerna har man skurit i kontinuiteten, det vill säga den fasta personalen, och anställda har ersatts med frilansskribenter som har fått se sina arvoden krympa för de allt färre uppdragen som allt fler slåss om.

Göteborgs-Posten är Sveriges näst största dagstidning och har inte klarat krisen särskilt väl. Det är inte ens säkert att man överlever. Magdalena Dziurlikowska har haft två kulturchefer på GP, Gabriel Byström och Ingrid Norrman, och även om båda rent arbetsmässigt hade olika sätt att sköta kultursidorna så upplever hon att man mer har spekulerat i vad som verkar gångbart istället för att ha en klar linje när det gäller konstbevakningen.

– Det slår aldrig fel, man väljer alltid Auguste Rodin före Olafur Eliasson, och argumentet är antagligen att folk vet vem det är och att det finns större möjlighet att folk läser en sådan artikel.

Hon menar också att arbetsvillkoren mer och mer börjar nagga på texternas kvalitet.

– Det är som om att bara man fått in en text har man vunnit: nyheten! Om texten är bra och genomsyras av kunnande är inte så viktigt för ingen annan kan ju samtidskonsten i alla fall.

”Skriver jag att en utställning med Håkan Rehnberg var bra så är det inte i närheten av de reaktioner man får om man skriver att Anna Odell var bra.” 
_{Magdalena Dziurlikowska, konstkritiker}

 

Magdalena Dziurlikowska som har just svensk samtidskonst som specialområde räknar upp flera intressanta konstnärskap hon försökt skriva om, men sammanfattar att det helst ska till en skandal eller något annat som upprör bortom konstnärliga aspekter för att få en text placerad.

– Skriver jag att en utställning med Håkan Rehnberg var bra så är det inte i närheten av de reaktioner man får om man skriver att Anna Odell var bra. Folk bryr sig inte om en abstrakt målning som inte irriterar, men så fort någon rasar över att samhällets resurser tas i anspråk, då blir konsten en del av samhället.

Här finns också ett annat problem, som framförallt ligger på redaktionsnivå, och det är att om den konst som hamnar på nyhetsplats och skandalstämplas inte kommenteras seriöst, riskerar man att underblåsa ett latent förakt för samtidskonsten som lurar under ytan.

Svenska Dagbladet har på senare tid valt en strategi som inte enbart handlar om neddragningar och besparingar och börjat samarbeta med Stockholms Auktionsverk. I linje med tidningens Volvosponsrade inslag med ekonomijournalisten Carolina Neurath sponsrar Auktionsverket tidningens avdelning Konstliv. Många har varit kritiska för att man har sålt ut sitt oberoende.

– Där har jag ansträngt mig för att bemöta kritiken som tycker att vi är för kommersiella, säger Clemens Poellinger. Jag har tagit in veteraner som Lars O Ericsson som har skrivit om Paris som fotografins huvudstad och Niklas Östlind som gjort en stor presentation av arbetarfotografen Yngve Baum liksom en hel del aktuella utställningar.

Och självklart ligger det i farans riktning att det sker någon form av påverkan, men i tidningsvärlden har man å andra sidan alltid behövt balansera innehåll mot intäkter genom att hålla isär redaktion och annonsavdelning. Det som skiljer dagens situation är att de flesta som skriver är frilansare som har sin överlevnad att tänka på mer än om det skulle ligga något spekulativt eller korrumperande bakom erbjudandet om ett uppdrag.

Det kommer alltid att finnas ett redaktionellt försvar för att inte skriva om samtidskonsten. Ibland stavas det bristande allmänintresse, ibland allmänhetens beröringsskräck eller inneboende sociala spärrar. Självklart och förutsägbart, säger kanske en del, men på sätt och vis är också den här texten förutsägbar. Vad man svarar beror i hög grad på vilken plats man har i strukturen. Skribenter som Bo Madestrand och Magdalena Dziurlikowska kan tveklöst svara ja på frågan om samtidskonsten satts på undantag i medierna, medan Clemens Poellinger, i en roll som påminner om mellanchefen på ett företag med lojaliteter både uppåt och nedåt, har åsikter som också pekar åt båda håll. Kommer man sedan till chefsnivå handlar det egentligen bara om försvarspositioner, och det är därför intressant att höra Ingela Lind, som inte längre har någon position hon behöver försvara, flera gånger under vårt samtal förutspå en del reaktioner. Svar som jag sedan också får bekräftat: ”Ställer du den frågan kommer de att säga att...”. Oftast har hon helt rätt, och om det är av försiktighet eller instinktiv självbevarelsedrift vet jag inte, men varje gång avslutar hon med ett ”men det är förstås bara min personliga uppfattning”.

Konstvärlden i Sverige är liten och har man väl lyckats få någonstans att sitta vill man inte bli av med sin stol, även om man har genomskådat bordsplaceringen.

18 maj 2016 var jag på vernissagen för examens- utställningen för Valands kandidatprogram i Fri konst. Efteråt hittar jag två recensioner. Berit Jonsvik skriver på Omkonst mycket kort om Anna Bergmans stora tuschmålningar, Snöfrid Caldeborgs urtidsdjur och Kim Janssons 665 minuter långa video. Sara Arvidsson ägnar Erik Lagerwalls skulptur Älska skenet tre meningar i GP. Om de andra nio ingenting.

Sammanlagt sex meningar. För några av de unga konstnärerna kan detta ha varit det enda tillfället under deras yrkesliv som de blir omskrivna i svenska medier. Vem vet? Deras femton minuters uppmärksamhet på kultursidorna kommer bara marginellt att ha med deras konstutövning att göra. Snarare kommer deras mediala genomslag att bero på utvecklingen av institutioners pr-muskler, redaktionernas kreativa marknadstänk eller hur högt deras egen generation kulturskribenter ska komma att värdera samtidskonsten på trendskalan. Sedan spelar det ingen större roll om mediet är print, tv, radio eller webb.

FRÅGOR TILL KULTURREDAKTIONERNA

BIRGITTA RUBIN, KONSTREDAKTÖR, DN
Varför finns inte Konsttors­dag när DN har Filmfredag och Boklördag?
– DN satsar extra mycket på film och böcker, något vi vet också uppskattas av våra läsa­re. Vi ger också konsten stort utrymme – störst i svensk dagspress. Men det fasta konstutrymmet på torsdagar är ett uppslag och dominerar inte kulturdelen, som därför inte kallas konsttorsdag. Vi är glada över att vi också kan publicera konstkritik även andra dagar, ofta på söndagar.

KARSTEN THURFJELL, KULTURREPORTER, SVERIGES RADIO
Varför gör sig konsten så bra i radio?
– Att inte kunna visa bilder på något är ingen orsak för att låta bli att prata om det. På tv brukar man ibland klaga på att det är svårt att lyckas med att återge ett konstverk med kameran. Det kan nästan vara bättre att man inte kan se det, för som lyssnare är man då tvungen att föreställa sig det i sin egen fantasi.

KARIN OLSSON, KULTUR­CHEF, EXPRESSEN
Vilken är den största utma­ningen när det gäller bevak­ningen av samtidskonsten?
– Att hitta nästa generation konstkritiker. Många som är intresserade av konst är för insyltade i själva branschen för att kunna skriva med integritet.

ÅSA LINDERBORG, KULTUR­CHEF, AFTONBLADET
Vad är er största utmaning när det gäller konstjourna­listik?
– Att finna läsare på nätet till det som är kulturjournalis­tikens huvuduppgift, det vill säga kritikerverksamheten. Konsten lyckas rätt ofta skapa stort läsarengagemang, men det är nästan alltid när den rör moraliska frågor. Får man verkligen ta vårdens resurser i anspråk? Sådana debatter kan tyckas tröttsamma, men inte alltid, eftersom de ofta sätter tummen på ideologiska dilemman.

INGRID NORRMAN, KULTURCHEF, GP
Vad är svårast när det gäller bevakningen av samtidskonsten?
– Att hitta ett sätt att skriva som når fram till den vanliga tidningsläsaren och till dem som tycker att ”kultur” inte är för dem och att i synnerhet ”konst” är svårt att ta till sig. Det gäller att hitta rätt sorts skribenter som inte behöver använda akademiska termer för att beskriva det de ser.